... ur den här tomheten. Inget tycks hjälpa. Allt är noll." Natalie kände verkligen hur luften gick ur henne totalt nu. Hon hade känt sig tom hela dan men nu blev det ännu värre. "Jag tycks verkligen leva upp till mitt andra namn, " sa hon och sjönk ännu djupare ner i stolen. Om man nu kan sjunka djupt i en helt vanlig köksstol. Hon hade ätit ett mellanmål, och det brukar vanligtvis pigga upp henne eftersom hon älskade olika myslisorter och blandade friskt. Men idag tycktes inget hjälpa.
Natalie kallades Nada av de som kände henne. Inte så att de menade något negativt med det. Det var helt enkelt kortare att säga än Natalie. Och skulle någon fråga henne nu hur hon kände det så skulle det passa rätt bra att bara säga: Nada. Noll. Nej. Ingenting.
Ända sen hon kom hem hade hon suttit vid datorn, slösurfat hit och dit, kollat meilen, inget där förstås. Ingen skickar meil nuförtiden. Hon hade loggat in på facebook, inget där, förutom såna där vanliga "härligt höstväder idag, ute i parken med barnen" eller "fikapaus med världens godaste äppelpaj, receptet kan jag dela med mig om ni vill :)!" eller kanske "boka in dig på en härlig spa-semester, gilla oss och unna dig en härligt förnyande upplevelse!".
"Jag är så trött på allt det där tjafset" suckade Natalie "liksom det här med julen... Finns det inte något vettigt att göra?"
Natalie behövde liv att fylla sin vardag med. Nåt vettigt. Men vad? Hon hade testat att googla på det. Men allt hon fick var mer information om hur trevligt andra hade det, hur mycket de hann med, vilka härliga julklappar de redan hade köpt till sina nära och kära plus en massa puffar om härliga julkonserter, stämningsfulla julfester och understödande julbasarer.
Av erfarenhet visste Natalie att det hjälpte för en stund att gå in i en bra affär, köpa nåt trevligt, kanske hitta ett mysigt klädesplagg, fantisera om nåt man skulle tillverka själv av loppisfynd eller sånt. Till och med en promenad runt kvarteret kunde mitt i allt ge henne lite ny luft i lungorna så hon orkade fortsätta. Men det var bara tillfälligt. "Det måste finnas nåt mer hållbart! Annars slutar jag!" Natalie kände sig ibland riktigt desperat.
En julkortslista fanns framför henne på köksbordet. Julkorten skulle snart vara skrivna och skickade. Natalies ögon fastnade på ett namn på listan. "Tänk om jag skulle ringa min faster. Egentligen borde jag hälsa på henne, men då man aldrig vet om man stör mitt i middagstuppluren eller nån annan tupplur..." Natalie tog upp sin mobil och sökte fasterns nummer. Fem signaler gick fram och fortfarande hördes inget svar. "Kanske hon har fått skjuts till butiken. Äh, jag väntar inte längre..."
"Hallååå?" Fasterns välbekanta röst, kanske lite tröttare än förr, hördes i andra ändan just när Natalie skulle trycka bort samtalet. "Hej, det är Natalie." "Vem är det?" "Det är Natalie!" "... Hallå?" "Nå hej, hej, det är bara jag!" "Nämen är det Natalie! Vad roligt att du ringd! Jag tänkte just på dig, du borde komma hit och se vad jag har rollat med då jag fick så roligt garn av barnbarnen..."
Samtalet rullade på om garn, stickande, virkande, målfärger, gamla bilder, ännu äldre minnen och så blommor med knoppar och vad ska vintern bli till när hösten är så varm... Natalie blev varmare och varmare inombords, tårar kom nästan fram emellanåt när gamla minnen kom på tal, och hon njöt av att höra den gamla fasterns röst. Ibland skrattade de "i mun på varann" när de hittade på nåt riktigt tokigt.
När Natalie avslutade samtalet kände hon sig mycket lugnare inombords. Samtalet hade gett hennes inre ett stänk av nåt man kunde kalla liv, en touch av förtröstan på något större. På något sätt hade fasterns mer än nittio år gett henne en bråkdels sekund av ... evigheten...
"Det var ju det jag hittade på nätet: #användhjärtat..." mumlade Natalie för sig själv, och ett försiktigt leende spred sig i hennes ansikte men desto mer i hennes hjärta...
torsdag 27 november 2014
lördag 22 november 2014
Flickan på kryckor utanför boxdörren...
... lät bekant på rösten, nån jag pratat med ofta, för länge sen. Men vem var hon? Kanske hon bara var en av de där tjejerna som springer förbi varje dag, kikar in och sen rusar vidare till någon större och finare häst.
Men vänta nu, hon kallar mig visst "gubben", "hallå, gubben" sa hon, och jag känner visst igen rösten. Det börjar plötsligt klia i pannan och jag ställer mig så nära boxgallret så hon når att klia mig om hon är intresserad. Ja, just där, lite högre upp, ja, jag känner igen dig! Men varför kommer du inte in hit och ger mig en ordentlig ryktning? Varför går du på kryckor? Sak samma, huvudsaken att du fortsätter klia mig just där, där pannremmen alltid irriterar och jag blir svettig.
Flickan på kryckor stod kvar en god stund utanför boxdörren och kliade den vita hästen i pannan och ovanför mulen, på de ställen där tränset kanske lämnar en svettig rand. "Min vita prins" mumlade hon så bara hästen hörde det, och fortsatte klia honom i pannan, men gallret var nog i vägen. Skulle hon trots kryckorna våga öppna boxdörren så hon kom åt ordentligt?
Hon visste ju att hon kunde lita på den här hästen, snällare fanns inte. Samtidigt hörde hon avlägset genom den öppna dörren slammer med matpytsor i det andra stallet bredvid, snart var det kvällsmat och då kunde det hända att hästarna glömde bort att uppföra sig och i stället försökte tränga sig ut ur boxen om någon hade varit slarvig nog att lämna dörren på glänt.
"Det här går inte längre" sade hon för sig själv och öppnade dörren tyst och försiktigt bara ungefär femton centimeter. Hon rymdes in med hela armen, lutade sig tungt mot dörrkarmen för att få en stadig position och väntade. Hästen förstod vinken och den utsträckta handen och tog ett steg närmare med sänkt huvud. Och visst kände han igen handen nu, och småpratet.
Flickan hade inte stått nära en häst på tre veckor nu. Var det faktiskt så länge sen hon föll av? Hon hade lyckats hitta annat roligt att sysselsätta sina tankar med så hon hade egentligen inte saknat hästarna direkt. Hon hade ju ändå inte kunnat gå ordentligt och allra minst tänka sig att sätta sig upp i en sadel. Men nu ramlade allt över henne, vad hon hade saknat det här!! Det börjar nog bli dags att träna upp musklerna igen så jag klarar av att gå in i boxen utan att vara rädd. Jag måste ju vara beredd på att hoppa undan, kunna behärska alla slags rörelser...
Ännu hade hon en vecka kvar av sin sjukledighet. Ja, hon var ju ingen liten hästtjej utan en vuxen sådan, så det var sjukledigt från förvärvsarbete som gällde. Men nu var det dags att ställa om sig igen till att börja röra sig ute bland folk, och framför allt bland hästar. Det här besöket i stallet var nog det bästa jag gjort på länge, jag saknar hästarna så! Jag vill jobba med dem, försöka förstå dem, lära mig mer om dem!
Men det där att sätta sig upp i en sadel är jag nog inte mogen för ännu, det kapitlet tar vi sen... "Ha det så bra, gubben, vi ses snart igen". Flickan kände sig en aning mera hel inombords när hon gick ut till den väntande bilskjutsen, även om kroppen protesterade lite mer än vanligt över all motion som den plötsligt utsatts för efter ett par veckors vila.
"Hästar är kloka djur. Och fina." hade den utländska läkaren på akutmottagningen sagt som kollade mina benfrakturer medan hon skrev ut värkmedicin och vårdföreskrifter åt mig. Jag hade berättat hur olyckan skedde, sett röntgenbilderna och väntade mig en utskällning över vårdslöst beteende. I stället fick jag bara en kort kommentar till svar, med mycket mera innehåll än jag kunde ana. Vad hade hon för förhållande till hästar?
"Nu ska du vila" sa hon "i fyra veckor, inte jobba", men sen...! "Hästar är kloka djur, och fina".
Men vänta nu, hon kallar mig visst "gubben", "hallå, gubben" sa hon, och jag känner visst igen rösten. Det börjar plötsligt klia i pannan och jag ställer mig så nära boxgallret så hon når att klia mig om hon är intresserad. Ja, just där, lite högre upp, ja, jag känner igen dig! Men varför kommer du inte in hit och ger mig en ordentlig ryktning? Varför går du på kryckor? Sak samma, huvudsaken att du fortsätter klia mig just där, där pannremmen alltid irriterar och jag blir svettig.
Flickan på kryckor stod kvar en god stund utanför boxdörren och kliade den vita hästen i pannan och ovanför mulen, på de ställen där tränset kanske lämnar en svettig rand. "Min vita prins" mumlade hon så bara hästen hörde det, och fortsatte klia honom i pannan, men gallret var nog i vägen. Skulle hon trots kryckorna våga öppna boxdörren så hon kom åt ordentligt?
Hon visste ju att hon kunde lita på den här hästen, snällare fanns inte. Samtidigt hörde hon avlägset genom den öppna dörren slammer med matpytsor i det andra stallet bredvid, snart var det kvällsmat och då kunde det hända att hästarna glömde bort att uppföra sig och i stället försökte tränga sig ut ur boxen om någon hade varit slarvig nog att lämna dörren på glänt.
"Det här går inte längre" sade hon för sig själv och öppnade dörren tyst och försiktigt bara ungefär femton centimeter. Hon rymdes in med hela armen, lutade sig tungt mot dörrkarmen för att få en stadig position och väntade. Hästen förstod vinken och den utsträckta handen och tog ett steg närmare med sänkt huvud. Och visst kände han igen handen nu, och småpratet.
Flickan hade inte stått nära en häst på tre veckor nu. Var det faktiskt så länge sen hon föll av? Hon hade lyckats hitta annat roligt att sysselsätta sina tankar med så hon hade egentligen inte saknat hästarna direkt. Hon hade ju ändå inte kunnat gå ordentligt och allra minst tänka sig att sätta sig upp i en sadel. Men nu ramlade allt över henne, vad hon hade saknat det här!! Det börjar nog bli dags att träna upp musklerna igen så jag klarar av att gå in i boxen utan att vara rädd. Jag måste ju vara beredd på att hoppa undan, kunna behärska alla slags rörelser...
Ännu hade hon en vecka kvar av sin sjukledighet. Ja, hon var ju ingen liten hästtjej utan en vuxen sådan, så det var sjukledigt från förvärvsarbete som gällde. Men nu var det dags att ställa om sig igen till att börja röra sig ute bland folk, och framför allt bland hästar. Det här besöket i stallet var nog det bästa jag gjort på länge, jag saknar hästarna så! Jag vill jobba med dem, försöka förstå dem, lära mig mer om dem!
Men det där att sätta sig upp i en sadel är jag nog inte mogen för ännu, det kapitlet tar vi sen... "Ha det så bra, gubben, vi ses snart igen". Flickan kände sig en aning mera hel inombords när hon gick ut till den väntande bilskjutsen, även om kroppen protesterade lite mer än vanligt över all motion som den plötsligt utsatts för efter ett par veckors vila.
"Hästar är kloka djur. Och fina." hade den utländska läkaren på akutmottagningen sagt som kollade mina benfrakturer medan hon skrev ut värkmedicin och vårdföreskrifter åt mig. Jag hade berättat hur olyckan skedde, sett röntgenbilderna och väntade mig en utskällning över vårdslöst beteende. I stället fick jag bara en kort kommentar till svar, med mycket mera innehåll än jag kunde ana. Vad hade hon för förhållande till hästar?
"Nu ska du vila" sa hon "i fyra veckor, inte jobba", men sen...! "Hästar är kloka djur, och fina".
torsdag 20 november 2014
"Din vänförfrågan har nu skickats..."
"... nej men hur då?? Vem har skickat vad? Jag känner henne ju inte! Jag gjorde ju inget!!"
Utbrottet kom från ett hörn av det stora köksbordet, där Lu satt vid sin dator. Hade man hunnit fotografera hennes uttryck just då, så hade det varit på pricken likt det som serietecknare ritar när en seriefigur just kommit på att de gjort världens dundertabbe. Hon rev sig i håret, ögonen hade ett desperat uttryck, munnen vidöppen och hela hennes kropp var spänd, i det här ögonblicket skulle hon kunna göra vad som helst.
"Jag slutar med det här! Det är sista gången jag har med datorer och göra! Jag skiter i allt vad sociala medier och touchskärmar heter! I GIVE UP!"
Lu var verkligen upprörd och arg och ledsen och allt annat också. Men hon lyckades hejda sig innan hon gjorde det hon redan hade lyft armen till... att demonstrativt svepa ner laptopen från bordet. Den var ju trots allt splitterny och hade kostat en del... och hon behövde den i studierna.
Hon hette inte egentligen Lu, men eftersom hon var väldigt förtjust i alla möjliga kex av ett visst märke, så hade hon av skolkompisarna börjat kallas Lu, och hon hade inget emot det. Det var ju ett smaskigt namn, så att säga.
