Jag kände hur tårarna nästan brände innanför ögonlocken. Så fel, så fel... jag borde vara med... Jag är inte en förälder som ska sitta och se på skänkelvikningar och galoppfattningar och tempoväxlingar. Jag ska själv sitta i sadeln och diskutera fram bästa möjliga resultat med hästen... Punkt!
Det skulle kanske vara lättare att gå ut ur manegen och ta en rask promenad på skogsvägen bakom stallet. Då skulle jag kanske lyckas tänka på något annat, inte på det jag går miste om.
Jag gick ut ur manegen, men det blev ingen promenad, jag gick till stallet i stället. Jag stannade utanför en box där min favorithäst stod och väntade på sitt kvällshö. Jag gick in i boxen och märkte plötsligt att jag uppförde mig som en tonåring, sjönk sakta ner i ett hörn och grät hejdlöst.
Löjligt egentligen, jag hade bara avbokat min plats på ridlektionen eftersom jag hade märkt att min allergi inte riktigt gillade det torra vädret i kombination med springande hästar på torr ridplan (vilket ändrades plötsligt av en störtskur lite tidigare som gjorde ridplanen så våt och hal att ridlektionen i sista stund flyttades inomhus). Jag hade inte velat sabba mina chanser att fortsätta med min favoritsport pga förvärrad allergi. Och så beter jag mig som om jag aldrig mer skulle få ens tänka tanken att ha med hästar att göra. Löjligt.
Aldrig hade jag trott att det skulle finnas så mycket ledsenhet inom mig. Och hur skulle jag klara den här situationen? Snart var lektionen slut och stallet skulle vimla av hästtjejer som pysslade om sina hästar och diskuterade ridlektionen. Hur skulle jag kunna smyga ut utan att någon märkte mitt rödgråtna ansikte? Inte bara hästtjejer skulle finnas där, även deras mammor skulle dyka upp, den ena fräschare än den andra. Kanske jag hinner ut ännu innan...
Jag tackade hästen för att han lyssnat på mina tankar och inte avslöjat mig, öppnade boxdörren och gick lugnt men raskt ut ur stallet med nedböjt huvud, låtsades att jag skickade sms på telefonen. Ingen av de tjejer som packade kvällens hösäckar frågade något i alla fall.
Den korta stunden i boxen hade hjälpt mig att göra ett beslut. Nåt måste jag göra åt det här. Jag mår inte bra av inte-häst och inte-stall. Så länge jag kan måste jag fortsätta med det som är som terapi för mig. Det stora utbrottet i boxen var säkert mest en massa annat gammalt skräp som behövde gråtas ut. Platsen och den snälla hästen i boxen gjorde väl att alla dörrar slängdes på vid gavel inom mig. Antagligen bra. Terapi det också.
Luften kändes lättare att andas på något sätt. Nu kunde jag kanske tänka efter vilka dörrar jag skall stänga på nytt i mitt inre, tills nästa utbrott behövs, och vilka som får förbli öppna. Tårarna torkar, ögonen klarnar, och jag vet att där ute finns det många som tycker som jag angående hästar och ridning, oberoende om de är 10 år eller 50 år eller varför inte 70 år!
