... och jag skulle så gärna skriva en story ännu innan jag far!
Men hinner jag på femton minuter? Och vad ska jag skriva om? Inte nåt vanligt, det ska vara överraskande, roligt, finurligt...
Emmi satt vid sin lilla laptop som så ofta just vid den här tiden på morgonen. Hon var på väg till jobbet, som hon egentligen nog trivdes med. Men hon ville göra så mycket annat också!
En av de vanligare morgonrutinerna när skolbussen åkt iväg brukar vara att sitta vid laptopen, skriva nåt blogginlägg, läsa andras bloggar, kolla vad andra haft för sig på facebook. Men nu ville hon göra nåt annat än att bara slösurfa och känna sig tom efteråt. Jag vill göra nåt konkret... Är en flash fiction tillräckligt konkret? Eller borde jag städa nåt hörn i huset, sortera bort lite gamla tidningar, plocka i en tvättmaskin...?
Igår efter jobbet skulle Emmi lämna in en färdigläst bok till biblioteket och stannade som vanligt vid den lilla "aktualitets-hyllan" där bibliotekspersonalen brukar plocka in lite diverse nyheter eller gamla böcker med ny-aktuellt innehåll. Alltid hittade hon något som hon bara måste ögna igenom lite i förbifarten. Fler än en gång hade hon tagit med sig en bok därifrån, kanske inte läst hela, men för att bläddra, fantisera om eget skrivande, om att publicera egna böcker, nån dag...
Igår var det dags igen. En liten men rätt så tjock bok fastnade i hennes hand, en känd författare med ledigt och lite humoristiskt språk. Så skulle jag vilja skriva!
Boktitlarna kunde också trigga igång en otrolig längtan i Emmis innersta, en längtan just efter att skriva själv. Ändå var hon så rädd att publicera nåt, att ge sig till känna, att låta andra läsa och kommentera hennes texter. Till och med bloggandet skötte hon helt anonymt. För säkerhets skull.
Hur skulle det kännas att sitta där och skriva flera timmar om dagen? Att helt sjunka in i den egna berättelsens verklighet. Låta personerna leva ut sina drömmar, ge ut sina böcker, bli berömda för sina bloggar, bli intervjuad i olika tidskrifter, kanske lite småskrattas åt av några i den egna staden, såna som tycker det är lite småbarnsligt...
Emmi märkte att femton minuter just hade gått, hon borde åka till jobbet nu.
En annan sak hon märkte var hur styv hon redan var i axlar och armar av det intensiva skrivandet. Och ändå hade hon inte ens suttit en halvtimme! Hur skulle hon någonsin klara av att sitta en hel dag, försörja sig på att skriva?
Det behövdes lite axelrullningar och stretchningar av armar och fingrar innan Emmi kunde tänka sig att fara iväg till kontorsjobbet som väntade. Att man kan bli så stel i kroppen! Det har väl inget med åldern att göra? Jag är ju bara tjugo... inombords... och femtio plus i verkligheten... Hmmm.
Vilken tur att det blir en stallrunda ikväll! Där hittar jag alltid nåt konkret att göra, även om jag bara är chaufför. Någon gårdsplan som behöver putsas från hörester, en häst som kanske behöver lite extra rykt, eller kanske har nån besökare med hästtransport glömt att städa efter sig på parkeringen. Fram med handskar och skottkärra! Den sortens jobb mår både mitt yttre och mitt inre bra av, och så kan man ju få nån flash fiction -idé på köpet...!
