"När hästar används som leksaker..."

... läste hon på skärmen där hon i misstag hamnat på en känd häst-sida. Oj, jag hade visst klickat nånstans i misstag, att jag alltid ska vara så klumpig, borde inte ha en touchskärm alls...

Artikeln var säkert intressant i sig, och rubriken lockade förstås till att läsa hela historien. De är ju skrivna så, att man glömmer vad man egentligen hade tänkt göra på nätet och klickar in sig på nåt helt annat. Men nu var det den där bloggen jag skulle söka, vad hette den nu igen?

Leia var plötsligt helt koncentrerad och hittade snabbt det hon sökte och försjönk i bloggens utförliga beskrivningar och förslag på allt man kan göra om man vill umgås mer med sin häst.

Hon hade ingen egen häst, hade aldrig haft tanken på det ens, men hästintresset hade bara vuxit sig större och starkare med åren. Redan för tjugo år sen, eller var det mer, så hade en bekant lurat henne att testa ridning och fått henne med på en kurs vid ridskolan. Efter några veckor hade ridläraren lurat henne med på dressyrtävling, den allra enklaste varianten, men ändå! och efter ytterligare nån vecka susade hon över hinder på en hopptävling. Det gick snabbt och bra, för hästen var enormt rutinerad och lugn och skötte allt själv, det enda felet var en extra volt som gav lite felpoäng, och det var ju för att Leia helt glömt bort att tänka på hur banan gick.

Så det hade gått väldigt snabbt i början.
Men eftersom Leia inte var nån tävlingsmänniska fortsatte hon på de vanliga lektionerna.

Efter en paus på några år och flytt och andra omställningar så blev det mer terrängturer som gällde. Och mer naturlig hästkontakt utanför ridskolans inrutade mönster.

Hur tänker hästarna egentligen? Varför sparkar de ibland när man kratsar hovarna? Hur ska jag göra om de vänder baken till när jag ska hämta dem i hagen? När borde jag vara rädd för dem? Eller ska man inte det? Det sägs att man ska vara ledare, att man ska visa dem det, och de ska lyda, men hur gör man det om man själv är osäker?

Med åren blev frågorna bara fler och fler och ibland slog den verkliga hästrädslan och ridrädslan till. Hur skulle man tackla det, om man ändå bara längtade efter att få hantera de där stora djuren, förstå dem, göra deras bästa?

Ett helt nytt kapitel började när det plötsligt dök upp, i dataskärmens flöde, en kurs i hästkommunikation inte alls så lång ifrån hemtrakterna.

En av dem som höll i kursen, Teija, hade med sitt exempel visat hur hon lugnade ner en stressad häst genom att själv ställa sig bredvid och ta ett djupt andetag, lugna sig själv och bara andas lugnt och långsamt. När Leia iakttog Teija under hela kursens gång, hur hon var tillsammans med sina hästar, hur hon hanterade olika reaktioner hos hästarna, hur hon kommunicerade, så visste hon: Det här vill jag också lära mig för att klara av kontakten utan att tappa besinningen och springa bort av rädsla.

I och med kursen hade hon också börjat hitta liknande texter och funderingar på nätet, vissa förstod hon inte alls, några verkade extremt flummiga, de lämnade hon åt sitt öde. Men en del texter talade så direkt till hennes hjärta om hästen som kamrat, som medarbetare, som hjälp, nåt helt annat än en leksak... Ett helt annat tankeflöde gjorde att Leia förändrades. Hennes syn på hästen, och andra djur också, för den delen. Hennes önskan om vad hon ville få ut av kontakten med hästar. Och vad hon ville ge...

Där blev det att tänka om när det gällde ridskolehästarna.
Leia ägde dem inte, kunde inte bestämma över hur de skulle jobbas med, på ridlektionen gjorde man som läraren sa, helst. Men hon ville göra nåt mer!