Lu hade surfat runt lite på olika bloggar och till sist kollat lite på facebook. Hon var egentligen inte alls aktiv där, som vissa andra, hon hade bara ett konto, that´s it. Men den nya laptopen med touchskärm hade verkligen spelat henne flera otrevliga spratt redan. Inte bara i fejsboken.
Nu hade hon bara läst lite vad en avlägset bekant hade delat med sig av på sin sida och för att kunna läsa texten i inläggets bild lite bättre hade hon zoomat in den lite, och i samma stund märkte hon att en av dem som kommenterat bilden plötsligt hade fått hennes vänförfrågan... en fullkomligt främmande person, som dessutom verkade ha en rätt högt uppsatt position i storstaden söderöver... Shit också!
Lu gjorde det man ibland gör instinktivt, loggar ut, släcker datorn och drar ur sladden, om det nu fanns någon sådan. I det här fallet inte, eftersom laptopen just hade laddats till 100 %. Och sen skäms man, och så börjar man undra, om det går att "undo" på något sätt?
Okej, hon måste in på booken igen och kolla om där fanns nån ångraknapp. Nähä? Var fanns "help" då? Inte för att hon trodde att fb skulle vara så smart att de erbjuder hjälp på något vettigt språk eller på en så simpel fråga som hennes... Jo, där fanns ett "sök-hjälp"-fält, "ångra vänförfrågan" skrev Lu och tryckte på enter. Inget hände, rutan bara försvann. Skräp också, hur gör jag då? Har personen ifråga månne redan märkt min förfrågan och artigt besvarat den med ett ja?
Medan Lu´s tankar flög hit och dit märkte hon plötsligt en liten ny ruta som pockade på uppmärksamhet i skärmen. Det var en pratbubbla som hänvisade till vänförfrågan, jamen, där finns ju ett fantastiskt trevligt alternativ: "ångra vänförfrågan". JAAAA! Klick! Snabbt ut från booken och in på en helt vanlig tråkig blogg, bara för att låtsas som om det regnar.
Jag har inte gjort nåt, tänkte Lu, och undrade samtidigt om personen ifråga ändå skulle se att hon vänförfrågat henne men ångrat sig. Ungefär som om det syns att man först gillar en sak, och sen ogillar det. Syns det då?
Hur kan hon, den där tjejen som fick SoMe-priset i år, Smouka-nåt, klara sig mot alla såna tabbar? Hon som hela tiden sysslar med såna där medier? Fast å andra sidan, när man kollar hennes youtube-klipp så märker man nog ibland sånt som man själv troligen skulle radera om man var så känd som hon... Kanske andra gör såna missar hela tiden?
Det är väl som min mamma brukar säga: Det är bara en som inte gör några misstag, och det är den som inte gör något alls. "Men fb ska jag nog vara försiktig med", tänkte Lu, och fortsatte klicka in sig på tråkiga bloggar, "den där har en facebooksida också, vad har hon där?"...
"Din vänförfrågan har nu skickats..."
"NEEEJ! Inte nu igen!!"
Utbrottet kom från ett hörn av det stora köksbordet, där Lu satt vid sin dator. Hade man hunnit fotografera hennes uttryck just då, så hade det varit på pricken likt det som serietecknare ritar när en seriefigur just kommit på att de gjort världens dundertabbe. Hon rev sig i håret, ögonen hade ett desperat uttryck, munnen vidöppen och hela hennes kropp var spänd, i det här ögonblicket skulle hon kunna göra vad som helst.
"Jag slutar med det här! Det är sista gången jag har med datorer och göra! Jag skiter i allt vad sociala medier och touchskärmar heter! I GIVE UP!"
Lu var verkligen upprörd och arg och ledsen och allt annat också. Men hon lyckades hejda sig innan hon gjorde det hon redan hade lyft armen till... att demonstrativt svepa ner laptopen från bordet. Den var ju trots allt splitterny och hade kostat en del... och hon behövde den i studierna.
Hon hette inte egentligen Lu, men eftersom hon var väldigt förtjust i alla möjliga kex av ett visst märke, så hade hon av skolkompisarna börjat kallas Lu, och hon hade inget emot det. Det var ju ett smaskigt namn, så att säga.
Lu hade surfat runt lite på olika bloggar och till sist kollat lite på facebook. Hon var egentligen inte alls aktiv där, som vissa andra, hon hade bara ett konto, that´s it. Men den nya laptopen med touchskärm hade verkligen spelat henne flera otrevliga spratt redan. Inte bara i fejsboken.
Nu hade hon bara läst lite vad en avlägset bekant hade delat med sig av på sin sida och för att kunna läsa texten i inläggets bild lite bättre hade hon zoomat in den lite, och i samma stund märkte hon att en av dem som kommenterat bilden plötsligt hade fått hennes vänförfrågan... en fullkomligt främmande person, som dessutom verkade ha en rätt högt uppsatt position i storstaden söderöver... Shit också!
Lu gjorde det man ibland gör instinktivt, loggar ut, släcker datorn och drar ur sladden, om det nu fanns någon sådan. I det här fallet inte, eftersom laptopen just hade laddats till 100 %. Och sen skäms man, och så börjar man undra, om det går att "undo" på något sätt?
Okej, hon måste in på booken igen och kolla om där fanns nån ångraknapp. Nähä? Var fanns "help" då? Inte för att hon trodde att fb skulle vara så smart att de erbjuder hjälp på något vettigt språk eller på en så simpel fråga som hennes... Jo, där fanns ett "sök-hjälp"-fält, "ångra vänförfrågan" skrev Lu och tryckte på enter. Inget hände, rutan bara försvann. Skräp också, hur gör jag då? Har personen ifråga månne redan märkt min förfrågan och artigt besvarat den med ett ja?
Medan Lu´s tankar flög hit och dit märkte hon plötsligt en liten ny ruta som pockade på uppmärksamhet i skärmen. Det var en pratbubbla som hänvisade till vänförfrågan, jamen, där finns ju ett fantastiskt trevligt alternativ: "ångra vänförfrågan". JAAAA! Klick! Snabbt ut från booken och in på en helt vanlig tråkig blogg, bara för att låtsas som om det regnar.
Jag har inte gjort nåt, tänkte Lu, och undrade samtidigt om personen ifråga ändå skulle se att hon vänförfrågat henne men ångrat sig. Ungefär som om det syns att man först gillar en sak, och sen ogillar det. Syns det då?
Hur kan hon, den där tjejen som fick SoMe-priset i år, Smouka-nåt, klara sig mot alla såna tabbar? Hon som hela tiden sysslar med såna där medier? Fast å andra sidan, när man kollar hennes youtube-klipp så märker man nog ibland sånt som man själv troligen skulle radera om man var så känd som hon... Kanske andra gör såna missar hela tiden?
Det är väl som min mamma brukar säga: Det är bara en som inte gör några misstag, och det är den som inte gör något alls. "Men fb ska jag nog vara försiktig med", tänkte Lu, och fortsatte klicka in sig på tråkiga bloggar, "den där har en facebooksida också, vad har hon där?"...
"Din vänförfrågan har nu skickats..."
"NEEEJ! Inte nu igen!!"
tisdag 18 november 2014
Jag har nog fått värmeslag...
... tänkte kvinnan i den grå bilen och funderade om det ännu var långt till nästa busshållplats eller skogsbilväg, där hon kunde svänga in och tänka igenom saken. Hur blev det så här?
Fem timmar tidigare hade Meta suttit hemma vid köksbordet, druckit sin andra kopp kaffe och ögnat igenom dagstidningen. Det var bara de gamla vanliga rubrikerna om strider och terrorattacker i utlandet och kommunala reformer och indragningshotade skolor hemmavid. Men så just innan hon skulle lägga undan tidningen såg hon skymten av en annorlunda annons. Den var annorlunda till färg, form och... innehållet i synnerhet.
"Vill du skriva vår bok? Kom till oss så berättar vi vad du ska skriva om! Vänliga hälsningar Karin och Evert Sundin i Östermåra, telefon... "
Meta hoppade genast i bilen, med en väska med hoprafsad rekvisita, som häfte, pennor, minilaptop, laddare och näsdukar... näsdukar? På köksbordet hade hon tejpat fast en lapp: "Är ute på äventyr, ring mig när du kommer hem. Puss!" Medan hon körde den spikraka skogsvägen som inledde äventyret ringde hon telefonnumret i annonsen och avtalade en träff med paret.
När Meta anlände till parets lilla stuga i skogsbrynet kom de genast ut för att hälsa henne välkommen. De var gamla människor som sett mycket i sina dagar, men skrattrynkorna var djupa och glada över hela ansiktet. "Kaffet är klart!" sade Karin, och Evert hälsade välkommen med ett fast handslag som kunde ha knäckt fingrarna om inte Meta gett ett lika fast handslag tillbaka. Ett sånt handslag bådar gott, tänkte hon, och låste bildörrarna. Nu ska här drickas kaffe!
Med en katt i famnen, en annan på en stol bredvid sig, Karin pysslandes i köket och Evert i gungstolen ett par meter bort, satt Meta och knackade febrilt på sin minilaptop. Det var rå text, utan korrigeringar, nästan som stenografi, men hon hade inte tid att fundera på små saker, det gällde att få ner det i samma takt som historierna ramlade ut på bordet eller golvet i det hemtrevliga köket. "Vilka härliga människor!" tänkte hon, "var är deras släktingar, då de begär en vilt främmande att skriva deras underbara historier?" Tangentbordet gick varmt och Karin skrattade plötsligt till, "du verkar nog kunna det där skrivandet, går det att läsa vad du skriver också?" Meta läste upp de senaste tre meningarna hon skrivit och Evert brummade: "Klart hon kan, hon är väl proffs! Jag sa ju att vi skulle få napp på den färggranna annonsen! Oj, vad det ska bli spännande att läsa sen!"
Efter ett par timmars skrivande var Meta trött i fingrarna och sa att hon nog måste ta paus nu, med datorer kan man få riktigt besvärliga problem med värk i små muskler om man inte aktar sig. Karin och Evert hade förstått så väl, men de undrade hur snart hon kunde komma igen. Och efter lite funderande på läkartider och barnbarn på besök och Metas jobb så kom de överens om när hon skulle dyka upp nästa gång med dator och laddare.
"Visst går det att fixa en bok av den där texten sen? Och så säger du inte till någon, för vi vill ju överraska barnen med en riktigt speciell julpresent!" Meta hade lovat dyrt och heligt att inte berätta för någon. Så övertygande att hon nu, i bilen på busshållplatsen, inte ens riktigt trodde att det var sant, det hon varit med om.
Plötsligt ringde mobiltelefonen: "Mamma, var är du? Vad då för äventyr?" "Jo, jag är hemma om tio minuter, jag tog bara en biltur för att fundera lite och se lite annan skog än vår egen. Syns snart! Puss på dig!"
De här fem timmarna hade varit otroligt värdefulla. Fulla av värde. Fulla av liv. Annorlunda än hennes eget. Påminnande om hennes egna föräldrar. Bara jag lyckas redigera historierna nu så varsamt som möjligt så inte de finurliga tankegångarna försvinner... måste googla på boktryckerier i morgon...
Fem timmar tidigare hade Meta suttit hemma vid köksbordet, druckit sin andra kopp kaffe och ögnat igenom dagstidningen. Det var bara de gamla vanliga rubrikerna om strider och terrorattacker i utlandet och kommunala reformer och indragningshotade skolor hemmavid. Men så just innan hon skulle lägga undan tidningen såg hon skymten av en annorlunda annons. Den var annorlunda till färg, form och... innehållet i synnerhet.
"Vill du skriva vår bok? Kom till oss så berättar vi vad du ska skriva om! Vänliga hälsningar Karin och Evert Sundin i Östermåra, telefon... "
Meta hoppade genast i bilen, med en väska med hoprafsad rekvisita, som häfte, pennor, minilaptop, laddare och näsdukar... näsdukar? På köksbordet hade hon tejpat fast en lapp: "Är ute på äventyr, ring mig när du kommer hem. Puss!" Medan hon körde den spikraka skogsvägen som inledde äventyret ringde hon telefonnumret i annonsen och avtalade en träff med paret.
När Meta anlände till parets lilla stuga i skogsbrynet kom de genast ut för att hälsa henne välkommen. De var gamla människor som sett mycket i sina dagar, men skrattrynkorna var djupa och glada över hela ansiktet. "Kaffet är klart!" sade Karin, och Evert hälsade välkommen med ett fast handslag som kunde ha knäckt fingrarna om inte Meta gett ett lika fast handslag tillbaka. Ett sånt handslag bådar gott, tänkte hon, och låste bildörrarna. Nu ska här drickas kaffe!
Med en katt i famnen, en annan på en stol bredvid sig, Karin pysslandes i köket och Evert i gungstolen ett par meter bort, satt Meta och knackade febrilt på sin minilaptop. Det var rå text, utan korrigeringar, nästan som stenografi, men hon hade inte tid att fundera på små saker, det gällde att få ner det i samma takt som historierna ramlade ut på bordet eller golvet i det hemtrevliga köket. "Vilka härliga människor!" tänkte hon, "var är deras släktingar, då de begär en vilt främmande att skriva deras underbara historier?" Tangentbordet gick varmt och Karin skrattade plötsligt till, "du verkar nog kunna det där skrivandet, går det att läsa vad du skriver också?" Meta läste upp de senaste tre meningarna hon skrivit och Evert brummade: "Klart hon kan, hon är väl proffs! Jag sa ju att vi skulle få napp på den färggranna annonsen! Oj, vad det ska bli spännande att läsa sen!"
