Mätaren visade trettio graders skugga...

... och det var de sista dagarna i juli. Kattungen, som antagligen inte ännu riktigt förstod att man måste dricka för att orka busa, låg flämtande på stentrappan vid ytterdörren. Allt som rörde sig eller såg intressant ut måste undersökas, och det med hopp och skutt, som gjorde flämtandet ännu värre. Om det inte fanns kattsvansar nånstans i buskarna som man bara måste försöka fånga, så fanns det kanske lite takmossa som ramlat ner och som såg ut som en råtta eller nåt annat "måste-bara-ta-fast-och-bita-i-det". Sen igen en flämtpaus...

Mysan, som egentligen hette något helt annat, funderade febrilt vad hon skulle göra den här dagen. På ett sätt var det för varmt att göra nåt, men hon visste ju att hon mådde bättre om hon sysslade med nåt, fast det då skulle vara nåt halvt onödigt. Hon gick ut, tog kattungen i famnen och började fundera högt för sig själv, det var ju ändå ingen som hörde henne förutom katterna.

"Om jag skulle måla små vita moln på himlen, eller varför inte måla en stor skön sval blåskimrande pool mitt på gräsmattan, vad skulle du säga om det, sötnos?" Kattungen svarade med att ge henne en slick på näsan. Tydligen helt ok att fundera så här, enligt kattungen.

"Har du tänkt dig Teknos eller Tikkurila målfärg då? Och hur ska du få den rätta nyansen?" hörde Mysan en röst bakom sig. Hon blev alldeles kallsvettig men låtsades som om hon väntat sig en dylik kommentar och vände sig till synes helt lugnt om för att ta reda på vem som hört hennes genomkorkade funderingar. Innan hon fick sin blick fokuserad i motljuset så hon skulle se vem som pratade med henne, kom följande frågor av en person som lät som om han var lätt road av situationen, man hörde att han drog på mun när han sa: "Hur mycket färg tror du det går åt? Har du tänkt ha råd med allt själv?"

"Tja, det beror på hur man gör det", sa Mysan överdrivet långsamt. Hon ville inte avslöja att hon skämdes så hon skulle ha velat sjunka genom jorden. Och medan hon svarade fick hon en liten uppfattning om en lång mellanblond kille i hennes egen ålder, ungefär, som redan ignorerade henne genom att med själ och hjärta leka med en av de större katterna. Han busade och bråkade tills katten helt tokig rusade efter ett långt timotejstrå som han drog längs marken. Sådär bra kontakt lyckades knappt Mysan få med de äldre katterna, så hon märkte att hon redan var lite sur på killen.

"Vad har du med den saken att göra?" frågade Mysan för att avbryta lekstunden och för att försöka få fram att han var en inkräktare på privat mark. "Tja, jag har jobbat på inredningsaffär så jag vet en del om målfärg, men annars så gick jag bara förbi och såg katterna och tyckte de var fina. Jag har satt upp mitt tält här på campingen på andra sidan vägen och tänkte se mig runt lite innan jag tar mig nåt att äta. Om inte annat så kanske jag lyckas dressera nån av dina katter att fånga nån fin råtta åt mig som jag kan grilla ikväll, jag älskar "råttatouille" eller vad det nu heter."

Han sa allt helt allvarsamt och lika lugnt som Mysan lagt fram sin fråga, och Mysan hade fullt sjå med att inte avslöja det gapflabb som höll på att bubbla fram inom henne. Hur tokig får man vara? Råttatouille? Fast måla vita moln eller blå pool är väl knappast bättre..."Ja, du kan ju alltid försöka" sade Mysan och vände sig om och började gå mot dörren som för att avsluta samtalet lika tvärt som det började. Innan hon tog i handtaget på ytterdörren sa han liksom i förbifarten: "Om jag får nån råtta av dina katter så skickar jag dem med inbjudan till "råttatouillen" eftersom det ju delvis är din förtjänst då att jag får mig ett skrovmål."