Plötsligt blev det så klart för henne. Jag kan inte på några få minuter per vecka lära dem att lyda mig på ett visst sätt, jag kan inte få bort deras olater att nafsa, att knycka undan hoven när jag kratsar... Det är så många andra människor, alla olika, som hanterar de här hästarna, så mitt görande dränks i bruset av allt annat.

Men jag kan andas lugnt med dem, tillsammans med dem! Några få minuter när jag får chansen kan jag vara tillsammans med dem, helt kravlöst, utan att stressa med varken träns, sadel eller annat. Jag kan låta dem vila i en människas närhet, om de vill. Det vill jag göra! Det blir nåt som inte finns alltför mycket av på en ridskola med många nya människor som kommer och går och rutiner som följer strikta tider.

Ett par minuter av vara, av... evighet...  mitt i nu, just precis, då, och sen så... andas in... och ut...

Belöningen för varat fick Leia redan följande vecka i en hästbox på ridskolan när ett mörkbrunt sto lade sitt huvud under Leias arm och suckade djupt medan Leia sakta masserade halsen och manen. Så mycket större än det här kan det inte bli... hästar är inte leksaker...

" ´Kortromaner ska locka ovana läsare´...

... står det i dagens tidning.
Vadå "kort", frågar jag.
Det stod att en kortroman är ca 150 sidor. Kort?
Då är mina flash fictions snarare haikudikter om man jämför."

Föreläsaren var ingen flashig storstadsdam med högklack och glitter runt halsen.
Hon var en medellång mellanblond medelålders dam med bekväma promenadskor, stod framme i auditoriet och pratade om "skrivande för nybörjare". Hon berättade rakt på om sina egna tankar om skrivande och om att inte våga skriva, om att inte våga sätta sitt eget namn under berättelserna som ibland vällde fram när hon satt vid datorn.

Publiken var allt från tonåringar till pensionärer, inte så många som hon hade hoppats på, men betydligt fler än hon hade trott. Vad hade hon att ge dem? Vad behövde de få höra?

En svartklädd tonårstjej viftade med handen och i samma ögonblick föreläsaren mötte hennes ögon ställde hon sin fråga. "Hur gör du när du planerar vad du ska skriva? Hur vet du vad det ska handla om? I vilket skede bestämmer du innehållet och om det ska sluta lyckligt?"

"Hur många timmar har ni ork att lyssna? Det var flera väldigt omfattande frågor..." Föreläsaren skrattade till, men svarade i nästa andetag: "Det är väldigt enkelt. Antingen sätter jag mig ner och börjar skriva, eller så kommer det inga ord och då stänger jag snabbt datorn och gör något helt annat."

Efter föreläsningen - som gick så där måttligt bra, hon var inte alls nöjd, men sak samma - blev hon kvar och plockade ovanligt långsamt ihop sina papper, lite eftertänksamt, nästan lite olustig, tom och håglös. Det här slutar jag med, tänkte hon. Känns ju inte alls som jag. Ska inte låta mig övertalas att hålla föreläsning igen.

"Vet du hur många läsare du har?" Föreläsaren ryckte till och tappade nästan bunten med papper som hon just fått i ordning. "Va, vem, ursäkta?" Framför henne stod tjejen som var klädd i svart. Hennes ansikte avslöjade inte om hon menade frågan som ett hån.
"Nej, det vet jag inte, men jag tror inte att det är så många i alla fall. Och inga som vill kommentera heller... kanske lika bra... Hurså?"
"Tja, det är ju så bloggare mäter hur framgångsrika de är, antal klick, antal besökare, unika... "
"Jag vet, men som sagt, jag tror inte att de är så många, och jag bryr mig inte heller, det viktigaste är att jag får skriva av mig... på mitt sätt... Förresten: skriver du själv?"