Efter ett par timmars skrivande var Meta trött i fingrarna och sa att hon nog måste ta paus nu, med datorer kan man få riktigt besvärliga problem med värk i små muskler om man inte aktar sig. Karin och Evert hade förstått så väl, men de undrade hur snart hon kunde komma igen. Och efter lite funderande på läkartider och barnbarn på besök och Metas jobb så kom de överens om när hon skulle dyka upp nästa gång med dator och laddare.
"Visst går det att fixa en bok av den där texten sen? Och så säger du inte till någon, för vi vill ju överraska barnen med en riktigt speciell julpresent!" Meta hade lovat dyrt och heligt att inte berätta för någon. Så övertygande att hon nu, i bilen på busshållplatsen, inte ens riktigt trodde att det var sant, det hon varit med om.
Plötsligt ringde mobiltelefonen: "Mamma, var är du? Vad då för äventyr?" "Jo, jag är hemma om tio minuter, jag tog bara en biltur för att fundera lite och se lite annan skog än vår egen. Syns snart! Puss på dig!"
De här fem timmarna hade varit otroligt värdefulla. Fulla av värde. Fulla av liv. Annorlunda än hennes eget. Påminnande om hennes egna föräldrar. Bara jag lyckas redigera historierna nu så varsamt som möjligt så inte de finurliga tankegångarna försvinner... måste googla på boktryckerier i morgon...
torsdag 13 november 2014
Två hästar och en tjej...
... syntes på bilden som upptog halva dataskärmen. För en utomstående åskådare var det två helt vanliga hästar modell mindre och en helt vanlig "hästtjej" i vuxen ålder som stod ganska nära varann liksom för att få ett bra porträtt, kanske en bild att dela med sig på "sociala medier", som det så vackert heter.
Sanna fick tårar i ögonen när hon tänkte på just den dagen när fotografiet togs. Det var för bra för att vara sant, allt det som hade hänt just då.
För en rutinerad ridskoleryttare som Sanna var hästskötsel och annan hästhantering inget nytt. Hon var van vid det mesta som en ridskoleryttare bör kunna, inklusive sköta om hästens ben efter hopplektioner om det behövdes, eller se till att hästarna kom ut i rasthagen tillbaka i rätt ordning så inget bråk skulle uppstå, och hon visste vilka hästar som skulle ha vilka sorts täcken på, vem som var mer frusen än andra, och vem som också behövde ha benskydd på i hagen. Ridskolerutiner var hon van med och hon tog hand om det mesta med glädje. Allt som har att göra med hästar är ju roligare än allt annat. Även om man är vuxen...
En lördag hade hon bokat in sig på en heldag i ett helt annat stall lite längre bort. Det skulle finnas en person på plats som skulle ge en introduktion i hästkommunikation. Sanna hade anmält sig mest för att få träffa lite andra hästar än det "egna" stallets och för att blanda bort sina tankar lite...
Till saken hör att Sanna redan länge hade varit irriterad över sitt eget sätt att hantera hästarna i stallet. Ofta var det lite tidspress, och hästarna blev också irriterade om hästskötaren visade stress. Hon var inte elak mot dem, men hon blev frustrerad då hon tyckte att hon inte kunde hantera sina egna känslor och inte förstod sig på hästarnas reaktioner. Ridskolehästar hamnar ju att stå ut med alla möjliga och omöjliga ryttare, som rycker och knycker och fräser och gnäller när sadlarna ska på och sadelgjorden inte går fast eftersom hästen spänner ut magen just då, och när tränset inte går att få på eftersom hästen protesterar med att höja huvudet eller slänga med det för att försöka komma undan. Nåja, alla hästar var ju inte såna, och alla ryttare är heller inte besvärliga, men hästen måste i alla fall stå ut med en hel del, inte konstigt om de blir lite irriterade. Då skulle Sanna vilja kunna hantera dem på rätt sätt, ge något positivt.
Sanna hade inga större förväntningar på lördagen, men hon packade ner lite smörgåsar och varm choklad i termos, varma kläder, och så körde hon iväg söderut. När hon en knapp timme senare svängde in på en liten mysig gårdsplan med en liten ridbana till höger och en gammaldags stallbyggnad rakt fram, så kände hon sig helt tom. "Jag kunde lika bra vända hemåt igen, här har jag nog inget att göra, fy vad jobbigt..." tänkte hon, men orkade inte heller vända bilen, utan parkerade snällt och steg ut långsamt som om hon hade svårt att röra sig.
När hon smällde igen bildörren hörde hon en gäll gnäggning inifrån stallbyggnaden och ut genom en presenningsdörr i byggnadens gavel kom en ljus fjording med nyfikna ögon, det var visst han som ropat just. Deras ögon möttes och hon sa automatiskt "Hej på dej du", för hon pratade alltid med de hästar som sökte kontakt. Fjordingen blev stående vid staketet som om han insisterade på att få hälsa bättre så Sanna gick långsamt fram och lät honom lukta på hennes hand. "Sötnos" mumlade Sanna och anade samtidigt att någon stod bakom henne.
"Välkommen hit! Jag ser att våran charmiga kille hann välkomna dig först, men det är säkert helt som det ska, ni ska säkert jobba tillsammans sen" sade en ung kvinna, troligen dagens värdinna, med trevligt leende och uppriktiga ögon som glittrade till av något liknande bus i blicken som fjordingen också hade. Sanna mumlade fram ett halvt otydligt "Tack" och blev besviken när fjordingen gick iväg till sina kompisar i hagen. Men hans välkomnande och värdinnans lågmäldhet gjorde att Sanna släppte sitt motstånd och tänkte: "Nu är jag bara här idag, närvarande, gör bara vad jag har lust med, ingen kan tvinga mig till nåt, jag orkar inte...".
Vad som sedan hände är som en dröm. För bra för att vara sant. Sanna hade under dagen fått lära sig lite om hur man läser av en hästs kroppsspråk och också hur hon själv kan kommunicera med sin kropp. Hon hade inte haft en aning om hur mycket fel signaler hon gav åt hästarna med sitt sätt att vara och röra sig. Det här skulle bli svårt att ändra på. Men hon visste i alla fall hur hon skulle börja nu.
En annan sak som var helt overklig och fantastisk var de där små hästarna som fanns där i stallet. De var lugna och lyssnande och även om ett par av de äldre nog tydligt kunde visa att de helst hade velat vara i fred med sitt hönät, så godkände de om man övertalade dem på ett mjukt sätt att komma med. Och sen visade de att de var verkligt samarbetsvilliga i alla fall. Sanna lärde sig ett helt annat språk än hon var van vid, eller, jo, hon kände igen nog en del från sina egna funderingar om hur man skulle kunna göra, men hon hade inte trott på sin egen intuition så hon hade inte vågat försöka med ridskolehästarna. Och nu fick hon också lära sig att det är svårare när en häst har flera "skötare", det tar ett tag innan hästarna lär sig vem de kan lita på, vem som är mjuk och vill kommunicera.
Bilden på dataskärmen visade Sanna, fjordingkillen och en av de äldre hästarna, alla i samspråk. Fjordingkillen visade tydligt att han var underdånig den äldre hästen, men han visste också att han nog får vara med i gänget i alla fall. Den äldre diskuterade med Sanna, tackade för den mjuka kontakten, de mjuka masserande rörelserna hon gjort på hästens man och bog. Hästen såg ut att tacka Sannas händer. Och Sanna fick igen tårar i ögonen, "jag som trott att jag bara är kall, hård och elak, den här dagen lärde jag mig att någon uppskattar mig".
Sanna fick tårar i ögonen när hon tänkte på just den dagen när fotografiet togs. Det var för bra för att vara sant, allt det som hade hänt just då.
För en rutinerad ridskoleryttare som Sanna var hästskötsel och annan hästhantering inget nytt. Hon var van vid det mesta som en ridskoleryttare bör kunna, inklusive sköta om hästens ben efter hopplektioner om det behövdes, eller se till att hästarna kom ut i rasthagen tillbaka i rätt ordning så inget bråk skulle uppstå, och hon visste vilka hästar som skulle ha vilka sorts täcken på, vem som var mer frusen än andra, och vem som också behövde ha benskydd på i hagen. Ridskolerutiner var hon van med och hon tog hand om det mesta med glädje. Allt som har att göra med hästar är ju roligare än allt annat. Även om man är vuxen...
En lördag hade hon bokat in sig på en heldag i ett helt annat stall lite längre bort. Det skulle finnas en person på plats som skulle ge en introduktion i hästkommunikation. Sanna hade anmält sig mest för att få träffa lite andra hästar än det "egna" stallets och för att blanda bort sina tankar lite...
Till saken hör att Sanna redan länge hade varit irriterad över sitt eget sätt att hantera hästarna i stallet. Ofta var det lite tidspress, och hästarna blev också irriterade om hästskötaren visade stress. Hon var inte elak mot dem, men hon blev frustrerad då hon tyckte att hon inte kunde hantera sina egna känslor och inte förstod sig på hästarnas reaktioner. Ridskolehästar hamnar ju att stå ut med alla möjliga och omöjliga ryttare, som rycker och knycker och fräser och gnäller när sadlarna ska på och sadelgjorden inte går fast eftersom hästen spänner ut magen just då, och när tränset inte går att få på eftersom hästen protesterar med att höja huvudet eller slänga med det för att försöka komma undan. Nåja, alla hästar var ju inte såna, och alla ryttare är heller inte besvärliga, men hästen måste i alla fall stå ut med en hel del, inte konstigt om de blir lite irriterade. Då skulle Sanna vilja kunna hantera dem på rätt sätt, ge något positivt.
Sanna hade inga större förväntningar på lördagen, men hon packade ner lite smörgåsar och varm choklad i termos, varma kläder, och så körde hon iväg söderut. När hon en knapp timme senare svängde in på en liten mysig gårdsplan med en liten ridbana till höger och en gammaldags stallbyggnad rakt fram, så kände hon sig helt tom. "Jag kunde lika bra vända hemåt igen, här har jag nog inget att göra, fy vad jobbigt..." tänkte hon, men orkade inte heller vända bilen, utan parkerade snällt och steg ut långsamt som om hon hade svårt att röra sig.
När hon smällde igen bildörren hörde hon en gäll gnäggning inifrån stallbyggnaden och ut genom en presenningsdörr i byggnadens gavel kom en ljus fjording med nyfikna ögon, det var visst han som ropat just. Deras ögon möttes och hon sa automatiskt "Hej på dej du", för hon pratade alltid med de hästar som sökte kontakt. Fjordingen blev stående vid staketet som om han insisterade på att få hälsa bättre så Sanna gick långsamt fram och lät honom lukta på hennes hand. "Sötnos" mumlade Sanna och anade samtidigt att någon stod bakom henne.
"Välkommen hit! Jag ser att våran charmiga kille hann välkomna dig först, men det är säkert helt som det ska, ni ska säkert jobba tillsammans sen" sade en ung kvinna, troligen dagens värdinna, med trevligt leende och uppriktiga ögon som glittrade till av något liknande bus i blicken som fjordingen också hade. Sanna mumlade fram ett halvt otydligt "Tack" och blev besviken när fjordingen gick iväg till sina kompisar i hagen. Men hans välkomnande och värdinnans lågmäldhet gjorde att Sanna släppte sitt motstånd och tänkte: "Nu är jag bara här idag, närvarande, gör bara vad jag har lust med, ingen kan tvinga mig till nåt, jag orkar inte...".
Vad som sedan hände är som en dröm. För bra för att vara sant. Sanna hade under dagen fått lära sig lite om hur man läser av en hästs kroppsspråk och också hur hon själv kan kommunicera med sin kropp. Hon hade inte haft en aning om hur mycket fel signaler hon gav åt hästarna med sitt sätt att vara och röra sig. Det här skulle bli svårt att ändra på. Men hon visste i alla fall hur hon skulle börja nu.
En annan sak som var helt overklig och fantastisk var de där små hästarna som fanns där i stallet. De var lugna och lyssnande och även om ett par av de äldre nog tydligt kunde visa att de helst hade velat vara i fred med sitt hönät, så godkände de om man övertalade dem på ett mjukt sätt att komma med. Och sen visade de att de var verkligt samarbetsvilliga i alla fall. Sanna lärde sig ett helt annat språk än hon var van vid, eller, jo, hon kände igen nog en del från sina egna funderingar om hur man skulle kunna göra, men hon hade inte trott på sin egen intuition så hon hade inte vågat försöka med ridskolehästarna. Och nu fick hon också lära sig att det är svårare när en häst har flera "skötare", det tar ett tag innan hästarna lär sig vem de kan lita på, vem som är mjuk och vill kommunicera.
