En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

måndag 30 december 2013

Vilken häst som helst...

... duger för att lindra min hästbrist, sa tjejen bestämt. Bara jag får prata med den, röra vid den och se dess reaktioner. Jag måste få se en häst!

Hon sa det inte högt, bara tyst för sig själv. För hon var ju inte en vanlig tjej, en sån som springer i stallet och hälsar på alla fyrbenta och som tycker varje häst ser ut som hennes drömhäst. Eller jo, hon var ju lite av en sån, längst inne, men det kunde hon ju inte visa utåt.
Det gör man kanske inte om man redan uppnått medelåldern och lite till.
En äldre hästtjej. En pensionärhästtjej med lite krämpor här och där.

När hon var i stallet, vilket som helst, hade hon siktet inställt på allt i hästväg. Fanns det nån häst att prata med? Fanns det nån skit att mocka? Fanns det en stallgång att sopa? Behövde rykthinken och alla ryktgrejorna putsas? Borde man borsta av nåt täcke, nån vojlock, eller kanske kunde man putsa upp framför stallet? Bara det hade ens lite att göra med hästar och stall så var det helt klart en rolig grej, inte ett jobb.

Och om det fanns hästtjejer i närheten som kanske var osäkra, behövde hjälp med nån trilskande sadelgjord, behövde hjälp med att komma upp i sadeln, behövde nån som höll hästen lugn medan de fixade hovarna? Då fanns pensionärsstallflickan där och assisterade.

Nåja, nu lät allt det där som skryt. Men egentligen berättade hon sällan för nån om allt det här. Hon bara försökte finnas i närheten av hästar så ofta som möjligt för att må bra.

Och nu hade hon hästbrist, igen.

Hon satte sig ner vid datorn och lät fingrarna leka över tangentbordet. Dagbok hade hon inte skrivit på trettiofem år, minst. Bara små korta anteckningar i fickkalendern. Dagbok var inte riktigt hennes grej heller. Bloggandet var inte heller riktigt den rätta formen. Det krävde för mycket datortid. Och den tiden ville hon allra helst lägga ner på nåt mer konkret än en virtuell värld. I värsta fall handarbete. I bästa fall stallsarbete.

Medan fingrarna jobbade med tangenterna, försökte hästtjejen förbereda sig för nästa hästkontakt. För sanningen var att hon också var lite rädd. Hon hade stor respekt för hästarna. Hon visste hur snabbt det kunde ske en olycka. Hon försökte förutse, vara försiktig och planera noga så inget otrevligt skulle ske. Men rädslan låg alltid på lur. Även när hon satt på hästryggen.

Är man dryga femtio år får man tänka efter innan man rusar runt i en manege på hästryggen. Den gamla hästtjejen log när hon tänkte på dagen innan. Då hade hon vågat sig på en lättare hopplektion. Och då hade hon faktiskt våga "rusa runt" på hästryggen i manegen och till och med vågat susa över några mindre hinder. Nu hade hon faktiskt svårt att tro att det var sant. Men hon hade vittnen på vad hon gjort :)!

Allt var den fantastiskt snälla och trygga hästens förtjänst. Han var en äldre tävlingsponny, i dryga tjugo år hade han förtjusat hästtjejer med sin silkeslena vita päls och sina snälla ögon. Nu hamnade han att släpa omkring på en "gammal tant" som var lite osäker med skänklarna och vinglig på ryggen. Men hon hade varit rätt så snäll med tyglarna och verkligen bemödat sig att inte rycka honom i munnen, så han hade kört på för fullt, inte visat minsta lilla trötthet. Ivrigt hade han galopperat iväg så fort han såg att det fanns hinder på plats, och hoppen hade han avvägt alldeles perfekt själv, det var bara för ryttaren att hålla sig fast. Och hon hade lyckats!