Tjejen såg ut som om hon inte tänkte svara, knep ihop munnen, men ångrade sig och låtsades fukta läpparna i stället. Lite osäkert sökte hon efter nåt, och skramlade med en nyckelknippa, i jackfickan. "Jag har en blogg, men har lite svårt att hitta nåt att skriva om... Hur vet du vad du ska skriva?"
"Det som kommer ur tangentbordet. Men ibland raderar jag allt och börjar om, eller slutar, sparar som ett utkast till följande dag, och testar om det håller att läsa en gång till, och kanske fortsätta på. Jag skulle gärna läsa din blogg, om du ger mig adressen. Jag menar inte att jag ska ge kritik, det behövs inte, och jag lovar att inte kommentera och skrämma bort yngre läsare... men det skulle vara intressant att läsa hur du skriver, nu när vi pratats vid lite."

Tjejens ansikte var fortfarande osäkert, försökte vara neutralt, men lyckades inte, en liten ljusning syntes i ögonen, även om hon sänkte blicken, skramlade med nycklarna. Hon mumlade en otydlig bloggadress och ett hej och så försvann hon.

Föreläsaren hann uppfatta en del av ett ord, "måste googla och se om jag hittar bloggen", mumlade hon, tog telefonen och väskan och gick ut genom dörren.

"Som bäddat för en skräckhistoria...

... så här mitt i höstrusket. Och ändå har det ingenting att göra med varken höstmörkret eller halloween.

Det var fel på rubriken i förra inlägget. Som en mardröm förföljde den mig dag efter dag.

´Det är bara att börja...´ stämmer inte alls. För det är just det som är det svåraste. Att börja. Inte så bara.
Måste ju vara en författares värsta scenario. Som det är för en bagare när degen jäser alldeles för mycket och rinner ut på bordet innan man hinner ta tag i den.
Storyn finns där, bakom hörnet, men man hinner inte få tag i den innan den har slunkit iväg, kanske ner genom en golvbrunn. Borta för alltid, den som var så bra, som lät så bra i huvudet. Nu är det bara att börja om från början. Bara...

Det är de stunder som jag på allvar funderar på att skaffa twitter, snapchat eller instagram. För att snabbt, nästan var som helst, nästan när som helst, få nedplitat tanken jag hade om en bra story.

Samtidigt skulle det vara att ta död på själva berättandet. För det ryms ju aldrig med på dessa ´kortfattade´ kanaler. Berättandet ska få ta tid, beskrivandet ska hitta sina ord, känslan ska hinna ta form.

Så då är det bara att börja.
´Det var en gång...´ bäddar för en lagom lång och oftast trevlig historia. Så var det åtminstone förr. Men inget är som förr...

´... det kan bara bli bättre, och bättre´ sjunger en känd svensk sångerska i en av sina senaste hitlåtar. Men jag vet inte, i mina öron klingar det konstigt. Är det månne realisten eller pessimisten i mig som protesterar? Ibland tar den ena överhand, ibland är det den andra som bestämmer."

Hon kände sig ibland så gammal, lite kris i det ordet, orkade inte riktigt försöka nåt nytt, eller jo, skulle orka om hon vågade tro att hon klarade av det, att det inte blev sämre av det, sämre av att försöka. Har man kört huvudet i väggen några gånger, blivit besviken på sig själv, på sin förmåga, tvivlat ännu mer på att någonsin klara av att... så vågar man kanske inte ens försöka.

... fingrarna fungerade åtminstone. Tangentbordet hann knappt med när tankarna rusade fram. Text gick nog att skapa, tankar tog form, sprang fram och ut på skärmen. Ibland såg de löjligare ut där än i huvudet, men ibland, bara ibland, såg de till och med bättre ut när de lystes upp av den lilla tiotums-skärmen.

Att sen våga visa texten för nån annan och höra kommentarer, kritik, var hon ännu inte beredd på. Varför är det så svårt att ta kritik? Antingen blir man helt nertyngd i skorna och lägger av med allt, eller så blir man glad och överentusiastisk och går för långt, eller så tror man inte att de är ärliga de som kritiserar, så vad är det då att lita på... Man kan bli arg också. Vad har de för rätt att klanka ner på det som jag gör? Det är väl min ensak? Jag försöker ju mitt bästa!