Bilden på dataskärmen visade Sanna, fjordingkillen och en av de äldre hästarna, alla i samspråk. Fjordingkillen visade tydligt att han var underdånig den äldre hästen, men han visste också att han nog får vara med i gänget i alla fall. Den äldre diskuterade med Sanna, tackade för den mjuka kontakten, de mjuka masserande rörelserna hon gjort på hästens man och bog. Hästen såg ut att tacka Sannas händer. Och Sanna fick igen tårar i ögonen, "jag som trott att jag bara är kall, hård och elak, den här dagen lärde jag mig att någon uppskattar mig".
söndag 9 november 2014
Hon vaknade en timme senare...
... och kunde inte alls få ordning på det hon såg framför sig. En massa sängar, stolar, skåp, ett lagerutrymme? Drömde hon? Marre knep sig hårt i armen och dämpade ett skrik som trängde fram ur hennes mun, det där var bevis nog att hon var vaken. Men var hade hon hamnat?
Hon vågade först inte röra sig alls, hon försökte registrera alla ljud hon hörde, avlägsna ljud av några personer som samtalade, men hon hörde inte om vad. Det var halvmörkt i det jättestora utrymmet, när hon såg upp i taket var mer än hälften av lamporna släckta. Vad var klockan? Och kunde hon se nåt fönster någonstans för att se om det var ljust ute?
Marre kände sig bunden till händer och fötter, men när hon tittade ner på sin kropp låg hon bara helt fri utslängd på en jättestor säng, och hon började försiktigt röra på fötter och fingrar. Allt verkade ok. Hon avbröts i sitt långsamma uppvaknande av att steg närmade sig och hon stelnade till. Var det fiender eller vad skulle hända?
"Det är väl bara att stoppa in den i sopsäcken, vi har väl ingen nytta av den här" ropade en mansröst strax bakom ett skåp intill Marre. Hon vågade inte andas, och väntade spänt på svaret. Menade de henne? "Okej, jag hämtar en tillräckligt stor säck så inte sophämtarna misstänker nåt skumt, hahha" svarade den andre mannen långt borta och började prassla med något stort plastaktigt.
Marre blev ännu mer skräckslagen, försökte förtvivlat minnas vad som hände innan, hur hade hon hamnat här, hade hon blivit kidnappad, vad hade hon gjort tidigare i eftermiddag? Något om kaffe och citronmuffins på ett café dök plötsligt upp i hennes minne, sen hade hon gått in i en klädaffär och förstrött kollat in det senaste som kommit in. Men sen?
"Okej, vi eliminerar det här problemet nu så fort som möjligt, sopbilen kommer ju i morgon, den här sopsäcken skall väl räcka." Marre satte sig käpprakt upp, rusade bort från ljudet av prassel som hon hört och slog i farten omkull ett cd-torn i körsbärsfärgat trä. Samtidigt som hon snubblade vidare med tårar i ögonen och sökte efter en ytterdörr sprang hon rakt in i en trevlig ung kille med långt ljust hår i hästsvans. "Vad i hela friden gör du här? Har du tänkt råna oss på dagens kassa? I så fall har du otur, för vi har inga pengar alls i kassan!" Killen lät inte alls farlig, tvärtom minst lika förvånad och undrande som Marre, så hon hejdade sin flykt och tänkte kolla in männen lite närmare. De såg verkligen fåniga ut, hakorna långt nere på magen, händerna hade stannat i luften och...
Plötsligt brast Marre ut i ett hysteriskt skratt, som blev hjärtligare och normalare ju mer hon mindes av vad som hänt innan. "Jag är hemskt ledsen, men jag somnade visst i er dyraste säng" sa hon mellan skrattanfallen. "Jag skulle in och se på en mysfåtölj men så när jag såg den svindyra sängen tänkte jag att nu eller aldrig, nu måste jag få prova nåt som jag aldrig kommer att få råd med, och jag är rädd att jag somnade direkt... Jag är hemskt ledsen..." Marre såg generat ner på sina händer. "Jag skall nog gå hem nu."
"Kommer inte på fråga!" sa den ljusa killen. "Först måste du lova att återkomma för att göra reklam för sängen, den är lite svårsåld just på grund av priset, men den verkar ju fungera väldigt bra som säng." Marre blev alldeles röd i ansiktet, och det berodde inte enbart på att hon hade varmt i sin tjocka vinterjacka. "Ja, om jag kan hjälpa er med nåt så... Men kan jag få gå nu? Jag antar ni har låst ytterdörren."
Marre fick sällskap av båda killarna till ytterdörren. Men först hade hon hjälpt dem med att baxa in några transportskadade mattor i en jättestor sopsäck, som skulle med morgondagens sopbil. Hon vågade inte berätta vad hon hade trott när hon hört om sopsäcken första gången. Det var generande nog att somna i en möbelaffär och hon rös vid tanken att hon inte skulle ha vaknat förrän de hade släckt alla lampor och gått hem...
Hon vågade först inte röra sig alls, hon försökte registrera alla ljud hon hörde, avlägsna ljud av några personer som samtalade, men hon hörde inte om vad. Det var halvmörkt i det jättestora utrymmet, när hon såg upp i taket var mer än hälften av lamporna släckta. Vad var klockan? Och kunde hon se nåt fönster någonstans för att se om det var ljust ute?
Marre kände sig bunden till händer och fötter, men när hon tittade ner på sin kropp låg hon bara helt fri utslängd på en jättestor säng, och hon började försiktigt röra på fötter och fingrar. Allt verkade ok. Hon avbröts i sitt långsamma uppvaknande av att steg närmade sig och hon stelnade till. Var det fiender eller vad skulle hända?
"Det är väl bara att stoppa in den i sopsäcken, vi har väl ingen nytta av den här" ropade en mansröst strax bakom ett skåp intill Marre. Hon vågade inte andas, och väntade spänt på svaret. Menade de henne? "Okej, jag hämtar en tillräckligt stor säck så inte sophämtarna misstänker nåt skumt, hahha" svarade den andre mannen långt borta och började prassla med något stort plastaktigt.
Marre blev ännu mer skräckslagen, försökte förtvivlat minnas vad som hände innan, hur hade hon hamnat här, hade hon blivit kidnappad, vad hade hon gjort tidigare i eftermiddag? Något om kaffe och citronmuffins på ett café dök plötsligt upp i hennes minne, sen hade hon gått in i en klädaffär och förstrött kollat in det senaste som kommit in. Men sen?
"Okej, vi eliminerar det här problemet nu så fort som möjligt, sopbilen kommer ju i morgon, den här sopsäcken skall väl räcka." Marre satte sig käpprakt upp, rusade bort från ljudet av prassel som hon hört och slog i farten omkull ett cd-torn i körsbärsfärgat trä. Samtidigt som hon snubblade vidare med tårar i ögonen och sökte efter en ytterdörr sprang hon rakt in i en trevlig ung kille med långt ljust hår i hästsvans. "Vad i hela friden gör du här? Har du tänkt råna oss på dagens kassa? I så fall har du otur, för vi har inga pengar alls i kassan!" Killen lät inte alls farlig, tvärtom minst lika förvånad och undrande som Marre, så hon hejdade sin flykt och tänkte kolla in männen lite närmare. De såg verkligen fåniga ut, hakorna långt nere på magen, händerna hade stannat i luften och...
Plötsligt brast Marre ut i ett hysteriskt skratt, som blev hjärtligare och normalare ju mer hon mindes av vad som hänt innan. "Jag är hemskt ledsen, men jag somnade visst i er dyraste säng" sa hon mellan skrattanfallen. "Jag skulle in och se på en mysfåtölj men så när jag såg den svindyra sängen tänkte jag att nu eller aldrig, nu måste jag få prova nåt som jag aldrig kommer att få råd med, och jag är rädd att jag somnade direkt... Jag är hemskt ledsen..." Marre såg generat ner på sina händer. "Jag skall nog gå hem nu."
"Kommer inte på fråga!" sa den ljusa killen. "Först måste du lova att återkomma för att göra reklam för sängen, den är lite svårsåld just på grund av priset, men den verkar ju fungera väldigt bra som säng." Marre blev alldeles röd i ansiktet, och det berodde inte enbart på att hon hade varmt i sin tjocka vinterjacka. "Ja, om jag kan hjälpa er med nåt så... Men kan jag få gå nu? Jag antar ni har låst ytterdörren."
Marre fick sällskap av båda killarna till ytterdörren. Men först hade hon hjälpt dem med att baxa in några transportskadade mattor i en jättestor sopsäck, som skulle med morgondagens sopbil. Hon vågade inte berätta vad hon hade trott när hon hört om sopsäcken första gången. Det var generande nog att somna i en möbelaffär och hon rös vid tanken att hon inte skulle ha vaknat förrän de hade släckt alla lampor och gått hem...
fredag 7 november 2014
"Blott en dag ett ögonblick...
... i sänder", läste Petra ur psalmboken, och sneglade samtidigt på sin farmor som satt bredvid i sin gungstol. Hon gungade bara lite, lite, knappt så det syntes, inte så att gungstolens knarr skulle höras.
Det var söndag förmiddag och farmor hade som vanligt velat att sondottern skulle läsa en psalm åt henne. Hon valde dem för det mesta själv. Det skulle vara en gammal psalm, som hon kunde utantill, och inte i någon förnyad form som de sjöng nuförtiden i kyrkan. Sen satt hon bara med slutna ögon och lyssnade. Någon gång hade Petra trott att farmor somnat, och så hade hon lämnat bort de sista verserna, men då hade hon genast fått höra: "läs dem allihop du bara, jag lyssnar nog".
Petras farmor var gammal och rynkig, och hade inte längre så lätt för att ta sig fram, men långsam kommer också fram, och det gjorde hon där i sitt lilla kök. Hon hade lätt för att hitta kexpaketet som aldrig tycktes ta slut, fast Petra alltid fick ett kex när hon var på besök. Saft hittade hon också alltid. Och så doftade det plötsligt riktigt hemtrevligt av nybryggt kaffe. Petra hade knappt tänkt på att den gamla damen hade knäppt på bryggaren, det fanns så mycket annat att se på, bläddra i och fundera på. Farmors kök var som en helt annan värld.
Allra helst ville Petra höra farmor berätta om hur det var när hon var ung och jobbade på gården. Hur hon första gången fick köra hem ett lass hö med den gamla Tähti, en häst som fötts och växt upp på gården. När farmor började berätta om hästarna och vilka bus de kunde hitta på, så såg man så tydligt hur hon levde upp i ansiktet, kinderna blev röda och blicken fick ett stänk av busfrö i sig.
Plötsligt fick Petra syn på ett gulnat tidningsurklipp som kilats fast på ett fotografi av en ung och skrattande farmor. Petra gick närmare och försökte läsa, men texten var delvis skymd av fotografiets ram och hon vågade inte röra det. Hon tänkte just våga sig på att fråga vad det var, när farmor skrattade till. "Ja du, det var nog första och sista gången jag vågade mig på att starta med en häst i travet. Oj, oj, oj, vad skulle en så ung och oerfaren kusk som jag göra där? Tur att hästen var klokare och körde sitt eget race och klarade mig ur den knipan! Ja vågar inte tänka vad min pappa skulle ha sagt om något skulle ha gått på tok med hans fina unga arbetshäst. Vad skulle en arbetshäst på travbanan att göra? Men springa kunde hon, hon ledde nästan hela loppet igenom, men sen tyckte hon det fick vara nog, hon ville nog hem till de andra hästarna och äta sitt hö i lugn och ro... så hon avbröt det hela strax för slutspurten och körde mig raka vägen hem, jag hade inget att säga till om."
Farmor skrattade så hjärtligt att tårarna kom fram i hennes ögon. Eller saknade hon hästen? Petra hade åter fått en glimt av en ny historia som hon aldrig hört förr. Hon visste att det inte var lönt att fråga mera om det nu, men någon gång kanske kommer det en fortsättning på historien, eller en annan pusselbit som visar sig höra till samma häst. Så roligt när farmor berättar så där! Petra förstod att hästar alltid betytt mycket för farmor. Och nu hade hon ännu en berättelse att skriva ner i sin lilla bok där hon samlade sånt som farmor berättat. "Ungt travlöfte avbryter strax innan upploppet och överlämnar vinsten till... ". "Jag skall fråga om pappa kan reda ut vad som står där i urklippet" tänkte Petra och stängde försiktigt dörren efter sig. Farmor hade nog slumrat till nu, det hördes ett svagt snarkljud från gungstolen.
Det var söndag förmiddag och farmor hade som vanligt velat att sondottern skulle läsa en psalm åt henne. Hon valde dem för det mesta själv. Det skulle vara en gammal psalm, som hon kunde utantill, och inte i någon förnyad form som de sjöng nuförtiden i kyrkan. Sen satt hon bara med slutna ögon och lyssnade. Någon gång hade Petra trott att farmor somnat, och så hade hon lämnat bort de sista verserna, men då hade hon genast fått höra: "läs dem allihop du bara, jag lyssnar nog".
Petras farmor var gammal och rynkig, och hade inte längre så lätt för att ta sig fram, men långsam kommer också fram, och det gjorde hon där i sitt lilla kök. Hon hade lätt för att hitta kexpaketet som aldrig tycktes ta slut, fast Petra alltid fick ett kex när hon var på besök. Saft hittade hon också alltid. Och så doftade det plötsligt riktigt hemtrevligt av nybryggt kaffe. Petra hade knappt tänkt på att den gamla damen hade knäppt på bryggaren, det fanns så mycket annat att se på, bläddra i och fundera på. Farmors kök var som en helt annan värld.
