En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

fredag 17 januari 2014

Det smällde till i manegeväggen...

... och både Linus och Pelle hoppade till och tog ett par galoppsprång. Ryttarna blev nog lite skrämda de också, av hästarnas bus då, men de hölls i sadeln och fortsatte med att få hästarna koncentrerade på träningen. Hörnen skulle vara fina och exakta, trav-skritt-övergångarna skulle vara mjuka, och volterna skulle vara så runda och jämna som möjligt.

Malin och Caroline hade fått chansen att träna lite på egen hand idag. Det var ju nog ridlektion, men eftersom det var så kallt hade många avbokat ridningen, och nu var ridhuset deras för en hel timme. Ridläraren hade gått ut i stallet bredvid för att fixa en annan häst åt sig själv, annars var hon ju nog närvarande i manegen. Men varför skulle hästarna vara så lättskrämda just nu? Det var ju bara kölden som smällde i knutarna när det blev kväll och dagens -16 grader sjönk närmare och småningom till och med under -20 grader.

De båda finnhästarna Linus och Pelle frustade nöjt när de efter den första halvtimmen fick skritta och länga halsarna lite. Rimfrosten prydde deras skägg och de såg så mysiga ut i sina ridtäcken. Ryttarna som var kompisar sen ett par år tillbaka pratade om ditt och datt medan hästarna pustade ut. De skulle ju inte rida några avancerade övningar eftersom hästarna inte skulle ansträngas i den hårda vinterkylan. Men något mer skulle de väl hinna med innan slutskritten, men vad?

- Vi tar galoppfattningar på kortsidorna i båda varven och övergår till trav i slutet av långsidorna, så har vi varsin kortsida att jobba på, och samtidigt får vi jobba på lydnaden så hästarna inte kör sitt eget race. Malin började samla tyglarna och satte fötterna i stigbyglarna.
- Ja, det låter som en lämplig övning, fast jag har ju lite svårt att fatta galopp... svarade Caroline och strök med handen över manen och halsen på sin häst.
- Jag tycker du är rätt snabbtänkt jag, skrattade Malin, och din häst lär nog också fatta galoppen när han märker att hans kompis galopperar i andra ändan av manegen! Haha!
- Haha, där fick du till det igen, skrattade Caroline till svar. Okej, jag fattar galoppen. Nu kör vi slutracet!

De båda tjejerna koncentrerade sig på varsin ända av ridhuset och gjorde noggranna förberedelser för att få lydiga och samlade hästar för galoppfattningarna. Det lyckades riktigt bra, också för Caroline som först varit lite tveksam. Hennes häst hade nog en bättre dag idag. Och så fick han galoppera tillsammans med sin kompis, och busa av sig lite energi som samlats i kylan.

Det ångade från både ryttare och hästar när de fyra gick ut ur manegen och svängde in genom stallsdörren. De andra hästarna i stallet hälsade finnhästarna med glada gnäggningar. Eller nåja, de visste kanske nånstans djupt inom sig, i deras magar kanske, att bara kompisarna kommer in i stallet och slipper sadel  och träns så är det äntligen dags för kvällshö!

torsdag 9 januari 2014

Varför lär jag mig aldrig...

... att använda ett ordentligt mönster? Nu har jag igen en början på en tröja med restgarner. Och jag har bara börjat, men har ingen aning om hur jag ska fortsätta.
Jag tyckte garnet var fint och lite spännande, och nånstans längst inne i huvudet såg jag den färdiga tröjan, men bilden var så diffus och mönstret försvann så fort i räknandet av uppläggningsmaskor, så nu stampar projektet på stället, liksom.

Det var ett riktigt fynd, de där garnnystanen som någon nånstans köpt men som sen aldrig blev använda. De hade kanske varit billiga och färgen var just så lockande att de måste helt enkelt komma med hem. Sen var det bråttom att plocka in maten i kylskåpet, kvällsmaten skulle fixas, en gammal skolkompis ringde och meddelade att hon skulle komma på en snabbvisit följande kväll och så hamnade nystanen längst in i skåpet och glömdes bort. Tills det var storstädning en vacker dag. Tillräckligt länge efter köpet för att garnets egentliga användningsändamål hade fallit i glömska. Eller mottagaren hade vuxit sig för stor. Eller färgen hade gått ur mode. Eller lusten att göra nåt helt enkelt inte fanns mer. Och så hamnade nystanen på ett loppis bland en massa gamla julpresenter som ingen hade användning för. Men nystanen fann ett nytt hem.

Etthundratolv maskor på en rundsticka. Mönstret var visst jämnt delbart med tolv, eller var det tio, och så skulle man ha extra maskor för... Nej, kanske jag skulle ta ett annat spetsmönster, jag hade visst skrivit av ett fint mönster ur en biblioteksbok häromdagen...

Oj, är klockan så där mycket! Dags att knyta ihop kvällen, hinner inte börja med mönsterstickningen nu, måste nog ta mig en ordentlig funderare på vad som passar för just det här speciella garnet. Men fint är det! Och det skulle ju faktiskt passa väldigt bra till de där nya byxorna jag skaffade. Men då borde jag få tröjan ganska snabbt klar. Undrar om det skulle lyckas. Inte riktigt min stil att bli snabbt klar med större projekt. Hmm...

Och så packade hon in nystanen och den påbörjade stickningen i en prydlig påse som hon lade på hyllan bland övriga halvtänkta, halvfärdiga projekt. Det där får jag ta itu med sen när jag har tid, tänkte hon, och började förbereda sig för en nästan tillräckligt lång natt så hon skulle orka med morgondagens jobb och annat.