"... alla känslorna på en och samma gång..." återigen en känd fras ur en känd svensk poplåt från ett antal år tillbaka. Jag börjar nog bli gammal. Och jag gillar inte ens låtarna, varför skulle jag ens hänvisa till dem.

Vad lyssnade jag på för ett antal (läs trettiofem) år sen? "To he.. with the dev.." med metal-stuk. Oj, så var det visst. Det här tål att tänkas på. Är det sånt jag saknar nu också? Dags att ta sig en funderare på vem man är innan man fortsätter hacka på tangenterna. Hörs senare. Med vänlig hälsning, flashfiction in my mind.

Det är bara att börja...

... skriva så kommer storyn av sig själv.

Det lät så enkelt när den färska litteraturpristagaren förklarade för åhörarna i auditoriet hur hon gjorde när hon skrev sina nu så omtalade små noveller. Hon hade just tagit emot litteraturpriset inom nyskapande kortprosa. Hon var ung, för de allra flesta helt okänd, men orden bara forsade ur henne när hon talade. Och tydligen också när hon skrev. Orden bara rann ur tangentbordet och så vips hade hon ännu en historia, lättläst men inte desto mindre djuplodande. Bara hur man ville tolka det.

Det mesta hade hon publicerat på nätet tidigare, men nu hade ett förlag nappat på de korta berättelsernas spännande tråd och publicerat en novellsamling.

Fast noveller ville hon inte kalla dem. Flash fiction lät friare. Inte lika högtidligt som novell. Och inte lika bundet till längden heller.
Huvudsaken att storyn var kort. Att läsarna inte skulle behöva läsa femhundra sidor innan de fick ett slut på storyn.
Fast det var inte heller säkert nuförtiden att femhundra sidor räckte.
Många av de mest populära böckerna just nu var fler i serie, tre eller fem tjocka böcker. Och när man kört igenom de femhundra eller sjuhundra sidorna, så slutade det bara med en mening typ: "de trodde de skulle hinna ta en matpaus i den lilla grottan, andas ut lite, innan de skulle vidare på sin färd efter den försvunna..."
Och så måste man läsa ytterligare femhundrasjuttiosju sidor för att få reda på var de hittade den försvunna nånting...

Nej, det skulle vara kort och enkelt att läsa.
Och ha ett tydligt slut, som skulle ge åtminstone nån slags tillfredsställelse åt läsaren när storyns sista mening lästes.

Den unga författarinnan var inte van att stå och prata inför publik. För det mesta satt hon och knackade på tangentbordet. Och pratade hon så var det nog med skärmen, inte med nån människa, inte åtminstone om sitt skrivande och hur hon tänkte.
Men nu var hon så illa tvungen, eftersom hon på sätt och vis var skyldig att förklara sig, varför hon var värd att få priset.

Egentligen var hon inte skyldig någon något alls, och hon tystnade mitt i en mening, tog ett djupt andetag och sa ett tydligt "hmm..."
Åhörarna spetsade öronen, vad skulle hon nu säga, hur skulle hon avsluta den där meningen hon höll på att säga, som hade en så intressant början?

Hmm, jag tror jag slutar här, innan ni somnar. Författarinnan såg ut över publiken, log ett lite fundersamt men varmt leende, och sa sen: Roligt att ni uppskattar det jag gör, det jag älskar att göra, vi ses!

Åhörarna såg lite konfunderade på varann, men började röra på sig, stolarna skrapade mot golvet och ett svagt mummel började höras.