Allra helst ville Petra höra farmor berätta om hur det var när hon var ung och jobbade på gården. Hur hon första gången fick köra hem ett lass hö med den gamla Tähti, en häst som fötts och växt upp på gården. När farmor började berätta om hästarna och vilka bus de kunde hitta på, så såg man så tydligt hur hon levde upp i ansiktet, kinderna blev röda och blicken fick ett stänk av busfrö i sig.
Plötsligt fick Petra syn på ett gulnat tidningsurklipp som kilats fast på ett fotografi av en ung och skrattande farmor. Petra gick närmare och försökte läsa, men texten var delvis skymd av fotografiets ram och hon vågade inte röra det. Hon tänkte just våga sig på att fråga vad det var, när farmor skrattade till. "Ja du, det var nog första och sista gången jag vågade mig på att starta med en häst i travet. Oj, oj, oj, vad skulle en så ung och oerfaren kusk som jag göra där? Tur att hästen var klokare och körde sitt eget race och klarade mig ur den knipan! Ja vågar inte tänka vad min pappa skulle ha sagt om något skulle ha gått på tok med hans fina unga arbetshäst. Vad skulle en arbetshäst på travbanan att göra? Men springa kunde hon, hon ledde nästan hela loppet igenom, men sen tyckte hon det fick vara nog, hon ville nog hem till de andra hästarna och äta sitt hö i lugn och ro... så hon avbröt det hela strax för slutspurten och körde mig raka vägen hem, jag hade inget att säga till om."
Farmor skrattade så hjärtligt att tårarna kom fram i hennes ögon. Eller saknade hon hästen? Petra hade åter fått en glimt av en ny historia som hon aldrig hört förr. Hon visste att det inte var lönt att fråga mera om det nu, men någon gång kanske kommer det en fortsättning på historien, eller en annan pusselbit som visar sig höra till samma häst. Så roligt när farmor berättar så där! Petra förstod att hästar alltid betytt mycket för farmor. Och nu hade hon ännu en berättelse att skriva ner i sin lilla bok där hon samlade sånt som farmor berättat. "Ungt travlöfte avbryter strax innan upploppet och överlämnar vinsten till... ". "Jag skall fråga om pappa kan reda ut vad som står där i urklippet" tänkte Petra och stängde försiktigt dörren efter sig. Farmor hade nog slumrat till nu, det hördes ett svagt snarkljud från gungstolen.
torsdag 6 november 2014
Fem pensionärer trängdes i boxen...
... i det hemtrevliga stallet på Storskärsvägen 2. Att det var smått regnigt väder där utanför gjorde det ännu hemtrevligare. Och att fyra av dem visste att det snart var kaffepaus i den mysiga sadelkammaren gjorde inte saken sämre, en välbekant doft av kaffe ringlade sig fram till dem där de stod och koncentrerade sig på sin fyrbenta vän.
Fyra av pensionärerna var alltså tvåbenta, den femte var fyrbent - hänger ni med? Den fyrbente brydde sig inte så värst mycket om kaffedoften, men nog anade han höpåsen som väntade på honom utanför boxdörren så snart de tvåbenta tog sin paus i sadelkammaren.
Ella hade i sista minuten anmält sig till den här hästmassagekursen som hon nog länge känt till, men som hon alltid tänkt att inte alls angick henne. Hon tänkte att den nog bara var för riktigt hästfolk som sysslar med hästar på heltid. Fast vaddå, heltid, hon tänkte ju väldigt mycket på hästar, nästan hela tiden, det är väl heltid det? Så hon hade tryckt på knappen "sänd" mest i misstag sedan hon kortfattat berättat om sitt intresse att delta. Sen ångrade hon sig, men det finns inte alltid en "ångra"-knapp. Och nu var hon här med en rätt så brokig samling hästintresserade.
Ridrädslan hade dykt upp igen i Ellas huvud i små portioner då och då när hon varit med dottern på ridskolan och hamnat att hantera hästar i olika situationer. Och den hade blandats med hästrädsla. Och hur gör man då när man älskar hästar men är rädda för dem? Ella tänkte att en kurs skulle ge så där försiktigt lite mer kunskap, hur man kan röra dem på ett sätt som de själva uppskattar och som de mår bra av. Dessutom hade hon ett säkert "äss" i fickan om det blev för invecklat på kursen, då skulle hon säga, nej, jag kan nog inte, för jag är allergisk för hästar. Inte så att det skulle vara ljug, för allergin gav sig nog försiktigt till känna lite då och då, speciellt i trånga, varma utrymmen eller när det var dags att mocka flera boxar i ett varmt stall. Men inte var det ju något hinder för att röra vid en häst, så allergisk var hon inte, men hon kunde alltid säga det, om hon kände sig trängd och ville dra sig undan, kanske just på grund av rädslan.
Kursledaren hade gett dem grunderna i hästens anatomi, speciellt musklerna, som ju hästmassören framför allt jobbar med, och nu stod de där i boxen och skulle hitta de där samma musklerna i verkligheten på den här härliga gamla valacken som stod och halvsov. Det var inte alls lätt. Innan ens de största musklerna hittades blev det mycket bläddrat i kurspappren, skratt och frågor och funderingar hit och dit, och kursledaren kallades dit för att vägleda dem. Valacken sneglade lite förundrat på alla händer som skulle massera hans "triceps" och "biceps" och som sökte bogbladet och "rullade manen", men han stor snällt kvar. Snart hade alla fått känna på de största musklerna och det var just Ellas tur att "rulla manen" när det hördes "kaffet är klart" från sadelkammaren.
Alla plockad ihop sina papper och gick pratande och skrattande till kaffepausen, det var mycket att diskutera, många hade hästar hemma som hade olika krämpor som kanske kunde lindras med massage, eller vad trodde kursledaren? Ella stod ensam kvar en stund längre i boxen, gjorde mjuka masserande handrörelser längs mankammen, var förundrad över att hästen verkade njuta så helt av "massagen". Hans huvud sänktes sakta nedåt i halvsovande ställning, han tuggade då och då när spänningar släppte, gäspade lite och Ella kände hur vissa muskler darrade till under hennes hand. "Ella, kan du ge hö åt honom innan du kommer, jag glömde det!" ropade kursledaren från sadelkammaren. Ett stort inre leende spred sig med värme inom Ella när hon tog höpåsen och portionerade ut höet åt den halvsovande hästen. Han reagerade långsamt, som om han inte ville störa den behagliga känslan som infunnit sig i hans kropp, men så tog snålheten ändå överhand och han tog en rejäl tugga hö. Medan han malde sönder det i munnen svängde han sitt huvud mot Ella och i hans näsborrar kunde hon ana en minimal darrning, en utandning. "Jag gillar dig också", svarade hon och gick till sadelkammaren med de andra. Hon visste att hon genom kursen redan fått ett väldigt viktigt och användbart språk att kommunicera med sina älsklingsdjur med. Tur att det inte alltid finns en "ångra"knapp, det här ångrar jag inte!
Fyra av pensionärerna var alltså tvåbenta, den femte var fyrbent - hänger ni med? Den fyrbente brydde sig inte så värst mycket om kaffedoften, men nog anade han höpåsen som väntade på honom utanför boxdörren så snart de tvåbenta tog sin paus i sadelkammaren.
Ella hade i sista minuten anmält sig till den här hästmassagekursen som hon nog länge känt till, men som hon alltid tänkt att inte alls angick henne. Hon tänkte att den nog bara var för riktigt hästfolk som sysslar med hästar på heltid. Fast vaddå, heltid, hon tänkte ju väldigt mycket på hästar, nästan hela tiden, det är väl heltid det? Så hon hade tryckt på knappen "sänd" mest i misstag sedan hon kortfattat berättat om sitt intresse att delta. Sen ångrade hon sig, men det finns inte alltid en "ångra"-knapp. Och nu var hon här med en rätt så brokig samling hästintresserade.
Ridrädslan hade dykt upp igen i Ellas huvud i små portioner då och då när hon varit med dottern på ridskolan och hamnat att hantera hästar i olika situationer. Och den hade blandats med hästrädsla. Och hur gör man då när man älskar hästar men är rädda för dem? Ella tänkte att en kurs skulle ge så där försiktigt lite mer kunskap, hur man kan röra dem på ett sätt som de själva uppskattar och som de mår bra av. Dessutom hade hon ett säkert "äss" i fickan om det blev för invecklat på kursen, då skulle hon säga, nej, jag kan nog inte, för jag är allergisk för hästar. Inte så att det skulle vara ljug, för allergin gav sig nog försiktigt till känna lite då och då, speciellt i trånga, varma utrymmen eller när det var dags att mocka flera boxar i ett varmt stall. Men inte var det ju något hinder för att röra vid en häst, så allergisk var hon inte, men hon kunde alltid säga det, om hon kände sig trängd och ville dra sig undan, kanske just på grund av rädslan.
Kursledaren hade gett dem grunderna i hästens anatomi, speciellt musklerna, som ju hästmassören framför allt jobbar med, och nu stod de där i boxen och skulle hitta de där samma musklerna i verkligheten på den här härliga gamla valacken som stod och halvsov. Det var inte alls lätt. Innan ens de största musklerna hittades blev det mycket bläddrat i kurspappren, skratt och frågor och funderingar hit och dit, och kursledaren kallades dit för att vägleda dem. Valacken sneglade lite förundrat på alla händer som skulle massera hans "triceps" och "biceps" och som sökte bogbladet och "rullade manen", men han stor snällt kvar. Snart hade alla fått känna på de största musklerna och det var just Ellas tur att "rulla manen" när det hördes "kaffet är klart" från sadelkammaren.
Alla plockad ihop sina papper och gick pratande och skrattande till kaffepausen, det var mycket att diskutera, många hade hästar hemma som hade olika krämpor som kanske kunde lindras med massage, eller vad trodde kursledaren? Ella stod ensam kvar en stund längre i boxen, gjorde mjuka masserande handrörelser längs mankammen, var förundrad över att hästen verkade njuta så helt av "massagen". Hans huvud sänktes sakta nedåt i halvsovande ställning, han tuggade då och då när spänningar släppte, gäspade lite och Ella kände hur vissa muskler darrade till under hennes hand. "Ella, kan du ge hö åt honom innan du kommer, jag glömde det!" ropade kursledaren från sadelkammaren. Ett stort inre leende spred sig med värme inom Ella när hon tog höpåsen och portionerade ut höet åt den halvsovande hästen. Han reagerade långsamt, som om han inte ville störa den behagliga känslan som infunnit sig i hans kropp, men så tog snålheten ändå överhand och han tog en rejäl tugga hö. Medan han malde sönder det i munnen svängde han sitt huvud mot Ella och i hans näsborrar kunde hon ana en minimal darrning, en utandning. "Jag gillar dig också", svarade hon och gick till sadelkammaren med de andra. Hon visste att hon genom kursen redan fått ett väldigt viktigt och användbart språk att kommunicera med sina älsklingsdjur med. Tur att det inte alltid finns en "ångra"knapp, det här ångrar jag inte!
tisdag 4 november 2014
De äldres råd i radion...
... rullade på, eftersom klockan var lite över tolv en vanlig måndag. Jag är ingen typ som lyssnar på debattprogram överlag, speciellt inte om det tjafsas och gnälls en massa. Men de äldres råd var något helt annorlunda.
Medan de tre äldre herremännen och den ordkunniga damen i sällskapet fortsatte diskutera dagens tema i lugn takt med instuckna latincitat då och då, fortsatte jag med att småplocka i köket och förberedde mig på att ta fram sticksömmen och lyssna mera helhjärtat.
Även om jag inte visste exakt hur de såg ut så kunde jag se dem framför mig. Gamla, mer eller mindre politiska rävar allihop, fast av den gamla goda sorten, som nog hade en gnutta mer respekt för allt och alla än många av nutidens yngre rävar hade. Grått hår, rynkor kring ögon och mun, ett djup i blicken som kom av att ha levt länge, sett mycket, både ont och gott, fått ge efter alltför många gånger men också vunnit viktiga segrar genom uthållighet och envishet. De visste alla att man nog kan säga rakt ut vad man tänker, men att det ofta är klokt att välja sina ord noga, och framför allt att det är viktigt att lyssna så man inte missar nån viktig detalj i "motståndarens" argumentation.
Mitt i ordflödet fick jag en annan bild i mitt inre. En annan gammal man, grått hår, rynkor, ett förunderligt djup i de gamla ögonen där glimten aldrig var långt borta. Han hade också sett en hel del under sitt långa liv, både krig och kärlek, sång och dans, arbete och möda. Men han hade också fått njuta av resultatet av idogt arbete, han hade på sina äldre dar fått bo kvar hemma, rå om sig själv, göra sina egna beslut ganska länge, och på kvällen sätta sig i stolen på terrassen och se hur vädret vände, hur molnen ställde färden, vart fåglarna flög, och hur träden växte, hur mörkret sänkte sig.
Jag vaknade ur min dagdröm av de äldres råd som skrattade och pratade i mun på varann som småbarn som har något viktigt att berätta. De hade alla gemensamma upplevelser att diskutera, men ur olika synvinklar, och olika sidor att ta fram för att tipsa dagens politiker om hur de borde göra. Det lät både lättsamt, hjärtligt och allvarsamt på samma gång. Pratet var fullt av allvar och innehåll, men med glimten i ögonen.
