"Din vänförfrågan har nu skickats..."

"... nej men hur då?? Vem har skickat vad? Jag känner henne ju inte! Jag gjorde ju inget!!"

Utbrottet kom från ett hörn av det stora köksbordet, där Lu satt vid sin dator. Hade man hunnit fotografera hennes uttryck just då, så hade det varit på pricken likt det som serietecknare ritar när en seriefigur just kommit på att de gjort världens dundertabbe. Hon rev sig i håret, ögonen hade ett desperat uttryck, munnen vidöppen och hela hennes kropp var spänd, i det här ögonblicket skulle hon kunna göra vad som helst.

"Jag slutar med det här! Det är sista gången jag har med datorer och göra! Jag skiter i allt vad sociala medier och touchskärmar heter! I GIVE UP!"

Lu var verkligen upprörd och arg och ledsen och allt annat också. Men hon lyckades hejda sig innan hon gjorde det hon redan hade lyft armen till... att demonstrativt svepa ner laptopen från bordet. Den var ju trots allt splitterny och hade kostat en del... och hon behövde den i studierna.

Hon hette inte egentligen Lu, men eftersom hon var väldigt förtjust i alla möjliga kex av ett visst märke, så hade hon av skolkompisarna börjat kallas Lu, och hon hade inget emot det. Det var ju ett smaskigt namn, så att säga.

Lu hade surfat runt lite på olika bloggar och till sist kollat lite på facebook. Hon var egentligen inte alls aktiv där, som vissa andra, hon hade bara ett konto, that´s it. Men den nya laptopen med touchskärm hade verkligen spelat henne flera otrevliga spratt redan. Inte bara i fejsboken.
Nu hade hon bara läst lite vad en avlägset bekant hade delat med sig av på sin sida och för att kunna läsa texten i inläggets bild lite bättre hade hon zoomat in den lite, och i samma stund märkte hon att en av dem som kommenterat bilden plötsligt hade fått hennes vänförfrågan... en fullkomligt främmande person, som dessutom verkade ha en rätt högt uppsatt position i storstaden söderöver... Shit också!

Lu gjorde det man ibland gör instinktivt, loggar ut, släcker datorn och drar ur sladden, om det nu fanns någon sådan. I det här fallet inte, eftersom laptopen just hade laddats till 100 %. Och sen skäms man, och så börjar man undra, om det går att "undo" på något sätt?

Okej, hon måste in på booken igen och kolla om där fanns nån ångraknapp. Nähä? Var fanns "help" då? Inte för att hon trodde att fb skulle vara så smart att de erbjuder hjälp på något vettigt språk eller på en så simpel fråga som hennes... Jo, där fanns ett "sök-hjälp"-fält, "ångra vänförfrågan" skrev Lu och tryckte på enter. Inget hände, rutan bara försvann. Skräp också, hur gör jag då? Har personen ifråga månne redan märkt min förfrågan och artigt besvarat den med ett ja?

Medan Lu´s tankar flög hit och dit märkte hon plötsligt en liten ny ruta som pockade på uppmärksamhet i skärmen. Det var en pratbubbla som hänvisade till vänförfrågan, jamen, där finns ju ett fantastiskt trevligt alternativ: "ångra vänförfrågan". JAAAA! Klick! Snabbt ut från booken och in på en helt vanlig tråkig blogg, bara för att låtsas som om det regnar.

Jag har inte gjort nåt, tänkte Lu, och undrade samtidigt om personen ifråga ändå skulle se att hon vänförfrågat henne men ångrat sig. Ungefär som om det syns att man först gillar en sak, och sen ogillar det. Syns det då?

Hur kan hon, den där tjejen som fick SoMe-priset i år, Smouka-nåt, klara sig mot alla såna tabbar? Hon som hela tiden sysslar med såna där medier? Fast å andra sidan, när man kollar hennes youtube-klipp så märker man nog ibland sånt som man själv troligen skulle radera om man var så känd som hon... Kanske andra gör såna missar hela tiden?

Det är väl som min mamma brukar säga: Det är bara en som inte gör några misstag, och det är den som inte gör något alls. "Men fb ska jag nog vara försiktig med", tänkte Lu, och fortsatte klicka in sig på tråkiga bloggar, "den där har en facebooksida också, vad har hon där?"...

"Din vänförfrågan har nu skickats..."
"NEEEJ! Inte nu igen!!"