Hörni, förresten! Alla ryckte till när den unga pristagaren ropade till framme vid talarstolen.
Minns ni vad jag sa i början? Det är bara att börja. Och sitt inte mer än ett par minuter framför skärmen och vänta på att bokstäverna ska komma. Om de låter vänta på sig så är det kanske tänkt ni ska göra nåt annat just då. Ni vet, livet är till för att levas. Gå ut! Ta en fika med en kompis. Gå ut med granntantens hund. Ring nån som väntar på samtal. Skapa er egen flash fiction story in real life! Det behöver inte vara nån märkvärdig sak, bara några minuter, och ändå kan det överträffa era förväntningar på just den dagen. Livet ska levas nu. Det är bara att börja...

Och hade man hört det som mumlades sen när publiken sakta drog sig hemåt, ut på stan, vidare till nästa anhalt, så hörde man ord som "vi ses då på tisdag" eller "vi tar picknick i parken på fredag då" eller "ska vi käka nåt gott innan vi går hem?".

Den unga författarinnan drog en suck av lättnad.
Hon hade fått ett pris. Det var väldigt inspirerande.
Hon hade klarat av att prata inför publik. Det var roligt, faktiskt.
Hon hade lyckats sätta punkt i tid, så det inte blev en utdragen historia av hennes flash fiction.
Men hur fortsätter jag nu...?
En kopp kaffe och en enkel god smörgås hemma i köket? Ja, det blir bra. Det är bara att börja.

Vad har du i kappsäcken?...

... frågade nån bakom min rygg när jag stod och grubblade över vilken glass jag skulle välja.

Vilken kappsäck? frågade jag tillbaka, alltför upptagen med att läsa innehållsförteckningarna på de olika glassportionerna. Det var rätt viktigt att inte välja fel när man skulle ha en riktigt god och läskande glass. Inte för söt, inte för blandad, inte för... va, kappsäck?

Jag hade kommit med bussen från stan ut till en badstrand där det fanns både café och glasskiosk. Jag skulle inte simma, inte sola heller. Jag skulle bara vara.

Så vad hade jag i kappsäcken? Och hur mycket ville jag avslöja för en främling?

Tja, lite av varje som passar en semesterdag, svarade jag halvt avvisande och koncentrerade mig fortsättningsvis på glassarna.

Eftersom det inte kom nån mer fråga, eller kommentar, sneglade jag försiktigt åt sidan för att kolla vem det var som plötsligt varit så nyfiken. Det var ingen där. Jag stod ensam vid glasskiosken. Även om jag tittade runtomkring mig helt öppet och noggrant så kunde jag inte se nån människa som skulle ha kunnat stå bakom mig för ett par sekunder sedan.

Lite generat tittade jag på kioskbiträdet, men hon var upptagen med att inventera glasserna så hon kunde inte hjälpa mig. Kanske lika bra det. Nu visste jag vilken portion jag ville ha. Kan jag få min glassportion nu, jag har bestämt mig, frågade jag lite onödigt högt. Javisst, kom ett rappt svar nerifrån kyldisken, jag ska bara tvätta händerna.

Glassportionen blev överdådig, men som tur var hade de stora skålar så jag behövde inte vara rädd att något skulle hamna i sanden. Med kappsäcken i en hand, vilken tur att den var så lätt! och glassen i den andra stegade jag försiktigt mot det hörn av stranden som jag siktat in mig på redan när jag steg av bussen. Det var lite i skymundan, lite halvskuggigt under ett par små träd, eller var det kanske bara buskar, och därifrån hade jag perfekt utsikt över vattnet. Det var mest små klippor runtom. Inga klippor som lockade solbadare. Inga sandiga platser tillräckligt stora för en badhandduk ens av minsta sort. Och här och där lite småirriterande ris och växtlighet. Perfekt för att få vara ifred!

Jag satte ner min fina kappsäck, den var gammal och rejäl, hade säkert varit med om en del, köpt på loppis, men i fint skick. Det som gjorde den så bra för såna här utflykter var att den hade olika fack, så det var lättare att ha ordning på. Sen koncentrerade jag mig på att njuta fullt ut av glassen.