Hästbristen hade ju inte precis blivit mindre av den lyckade hopplektionen. Mycket vill ha mer, heter det. Och mer skulle det väl bli. Småningom.

Vilken häst som helst, suckade hästtjejen, och avslutade skrivpasset...

söndag 29 december 2013

De två tjejerna rörde på sig i sömnen...

... när de hörde fasta fotsteg från övervåningen. Mmm... vad är klockan? mumlade den ena. Den andra plirade med ögonen men hittade ingen klocka. Hmm... det känns i fötterna som om det kunde vara dags att stiga upp, men kanske jag drömmer, svarade den andra.

Plötsligt blev rummet ljust och en spindelväv fladdrade till i taket. Hela världen kändes som om den gungade. Sen gick allt väldigt snabbt. Det blev blött om fötterna, de fick nåt stadigt att stå på, och så kändes omgivningen så mycket varmare. De hann se skymten av en helt underbar strålande varelse som på ett sätt kändes som lite släkt, men ändå så helt annorlunda, och så stor! Sen blev allt mörkt igen. Jaha, bara att fortsätta sova då, tänkte båda halvt omtöcknade av luftfärden och gungandet och bländade av den ljusa varelsen.

Men nej, det gick inte att sova. Nånstans i deras minne hade en bild vaknat, av en strålande... julgran, det var en julgran vi såg!! Det är dags nu! Minns du, kompis, hur vi strålade i kapp med julgranen ifjol? Jag hade visst tre eller fyra klockor, eldröda, och du hade också så fina klockor!

I rummet stod den ståtliga julgranen i all sin prakt och skrockade: Jag tänkte väl det, nu är det nog hög tid att ni plockar fram era klockor! Hur mår ni i år? Orkar ni? Julen är visserligen förbi, men än har jag hopp om att få finnas kvar tills ni visar er prakt! Kanske ni får ta över lysandet när min tid är över... Välkommen in i stugvärmen!

lördag 28 december 2013

Så här var det...

Regnet smattrade på rutan medan en julchoklad smälte i munnen och jag undrade hur jag skulle göra för att få snöflingor att singla ner i stället.
När dottern gick i de lägre klasserna i skolan sjöng de intensivt en visa om snöflingor som virvlar, först en, sen fler och fler. Och den vintern blev nog vit, fast den började rätt slaskig och grå.
Men ska jag sjunga eller inte?
Åtminstone inte med chokladen i munnen, bestämde jag mig, och började fundera på vilken choklad jag skulle ta som nästa? Månne en svensk Julbräck-bit eller en rejäl finsk Fazerina? Sen fanns det en härlig i-skolans-syslöjd-virkad korg full med diverse chokladsorter att välja och vraka mellan.
Men så var det ju morgondagens annorlunda gympa-pass att tänka på. Där behövde jag vara smidig, i skick, inte tung och klumpig. Jag hade redan tänkt ut att jag fram till i morgonkväll måste vara lite medveten om hur jag rör mig, använda musklerna, väcka upp det smidiga som redan börjat slumra i mig av allt julgott. Annars skulle passet blir så jobbigt och jag bara skulle bli ledsen.
Bäst att låta det räcka med ett par små chokladbitar, och i stället ta en frukt och lite gott kallt vatten, och sen kanske trappa upp och ner till källaren och kanske en låtsas-ha-ärende-tur upp till vinden också. En trappa är bättre än ingen alls. Ett par steg extra är bättre än att sjunka ihop i soffan.
I morgon vill jag hitta mina muskler, de ska vara vakna och alerta när jag ger dem order :).
Inte sömniga som mina amaryllisar som ännu inte fått komma upp i värmen och ljuset. Jag tror visst jag går ner i källaren och hämtar upp dem nu, så får jag röra på mig lite.
Inte för att jag motionsfixerad. Långt ifrån. Men morgondagens ridpass vill jag klara av utan att helt bli nertryckt i jodhpursen.
Såja, fötter, rör på er nu!