Lite så man skulle vilja kunna vara då när man når så långt, om man når så långt.
Rakt på sak, men försiktig. Allvarligt skrattande och hjärtlig med handen på den andres axel.
Har man månne massor att lära sig...
Medan de tre äldre herremännen och den ordkunniga damen i sällskapet fortsatte diskutera dagens tema i lugn takt med instuckna latincitat då och då, fortsatte jag med att småplocka i köket och förberedde mig på att ta fram sticksömmen och lyssna mera helhjärtat.
Även om jag inte visste exakt hur de såg ut så kunde jag se dem framför mig. Gamla, mer eller mindre politiska rävar allihop, fast av den gamla goda sorten, som nog hade en gnutta mer respekt för allt och alla än många av nutidens yngre rävar hade. Grått hår, rynkor kring ögon och mun, ett djup i blicken som kom av att ha levt länge, sett mycket, både ont och gott, fått ge efter alltför många gånger men också vunnit viktiga segrar genom uthållighet och envishet. De visste alla att man nog kan säga rakt ut vad man tänker, men att det ofta är klokt att välja sina ord noga, och framför allt att det är viktigt att lyssna så man inte missar nån viktig detalj i "motståndarens" argumentation.
Mitt i ordflödet fick jag en annan bild i mitt inre. En annan gammal man, grått hår, rynkor, ett förunderligt djup i de gamla ögonen där glimten aldrig var långt borta. Han hade också sett en hel del under sitt långa liv, både krig och kärlek, sång och dans, arbete och möda. Men han hade också fått njuta av resultatet av idogt arbete, han hade på sina äldre dar fått bo kvar hemma, rå om sig själv, göra sina egna beslut ganska länge, och på kvällen sätta sig i stolen på terrassen och se hur vädret vände, hur molnen ställde färden, vart fåglarna flög, och hur träden växte, hur mörkret sänkte sig.
Jag vaknade ur min dagdröm av de äldres råd som skrattade och pratade i mun på varann som småbarn som har något viktigt att berätta. De hade alla gemensamma upplevelser att diskutera, men ur olika synvinklar, och olika sidor att ta fram för att tipsa dagens politiker om hur de borde göra. Det lät både lättsamt, hjärtligt och allvarsamt på samma gång. Pratet var fullt av allvar och innehåll, men med glimten i ögonen.
Lite så man skulle vilja kunna vara då när man når så långt, om man når så långt.
Rakt på sak, men försiktig. Allvarligt skrattande och hjärtlig med handen på den andres axel.
Har man månne massor att lära sig...
söndag 19 oktober 2014
Fem ord i en skrivbordslåda...
... skrivna på en liten lapp som rivits från ett reklamblad: "Vad skall jag göra nu?"
Det var ju inte så att jag inte visste vad jag skulle göra. För det fanns massor på min lista inne i huvudet. Allt från att diska, städa nåt skåp, tvätta kläder, samla ihop till församlingens lopptorg, ringa ett samtal jag så länge planerat, gå ut på en rask "powerwalk", plocka undan de sista krukorna i trädgården inför vintern, sy de där köksgardinerna till rätt längd som redan funnits ett antal dagar i en plastkasse i "hobbyrummet" eller kanske inventera frysen, slänga sånt som borde slängas, kanske koka saft på gamla bär... Listan var rätt lång.
Vad skall jag göra nu?
Ska jag vara förnuftig, nyttig och ordningsfull?
Eller tänka på att enbart göra nåt som jag mår bra av även om det är helt onödigt.
Och hur många minuter har jag på mig att välja fritt?
Innan jag måste fixa maten. Eller plocka i tvättmaskinen. Eller plocka undan gamla tidningar så jag får föra dem till pappersinsamlingen i morgon när jag ändå har vägarna förbi.
Jag har försökt googla på de fem orden. Men har inte orkat läsa alla svar jag fått. Kanske vet google en hel del, men de vet väl ändå inte vad just jag ska göra just nu?
Ibland har jag samlat på mig en massa pluspoäng genom att göra lite av varje. Inget blir riktigt färdigt. Men jag tangerar en hel del olika uppgifter. Jag torkar dammet av ett specifikt skåp. Jag tvättar lite kläder. Jag plockar undan en jacka som inte är aktuell den här årstiden. Jag slänger det där strumpparet som jag ändå aldrig använder eftersom det är hål just där lilltån ska finnas, så jag blir alltid så irriterad och väljer ett annat par. Lika bra att slänga dem då... Jag städar undan de allra nyaste kvittona som ändå inte behövs, men når aldrig bottnen i kvittenshögen. Jag vattnar köksblommorna men orkar inte gå till blommorna i de andra rummen så de får fortsätta att törsta. Jag kollar fejsboken och meilen. Jag kollar om grannen har skrivit nåt mer på bloggen. Och plötsligt har jag tappat bort mig i cyberrymden...
Men hinner jag göra något "roligt" då sen? Nä, sällan. Jag blir så ivrig att göra små nyttiga saker så jag fortsätter med småplocket och märker till sist att jag förbrukat all tid redan och måste fixa mat eller nåt.
Eller så drunknar jag i flödet på nätet, ska bara kolla det där också...
Mycket blir på hälft.
Det får räcka med fem ord i en skrivbordslåda.
Kanske jag nån gång plockar fram dem och gör nåt fint av dem.
Ett bildcollage kanske...
Eller så publicerar jag alla "fem ord" som jag kommit på, som skulle bli en så bra början på en historia, eller kanske till och med en bok... Och så får de stå för sig själva, som en massa "det var en gång..." utan fortsättning.
Nån gång har jag testat med att börja med det roliga genast jag kommer hem från jobbet. Innan jag ens lagt in maten i kylskåpet. Men jag vet inte heller om det är så bra. Jag vill ju göra nåt nyttigt för att jag ska kunna ge mig tillåtelse att göra det roliga sen.
Nån gång ska fem ord i min skrivbordslåda bli nåt riktigt viktigt. Jag skall bara göra nåt nyttigt först...
Det var ju inte så att jag inte visste vad jag skulle göra. För det fanns massor på min lista inne i huvudet. Allt från att diska, städa nåt skåp, tvätta kläder, samla ihop till församlingens lopptorg, ringa ett samtal jag så länge planerat, gå ut på en rask "powerwalk", plocka undan de sista krukorna i trädgården inför vintern, sy de där köksgardinerna till rätt längd som redan funnits ett antal dagar i en plastkasse i "hobbyrummet" eller kanske inventera frysen, slänga sånt som borde slängas, kanske koka saft på gamla bär... Listan var rätt lång.
Vad skall jag göra nu?
Ska jag vara förnuftig, nyttig och ordningsfull?
Eller tänka på att enbart göra nåt som jag mår bra av även om det är helt onödigt.
Och hur många minuter har jag på mig att välja fritt?
Innan jag måste fixa maten. Eller plocka i tvättmaskinen. Eller plocka undan gamla tidningar så jag får föra dem till pappersinsamlingen i morgon när jag ändå har vägarna förbi.
Jag har försökt googla på de fem orden. Men har inte orkat läsa alla svar jag fått. Kanske vet google en hel del, men de vet väl ändå inte vad just jag ska göra just nu?
Ibland har jag samlat på mig en massa pluspoäng genom att göra lite av varje. Inget blir riktigt färdigt. Men jag tangerar en hel del olika uppgifter. Jag torkar dammet av ett specifikt skåp. Jag tvättar lite kläder. Jag plockar undan en jacka som inte är aktuell den här årstiden. Jag slänger det där strumpparet som jag ändå aldrig använder eftersom det är hål just där lilltån ska finnas, så jag blir alltid så irriterad och väljer ett annat par. Lika bra att slänga dem då... Jag städar undan de allra nyaste kvittona som ändå inte behövs, men når aldrig bottnen i kvittenshögen. Jag vattnar köksblommorna men orkar inte gå till blommorna i de andra rummen så de får fortsätta att törsta. Jag kollar fejsboken och meilen. Jag kollar om grannen har skrivit nåt mer på bloggen. Och plötsligt har jag tappat bort mig i cyberrymden...
Men hinner jag göra något "roligt" då sen? Nä, sällan. Jag blir så ivrig att göra små nyttiga saker så jag fortsätter med småplocket och märker till sist att jag förbrukat all tid redan och måste fixa mat eller nåt.
Eller så drunknar jag i flödet på nätet, ska bara kolla det där också...
Mycket blir på hälft.
Det får räcka med fem ord i en skrivbordslåda.
Kanske jag nån gång plockar fram dem och gör nåt fint av dem.
Ett bildcollage kanske...
Eller så publicerar jag alla "fem ord" som jag kommit på, som skulle bli en så bra början på en historia, eller kanske till och med en bok... Och så får de stå för sig själva, som en massa "det var en gång..." utan fortsättning.
Nån gång har jag testat med att börja med det roliga genast jag kommer hem från jobbet. Innan jag ens lagt in maten i kylskåpet. Men jag vet inte heller om det är så bra. Jag vill ju göra nåt nyttigt för att jag ska kunna ge mig tillåtelse att göra det roliga sen.
Nån gång ska fem ord i min skrivbordslåda bli nåt riktigt viktigt. Jag skall bara göra nåt nyttigt först...
söndag 3 augusti 2014
Så fel att stå bredvid...!
Jag kände hur tårarna nästan brände innanför ögonlocken. Så fel, så fel... jag borde vara med... Jag är inte en förälder som ska sitta och se på skänkelvikningar och galoppfattningar och tempoväxlingar. Jag ska själv sitta i sadeln och diskutera fram bästa möjliga resultat med hästen... Punkt!
Det skulle kanske vara lättare att gå ut ur manegen och ta en rask promenad på skogsvägen bakom stallet. Då skulle jag kanske lyckas tänka på något annat, inte på det jag går miste om.
Jag gick ut ur manegen, men det blev ingen promenad, jag gick till stallet i stället. Jag stannade utanför en box där min favorithäst stod och väntade på sitt kvällshö. Jag gick in i boxen och märkte plötsligt att jag uppförde mig som en tonåring, sjönk sakta ner i ett hörn och grät hejdlöst.
Löjligt egentligen, jag hade bara avbokat min plats på ridlektionen eftersom jag hade märkt att min allergi inte riktigt gillade det torra vädret i kombination med springande hästar på torr ridplan (vilket ändrades plötsligt av en störtskur lite tidigare som gjorde ridplanen så våt och hal att ridlektionen i sista stund flyttades inomhus). Jag hade inte velat sabba mina chanser att fortsätta med min favoritsport pga förvärrad allergi. Och så beter jag mig som om jag aldrig mer skulle få ens tänka tanken att ha med hästar att göra. Löjligt.
Aldrig hade jag trott att det skulle finnas så mycket ledsenhet inom mig. Och hur skulle jag klara den här situationen? Snart var lektionen slut och stallet skulle vimla av hästtjejer som pysslade om sina hästar och diskuterade ridlektionen. Hur skulle jag kunna smyga ut utan att någon märkte mitt rödgråtna ansikte? Inte bara hästtjejer skulle finnas där, även deras mammor skulle dyka upp, den ena fräschare än den andra. Kanske jag hinner ut ännu innan...
Jag tackade hästen för att han lyssnat på mina tankar och inte avslöjat mig, öppnade boxdörren och gick lugnt men raskt ut ur stallet med nedböjt huvud, låtsades att jag skickade sms på telefonen. Ingen av de tjejer som packade kvällens hösäckar frågade något i alla fall.
Den korta stunden i boxen hade hjälpt mig att göra ett beslut. Nåt måste jag göra åt det här. Jag mår inte bra av inte-häst och inte-stall. Så länge jag kan måste jag fortsätta med det som är som terapi för mig. Det stora utbrottet i boxen var säkert mest en massa annat gammalt skräp som behövde gråtas ut. Platsen och den snälla hästen i boxen gjorde väl att alla dörrar slängdes på vid gavel inom mig. Antagligen bra. Terapi det också.
Luften kändes lättare att andas på något sätt. Nu kunde jag kanske tänka efter vilka dörrar jag skall stänga på nytt i mitt inre, tills nästa utbrott behövs, och vilka som får förbli öppna. Tårarna torkar, ögonen klarnar, och jag vet att där ute finns det många som tycker som jag angående hästar och ridning, oberoende om de är 10 år eller 50 år eller varför inte 70 år!
Det skulle kanske vara lättare att gå ut ur manegen och ta en rask promenad på skogsvägen bakom stallet. Då skulle jag kanske lyckas tänka på något annat, inte på det jag går miste om.
Jag gick ut ur manegen, men det blev ingen promenad, jag gick till stallet i stället. Jag stannade utanför en box där min favorithäst stod och väntade på sitt kvällshö. Jag gick in i boxen och märkte plötsligt att jag uppförde mig som en tonåring, sjönk sakta ner i ett hörn och grät hejdlöst.