"Gör det" svarade Mysan och gick in. Hon skulle byta till lite skönare kläder och ta lite pengar med sig. Sen skulle hon cyklar ner till campingens kiosk och köpa en stor glass. Mer än så behöver man inte göra en sådan här dag när mätaren visar trettio grader i skuggan.

"Fullt med fjolårspotatis i källaren..."

... tänkte hon högt för sig själv, fast hon visste ju att det var en liten överdrift. Visst fanns det mycket, men inte var det fullt inte. Det var bara de utväxta stjälkarna som pressade upp den skyddande presenningen minst en halv meter över lådkanten. Det såg hemskt ut egentligen.Och ännu hemskare var det att i den skumma belysningen sträcka ut handen mot stjälkarna och greppa tag i potatis för ett helt plastämbar. Man såg ju inte vad som fanns där... "Som bäddat för en skräckhistoria" tänkte hon, och märkte att det också var fem ord som kunde vara inledningen till en förunderlig liten story. Kanske en annan gång skriver jag den, nu var det potatis som gällde.

Ekologiskt ska det vara. Och inget slöseri. Och så naturligt och modernt. Och samtidigt enligt nån ny trend. Det var egentligen väldigt jobbigt om man skulle skriva en blogg som gick hem bland nutidens unga vuxna. Inte så att hon måste skriva det som de ville läsa, men ändå drogs man så lätt med i ekorrhjulet där också. Och ändå var det ju just ekorrhjulet som hon ville ut ur.

Hon ville snurra det själv, inte dras med i något som andra styrde och ställde med. Och hon ville kunna stanna det när som helst, bara för ett ögonblick och andas, carpe diem, eller kanske för nån vecka eller så, så man hann skriva några nya historier, fynda nåt helt onödigt på nåt nytt loppis, eller kanske testa ett nytt café i grannstaden... Det fanns så mycket man kunde använda sin tid till...

Men nu hade hon en blogg som hon ville skriva inlägg till. Och hon hade den där potatiskällaren. Med fjolårspotatis. Och så ville hon göra något nytt, men inte nödvändigtvis enligt någon ny trend utan bara för att hon råkade få en tokig tanke.

Hon ville känna sig fri. Frilansande hobby-ist.

"Jag har nog fått värmeslag" tänkte hon (åter fem ord som kunde påbörja en ny historia...) fast om det var allvarligt så skulle jag nog inte känna mig så väl till mods. Så då är jag bara frilansande. Frilansande googlare som hittar knep för hur man ska kunna leva mer på mindre. Och må bra på köpet.

Det var en ekologiserande tjej som drev en blogg och som skrev om idén att sätta gammalpotatis i omgångar för att få nypotatis hela hösten. Den där första precis-lagom-saltad-nypotatis-med-smör-att-äta-efter-avkylande-simtur-efter-svettig-höbärgning. Den smaken är ju så svår att få tag på. Bäst går det i minnet från barndomens sommarkvällar. Så egentligen är det ingen vits att försöka. Men...

Det är varmt ute. För varmt. Så då kan jag lika gärna tömma potatiskällaren, där är det svalt och skönt. Och eftersom man bör ta tillvara solens d-vitamin så går jag i maklig takt när jag bär ut potatisämbaren två och två. På vägen till komposten solar jag ryggen, på tillbakavägen solar jag framsidan och om jag tänker efter så kan jag träna en hel del olika muskler medan jag går och bär på ett ämbar i var hand. Axlarna ner, lugnt, avslappnat, stretcha, böja lugnt, gå jämnt och energiskt men ändå ledigt. Hela kroppen får motion på köpet.

Och till sist: några av de utväxta potatisarna får komma ner i varm fuktig mylla i bortre änden av det nya potatislandet så får man se i slutet av september om man lyckas locka fram nåt gammalt välsaltat smörigt nypotatisminne ur barndomskamrarna!

Det här tokeriet kan jag gott fira med en enkel kopp kaffe ute i halvskuggan. Potatiskällaren är tömd!