Löjligt egentligen, jag hade bara avbokat min plats på ridlektionen eftersom jag hade märkt att min allergi inte riktigt gillade det torra vädret i kombination med springande hästar på torr ridplan (vilket ändrades plötsligt av en störtskur lite tidigare som gjorde ridplanen så våt och hal att ridlektionen i sista stund flyttades inomhus). Jag hade inte velat sabba mina chanser att fortsätta med min favoritsport pga förvärrad allergi. Och så beter jag mig som om jag aldrig mer skulle få ens tänka tanken att ha med hästar att göra. Löjligt.
Aldrig hade jag trott att det skulle finnas så mycket ledsenhet inom mig. Och hur skulle jag klara den här situationen? Snart var lektionen slut och stallet skulle vimla av hästtjejer som pysslade om sina hästar och diskuterade ridlektionen. Hur skulle jag kunna smyga ut utan att någon märkte mitt rödgråtna ansikte? Inte bara hästtjejer skulle finnas där, även deras mammor skulle dyka upp, den ena fräschare än den andra. Kanske jag hinner ut ännu innan...
Jag tackade hästen för att han lyssnat på mina tankar och inte avslöjat mig, öppnade boxdörren och gick lugnt men raskt ut ur stallet med nedböjt huvud, låtsades att jag skickade sms på telefonen. Ingen av de tjejer som packade kvällens hösäckar frågade något i alla fall.
Den korta stunden i boxen hade hjälpt mig att göra ett beslut. Nåt måste jag göra åt det här. Jag mår inte bra av inte-häst och inte-stall. Så länge jag kan måste jag fortsätta med det som är som terapi för mig. Det stora utbrottet i boxen var säkert mest en massa annat gammalt skräp som behövde gråtas ut. Platsen och den snälla hästen i boxen gjorde väl att alla dörrar slängdes på vid gavel inom mig. Antagligen bra. Terapi det också.
Luften kändes lättare att andas på något sätt. Nu kunde jag kanske tänka efter vilka dörrar jag skall stänga på nytt i mitt inre, tills nästa utbrott behövs, och vilka som får förbli öppna. Tårarna torkar, ögonen klarnar, och jag vet att där ute finns det många som tycker som jag angående hästar och ridning, oberoende om de är 10 år eller 50 år eller varför inte 70 år!
söndag 27 juli 2014
Mätaren visade trettio graders skugga...
... och det var de sista dagarna i juli. Kattungen, som antagligen inte ännu riktigt förstod att man måste dricka för att orka busa, låg flämtande på stentrappan vid ytterdörren. Allt som rörde sig eller såg intressant ut måste undersökas, och det med hopp och skutt, som gjorde flämtandet ännu värre. Om det inte fanns kattsvansar nånstans i buskarna som man bara måste försöka fånga, så fanns det kanske lite takmossa som ramlat ner och som såg ut som en råtta eller nåt annat "måste-bara-ta-fast-och-bita-i-det". Sen igen en flämtpaus...
Mysan, som egentligen hette något helt annat, funderade febrilt vad hon skulle göra den här dagen. På ett sätt var det för varmt att göra nåt, men hon visste ju att hon mådde bättre om hon sysslade med nåt, fast det då skulle vara nåt halvt onödigt. Hon gick ut, tog kattungen i famnen och började fundera högt för sig själv, det var ju ändå ingen som hörde henne förutom katterna.
"Om jag skulle måla små vita moln på himlen, eller varför inte måla en stor skön sval blåskimrande pool mitt på gräsmattan, vad skulle du säga om det, sötnos?" Kattungen svarade med att ge henne en slick på näsan. Tydligen helt ok att fundera så här, enligt kattungen.
"Har du tänkt dig Teknos eller Tikkurila målfärg då? Och hur ska du få den rätta nyansen?" hörde Mysan en röst bakom sig. Hon blev alldeles kallsvettig men låtsades som om hon väntat sig en dylik kommentar och vände sig till synes helt lugnt om för att ta reda på vem som hört hennes genomkorkade funderingar. Innan hon fick sin blick fokuserad i motljuset så hon skulle se vem som pratade med henne, kom följande frågor av en person som lät som om han var lätt road av situationen, man hörde att han drog på mun när han sa: "Hur mycket färg tror du det går åt? Har du tänkt ha råd med allt själv?"
"Tja, det beror på hur man gör det", sa Mysan överdrivet långsamt. Hon ville inte avslöja att hon skämdes så hon skulle ha velat sjunka genom jorden. Och medan hon svarade fick hon en liten uppfattning om en lång mellanblond kille i hennes egen ålder, ungefär, som redan ignorerade henne genom att med själ och hjärta leka med en av de större katterna. Han busade och bråkade tills katten helt tokig rusade efter ett långt timotejstrå som han drog längs marken. Sådär bra kontakt lyckades knappt Mysan få med de äldre katterna, så hon märkte att hon redan var lite sur på killen.
"Vad har du med den saken att göra?" frågade Mysan för att avbryta lekstunden och för att försöka få fram att han var en inkräktare på privat mark. "Tja, jag har jobbat på inredningsaffär så jag vet en del om målfärg, men annars så gick jag bara förbi och såg katterna och tyckte de var fina. Jag har satt upp mitt tält här på campingen på andra sidan vägen och tänkte se mig runt lite innan jag tar mig nåt att äta. Om inte annat så kanske jag lyckas dressera nån av dina katter att fånga nån fin råtta åt mig som jag kan grilla ikväll, jag älskar "råttatouille" eller vad det nu heter."
Han sa allt helt allvarsamt och lika lugnt som Mysan lagt fram sin fråga, och Mysan hade fullt sjå med att inte avslöja det gapflabb som höll på att bubbla fram inom henne. Hur tokig får man vara? Råttatouille? Fast måla vita moln eller blå pool är väl knappast bättre..."Ja, du kan ju alltid försöka" sade Mysan och vände sig om och började gå mot dörren som för att avsluta samtalet lika tvärt som det började. Innan hon tog i handtaget på ytterdörren sa han liksom i förbifarten: "Om jag får nån råtta av dina katter så skickar jag dem med inbjudan till "råttatouillen" eftersom det ju delvis är din förtjänst då att jag får mig ett skrovmål."
"Gör det" svarade Mysan och gick in. Hon skulle byta till lite skönare kläder och ta lite pengar med sig. Sen skulle hon cyklar ner till campingens kiosk och köpa en stor glass. Mer än så behöver man inte göra en sådan här dag när mätaren visar trettio grader i skuggan.
Mysan, som egentligen hette något helt annat, funderade febrilt vad hon skulle göra den här dagen. På ett sätt var det för varmt att göra nåt, men hon visste ju att hon mådde bättre om hon sysslade med nåt, fast det då skulle vara nåt halvt onödigt. Hon gick ut, tog kattungen i famnen och började fundera högt för sig själv, det var ju ändå ingen som hörde henne förutom katterna.
"Om jag skulle måla små vita moln på himlen, eller varför inte måla en stor skön sval blåskimrande pool mitt på gräsmattan, vad skulle du säga om det, sötnos?" Kattungen svarade med att ge henne en slick på näsan. Tydligen helt ok att fundera så här, enligt kattungen.
"Har du tänkt dig Teknos eller Tikkurila målfärg då? Och hur ska du få den rätta nyansen?" hörde Mysan en röst bakom sig. Hon blev alldeles kallsvettig men låtsades som om hon väntat sig en dylik kommentar och vände sig till synes helt lugnt om för att ta reda på vem som hört hennes genomkorkade funderingar. Innan hon fick sin blick fokuserad i motljuset så hon skulle se vem som pratade med henne, kom följande frågor av en person som lät som om han var lätt road av situationen, man hörde att han drog på mun när han sa: "Hur mycket färg tror du det går åt? Har du tänkt ha råd med allt själv?"
"Tja, det beror på hur man gör det", sa Mysan överdrivet långsamt. Hon ville inte avslöja att hon skämdes så hon skulle ha velat sjunka genom jorden. Och medan hon svarade fick hon en liten uppfattning om en lång mellanblond kille i hennes egen ålder, ungefär, som redan ignorerade henne genom att med själ och hjärta leka med en av de större katterna. Han busade och bråkade tills katten helt tokig rusade efter ett långt timotejstrå som han drog längs marken. Sådär bra kontakt lyckades knappt Mysan få med de äldre katterna, så hon märkte att hon redan var lite sur på killen.
"Vad har du med den saken att göra?" frågade Mysan för att avbryta lekstunden och för att försöka få fram att han var en inkräktare på privat mark. "Tja, jag har jobbat på inredningsaffär så jag vet en del om målfärg, men annars så gick jag bara förbi och såg katterna och tyckte de var fina. Jag har satt upp mitt tält här på campingen på andra sidan vägen och tänkte se mig runt lite innan jag tar mig nåt att äta. Om inte annat så kanske jag lyckas dressera nån av dina katter att fånga nån fin råtta åt mig som jag kan grilla ikväll, jag älskar "råttatouille" eller vad det nu heter."
Han sa allt helt allvarsamt och lika lugnt som Mysan lagt fram sin fråga, och Mysan hade fullt sjå med att inte avslöja det gapflabb som höll på att bubbla fram inom henne. Hur tokig får man vara? Råttatouille? Fast måla vita moln eller blå pool är väl knappast bättre..."Ja, du kan ju alltid försöka" sade Mysan och vände sig om och började gå mot dörren som för att avsluta samtalet lika tvärt som det började. Innan hon tog i handtaget på ytterdörren sa han liksom i förbifarten: "Om jag får nån råtta av dina katter så skickar jag dem med inbjudan till "råttatouillen" eftersom det ju delvis är din förtjänst då att jag får mig ett skrovmål."
"Gör det" svarade Mysan och gick in. Hon skulle byta till lite skönare kläder och ta lite pengar med sig. Sen skulle hon cyklar ner till campingens kiosk och köpa en stor glass. Mer än så behöver man inte göra en sådan här dag när mätaren visar trettio grader i skuggan.
onsdag 23 juli 2014
"Fullt med fjolårspotatis i källaren..."
... tänkte hon högt för sig själv, fast hon visste ju att det var en liten överdrift. Visst fanns det mycket, men inte var det fullt inte. Det var bara de utväxta stjälkarna som pressade upp den skyddande presenningen minst en halv meter över lådkanten. Det såg hemskt ut egentligen.Och ännu hemskare var det att i den skumma belysningen sträcka ut handen mot stjälkarna och greppa tag i potatis för ett helt plastämbar. Man såg ju inte vad som fanns där... "Som bäddat för en skräckhistoria" tänkte hon, och märkte att det också var fem ord som kunde vara inledningen till en förunderlig liten story. Kanske en annan gång skriver jag den, nu var det potatis som gällde.
Ekologiskt ska det vara. Och inget slöseri. Och så naturligt och modernt. Och samtidigt enligt nån ny trend. Det var egentligen väldigt jobbigt om man skulle skriva en blogg som gick hem bland nutidens unga vuxna. Inte så att hon måste skriva det som de ville läsa, men ändå drogs man så lätt med i ekorrhjulet där också. Och ändå var det ju just ekorrhjulet som hon ville ut ur.
Hon ville snurra det själv, inte dras med i något som andra styrde och ställde med. Och hon ville kunna stanna det när som helst, bara för ett ögonblick och andas, carpe diem, eller kanske för nån vecka eller så, så man hann skriva några nya historier, fynda nåt helt onödigt på nåt nytt loppis, eller kanske testa ett nytt café i grannstaden... Det fanns så mycket man kunde använda sin tid till...
Men nu hade hon en blogg som hon ville skriva inlägg till. Och hon hade den där potatiskällaren. Med fjolårspotatis. Och så ville hon göra något nytt, men inte nödvändigtvis enligt någon ny trend utan bara för att hon råkade få en tokig tanke.
Hon ville känna sig fri. Frilansande hobby-ist.
"Jag har nog fått värmeslag" tänkte hon (åter fem ord som kunde påbörja en ny historia...) fast om det var allvarligt så skulle jag nog inte känna mig så väl till mods. Så då är jag bara frilansande. Frilansande googlare som hittar knep för hur man ska kunna leva mer på mindre. Och må bra på köpet.
Det var en ekologiserande tjej som drev en blogg och som skrev om idén att sätta gammalpotatis i omgångar för att få nypotatis hela hösten. Den där första precis-lagom-saltad-nypotatis-med-smör-att-äta-efter-avkylande-simtur-efter-svettig-höbärgning. Den smaken är ju så svår att få tag på. Bäst går det i minnet från barndomens sommarkvällar. Så egentligen är det ingen vits att försöka. Men...
Det är varmt ute. För varmt. Så då kan jag lika gärna tömma potatiskällaren, där är det svalt och skönt. Och eftersom man bör ta tillvara solens d-vitamin så går jag i maklig takt när jag bär ut potatisämbaren två och två. På vägen till komposten solar jag ryggen, på tillbakavägen solar jag framsidan och om jag tänker efter så kan jag träna en hel del olika muskler medan jag går och bär på ett ämbar i var hand. Axlarna ner, lugnt, avslappnat, stretcha, böja lugnt, gå jämnt och energiskt men ändå ledigt. Hela kroppen får motion på köpet.
Och till sist: några av de utväxta potatisarna får komma ner i varm fuktig mylla i bortre änden av det nya potatislandet så får man se i slutet av september om man lyckas locka fram nåt gammalt välsaltat smörigt nypotatisminne ur barndomskamrarna!
Det här tokeriet kan jag gott fira med en enkel kopp kaffe ute i halvskuggan. Potatiskällaren är tömd!
Ekologiskt ska det vara. Och inget slöseri. Och så naturligt och modernt. Och samtidigt enligt nån ny trend. Det var egentligen väldigt jobbigt om man skulle skriva en blogg som gick hem bland nutidens unga vuxna. Inte så att hon måste skriva det som de ville läsa, men ändå drogs man så lätt med i ekorrhjulet där också. Och ändå var det ju just ekorrhjulet som hon ville ut ur.
Hon ville snurra det själv, inte dras med i något som andra styrde och ställde med. Och hon ville kunna stanna det när som helst, bara för ett ögonblick och andas, carpe diem, eller kanske för nån vecka eller så, så man hann skriva några nya historier, fynda nåt helt onödigt på nåt nytt loppis, eller kanske testa ett nytt café i grannstaden... Det fanns så mycket man kunde använda sin tid till...
Men nu hade hon en blogg som hon ville skriva inlägg till. Och hon hade den där potatiskällaren. Med fjolårspotatis. Och så ville hon göra något nytt, men inte nödvändigtvis enligt någon ny trend utan bara för att hon råkade få en tokig tanke.
Hon ville känna sig fri. Frilansande hobby-ist.
"Jag har nog fått värmeslag" tänkte hon (åter fem ord som kunde påbörja en ny historia...) fast om det var allvarligt så skulle jag nog inte känna mig så väl till mods. Så då är jag bara frilansande. Frilansande googlare som hittar knep för hur man ska kunna leva mer på mindre. Och må bra på köpet.
Det var en ekologiserande tjej som drev en blogg och som skrev om idén att sätta gammalpotatis i omgångar för att få nypotatis hela hösten. Den där första precis-lagom-saltad-nypotatis-med-smör-att-äta-efter-avkylande-simtur-efter-svettig-höbärgning. Den smaken är ju så svår att få tag på. Bäst går det i minnet från barndomens sommarkvällar. Så egentligen är det ingen vits att försöka. Men...
Det är varmt ute. För varmt. Så då kan jag lika gärna tömma potatiskällaren, där är det svalt och skönt. Och eftersom man bör ta tillvara solens d-vitamin så går jag i maklig takt när jag bär ut potatisämbaren två och två. På vägen till komposten solar jag ryggen, på tillbakavägen solar jag framsidan och om jag tänker efter så kan jag träna en hel del olika muskler medan jag går och bär på ett ämbar i var hand. Axlarna ner, lugnt, avslappnat, stretcha, böja lugnt, gå jämnt och energiskt men ändå ledigt. Hela kroppen får motion på köpet.
Och till sist: några av de utväxta potatisarna får komma ner i varm fuktig mylla i bortre änden av det nya potatislandet så får man se i slutet av september om man lyckas locka fram nåt gammalt välsaltat smörigt nypotatisminne ur barndomskamrarna!
Det här tokeriet kan jag gott fira med en enkel kopp kaffe ute i halvskuggan. Potatiskällaren är tömd!
fredag 17 januari 2014
Det smällde till i manegeväggen...
... och både Linus och Pelle hoppade till och tog ett par galoppsprång. Ryttarna blev nog lite skrämda de också, av hästarnas bus då, men de hölls i sadeln och fortsatte med att få hästarna koncentrerade på träningen. Hörnen skulle vara fina och exakta, trav-skritt-övergångarna skulle vara mjuka, och volterna skulle vara så runda och jämna som möjligt.
Malin och Caroline hade fått chansen att träna lite på egen hand idag. Det var ju nog ridlektion, men eftersom det var så kallt hade många avbokat ridningen, och nu var ridhuset deras för en hel timme. Ridläraren hade gått ut i stallet bredvid för att fixa en annan häst åt sig själv, annars var hon ju nog närvarande i manegen. Men varför skulle hästarna vara så lättskrämda just nu? Det var ju bara kölden som smällde i knutarna när det blev kväll och dagens -16 grader sjönk närmare och småningom till och med under -20 grader.
De båda finnhästarna Linus och Pelle frustade nöjt när de efter den första halvtimmen fick skritta och länga halsarna lite. Rimfrosten prydde deras skägg och de såg så mysiga ut i sina ridtäcken. Ryttarna som var kompisar sen ett par år tillbaka pratade om ditt och datt medan hästarna pustade ut. De skulle ju inte rida några avancerade övningar eftersom hästarna inte skulle ansträngas i den hårda vinterkylan. Men något mer skulle de väl hinna med innan slutskritten, men vad?
- Vi tar galoppfattningar på kortsidorna i båda varven och övergår till trav i slutet av långsidorna, så har vi varsin kortsida att jobba på, och samtidigt får vi jobba på lydnaden så hästarna inte kör sitt eget race. Malin började samla tyglarna och satte fötterna i stigbyglarna.
- Ja, det låter som en lämplig övning, fast jag har ju lite svårt att fatta galopp... svarade Caroline och strök med handen över manen och halsen på sin häst.
- Jag tycker du är rätt snabbtänkt jag, skrattade Malin, och din häst lär nog också fatta galoppen när han märker att hans kompis galopperar i andra ändan av manegen! Haha!
- Haha, där fick du till det igen, skrattade Caroline till svar. Okej, jag fattar galoppen. Nu kör vi slutracet!
De båda tjejerna koncentrerade sig på varsin ända av ridhuset och gjorde noggranna förberedelser för att få lydiga och samlade hästar för galoppfattningarna. Det lyckades riktigt bra, också för Caroline som först varit lite tveksam. Hennes häst hade nog en bättre dag idag. Och så fick han galoppera tillsammans med sin kompis, och busa av sig lite energi som samlats i kylan.
Det ångade från både ryttare och hästar när de fyra gick ut ur manegen och svängde in genom stallsdörren. De andra hästarna i stallet hälsade finnhästarna med glada gnäggningar. Eller nåja, de visste kanske nånstans djupt inom sig, i deras magar kanske, att bara kompisarna kommer in i stallet och slipper sadel och träns så är det äntligen dags för kvällshö!
Malin och Caroline hade fått chansen att träna lite på egen hand idag. Det var ju nog ridlektion, men eftersom det var så kallt hade många avbokat ridningen, och nu var ridhuset deras för en hel timme. Ridläraren hade gått ut i stallet bredvid för att fixa en annan häst åt sig själv, annars var hon ju nog närvarande i manegen. Men varför skulle hästarna vara så lättskrämda just nu? Det var ju bara kölden som smällde i knutarna när det blev kväll och dagens -16 grader sjönk närmare och småningom till och med under -20 grader.
De båda finnhästarna Linus och Pelle frustade nöjt när de efter den första halvtimmen fick skritta och länga halsarna lite. Rimfrosten prydde deras skägg och de såg så mysiga ut i sina ridtäcken. Ryttarna som var kompisar sen ett par år tillbaka pratade om ditt och datt medan hästarna pustade ut. De skulle ju inte rida några avancerade övningar eftersom hästarna inte skulle ansträngas i den hårda vinterkylan. Men något mer skulle de väl hinna med innan slutskritten, men vad?
- Vi tar galoppfattningar på kortsidorna i båda varven och övergår till trav i slutet av långsidorna, så har vi varsin kortsida att jobba på, och samtidigt får vi jobba på lydnaden så hästarna inte kör sitt eget race. Malin började samla tyglarna och satte fötterna i stigbyglarna.
- Ja, det låter som en lämplig övning, fast jag har ju lite svårt att fatta galopp... svarade Caroline och strök med handen över manen och halsen på sin häst.
- Jag tycker du är rätt snabbtänkt jag, skrattade Malin, och din häst lär nog också fatta galoppen när han märker att hans kompis galopperar i andra ändan av manegen! Haha!
- Haha, där fick du till det igen, skrattade Caroline till svar. Okej, jag fattar galoppen. Nu kör vi slutracet!
De båda tjejerna koncentrerade sig på varsin ända av ridhuset och gjorde noggranna förberedelser för att få lydiga och samlade hästar för galoppfattningarna. Det lyckades riktigt bra, också för Caroline som först varit lite tveksam. Hennes häst hade nog en bättre dag idag. Och så fick han galoppera tillsammans med sin kompis, och busa av sig lite energi som samlats i kylan.
Det ångade från både ryttare och hästar när de fyra gick ut ur manegen och svängde in genom stallsdörren. De andra hästarna i stallet hälsade finnhästarna med glada gnäggningar. Eller nåja, de visste kanske nånstans djupt inom sig, i deras magar kanske, att bara kompisarna kommer in i stallet och slipper sadel och träns så är det äntligen dags för kvällshö!
torsdag 9 januari 2014
Varför lär jag mig aldrig...
... att använda ett ordentligt mönster? Nu har jag igen en början på en tröja med restgarner. Och jag har bara börjat, men har ingen aning om hur jag ska fortsätta.
Jag tyckte garnet var fint och lite spännande, och nånstans längst inne i huvudet såg jag den färdiga tröjan, men bilden var så diffus och mönstret försvann så fort i räknandet av uppläggningsmaskor, så nu stampar projektet på stället, liksom.
Det var ett riktigt fynd, de där garnnystanen som någon nånstans köpt men som sen aldrig blev använda. De hade kanske varit billiga och färgen var just så lockande att de måste helt enkelt komma med hem. Sen var det bråttom att plocka in maten i kylskåpet, kvällsmaten skulle fixas, en gammal skolkompis ringde och meddelade att hon skulle komma på en snabbvisit följande kväll och så hamnade nystanen längst in i skåpet och glömdes bort. Tills det var storstädning en vacker dag. Tillräckligt länge efter köpet för att garnets egentliga användningsändamål hade fallit i glömska. Eller mottagaren hade vuxit sig för stor. Eller färgen hade gått ur mode. Eller lusten att göra nåt helt enkelt inte fanns mer. Och så hamnade nystanen på ett loppis bland en massa gamla julpresenter som ingen hade användning för. Men nystanen fann ett nytt hem.
Etthundratolv maskor på en rundsticka. Mönstret var visst jämnt delbart med tolv, eller var det tio, och så skulle man ha extra maskor för... Nej, kanske jag skulle ta ett annat spetsmönster, jag hade visst skrivit av ett fint mönster ur en biblioteksbok häromdagen...
Oj, är klockan så där mycket! Dags att knyta ihop kvällen, hinner inte börja med mönsterstickningen nu, måste nog ta mig en ordentlig funderare på vad som passar för just det här speciella garnet. Men fint är det! Och det skulle ju faktiskt passa väldigt bra till de där nya byxorna jag skaffade. Men då borde jag få tröjan ganska snabbt klar. Undrar om det skulle lyckas. Inte riktigt min stil att bli snabbt klar med större projekt. Hmm...
Och så packade hon in nystanen och den påbörjade stickningen i en prydlig påse som hon lade på hyllan bland övriga halvtänkta, halvfärdiga projekt. Det där får jag ta itu med sen när jag har tid, tänkte hon, och började förbereda sig för en nästan tillräckligt lång natt så hon skulle orka med morgondagens jobb och annat.
Jag tyckte garnet var fint och lite spännande, och nånstans längst inne i huvudet såg jag den färdiga tröjan, men bilden var så diffus och mönstret försvann så fort i räknandet av uppläggningsmaskor, så nu stampar projektet på stället, liksom.
Det var ett riktigt fynd, de där garnnystanen som någon nånstans köpt men som sen aldrig blev använda. De hade kanske varit billiga och färgen var just så lockande att de måste helt enkelt komma med hem. Sen var det bråttom att plocka in maten i kylskåpet, kvällsmaten skulle fixas, en gammal skolkompis ringde och meddelade att hon skulle komma på en snabbvisit följande kväll och så hamnade nystanen längst in i skåpet och glömdes bort. Tills det var storstädning en vacker dag. Tillräckligt länge efter köpet för att garnets egentliga användningsändamål hade fallit i glömska. Eller mottagaren hade vuxit sig för stor. Eller färgen hade gått ur mode. Eller lusten att göra nåt helt enkelt inte fanns mer. Och så hamnade nystanen på ett loppis bland en massa gamla julpresenter som ingen hade användning för. Men nystanen fann ett nytt hem.
Etthundratolv maskor på en rundsticka. Mönstret var visst jämnt delbart med tolv, eller var det tio, och så skulle man ha extra maskor för... Nej, kanske jag skulle ta ett annat spetsmönster, jag hade visst skrivit av ett fint mönster ur en biblioteksbok häromdagen...
Oj, är klockan så där mycket! Dags att knyta ihop kvällen, hinner inte börja med mönsterstickningen nu, måste nog ta mig en ordentlig funderare på vad som passar för just det här speciella garnet. Men fint är det! Och det skulle ju faktiskt passa väldigt bra till de där nya byxorna jag skaffade. Men då borde jag få tröjan ganska snabbt klar. Undrar om det skulle lyckas. Inte riktigt min stil att bli snabbt klar med större projekt. Hmm...
Och så packade hon in nystanen och den påbörjade stickningen i en prydlig påse som hon lade på hyllan bland övriga halvtänkta, halvfärdiga projekt. Det där får jag ta itu med sen när jag har tid, tänkte hon, och började förbereda sig för en nästan tillräckligt lång natt så hon skulle orka med morgondagens jobb och annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)