Måste jag vänta länge än innan jag får veta vad du har i kappsäcken?

Där bakom mig stod en liten dam med korg i handen, en kaffetermos stack upp och ändan av ett kexpaket. Hon såg halvt rädd ut, nästan som om hon väntade jag skulle smälla till henne. Och jag var ju nog på gränsen till arg, hur täcks hon? Det måste ha synts väldigt tydligt på mig...

Jag stängde kappsäcken, koncentrerat för att inte visa hur irriterad och förbryllad jag var. Jag låste den noggrant, putsade bort lite sand som fastnat i ett hörn, ställde den på andra sidan om mig, bort från den nyfikna inkräktaren.

Sammanbitet sade jag, mer än frågade fast det var en fråga, är det här din plats, hade du tänkt sitta här, kanske vi ryms båda, det är ju faktiskt lite skönt att sitta lite i skuggan, och så är det så bra utsikt här också. Jag knep ihop munnen. Vad löjlig jag är som babblar på så där! Jag vill vara ifred, ju...

När jag sneglade på damen eftersom hon inte svarade genast såg jag att hon hade satt en hand på termosen och fingrade på skruvlocket. Det var väl du som hittade stället först, sa hon försiktigt,  men jag skulle gärna sitta här om jag får, vi behöver inte alls prata, och du kan få en kopp kaffe om du vill ha, nån mjölk har jag inte, men... men jag undrar bara vad du har i kappsäcken?

Jag tog en stor sked av den ljuvliga glassen och njöt länge av den härliga smakkombinationen. Sen tittade jag damen i ögonen och sa, det som finns i kappsäcken är allt man kan behöva för en värdefull semesterdag på stranden. Just idag finns där visst en kopp kaffe och ett kex.

Damen tittade på mig en lång stund, sneglade på kappsäcken, och sa sen med eftertryck:
Det låter fint...

"Hans ögon såg på mig...

... och hela mitt jag stannade. Jag vågade knappt andas. Vad menade han? Vad ville han? Vad tänkte han på just nu? Allt var så tyst och stilla runtom oss. Inget som störde.

Ögonfransarna var långa och böjda, så fint ljusbruna. Den mörka blicken var på ett sätt så långt borta, såg något som jag inte såg, något inuti mig kanske. Samtidigt var hela han så väldigt närvarande, lyssnade på min andning, kände min närvaro, öronen spejade bortom väggarna, på sånt jag inte hade en aning om.

Det var en av höjdpunkterna den här veckan. Några minuter, men värdefulla som flera timmar. En närvaro som inte kunde mätas i pengar eller timmar, inte heller i erfarenhet eller nåt annat som går att mätas. Det var minuter så otroligt fyllda av närvaro, just nu, just här, vi två.

Det är just det här som gör hästarna så speciella. Närvaron. Just nu. För kan man inte vara just nu, så går man miste om en del av kontakten. Har man bråttom med allt materiellt, allt "skötande", så hinner man inte uppfatta ögonen, öronen, ansiktet, det som hästen vill förmedla. Och då blir det bara oro och slängande hit och dit med borstar och täcken och träns och grimma, inte så, stå still, lyfta hoven, inte nafsa...

Och han som hela tiden ville snusa på dig, lyssna på dina tankar, fråga om du var intresserad av att klia honom på favoritstället... han visade inte sina innersta tankar åt alla. Du kunde känna dig priviligierad om han pratade med dig, men då måste du också lyssna, vänta, tålamod, tålamod, stillhet...

Det här gör hästarna till ett ypperligt redskap i terapi på olika sätt. Men man ska också minnas att de är levande djur, har en egen vilja, kan inte tvingas, ska inte tvingas. Om man däremot ger dem chans så visar de gärna hur villiga de är att samarbeta. Om man hittar ett gemensamt språk.

Det här är min utmaning till er, bekanta er, lyssna, stilla er, våga möta era inre tankar så ska ni se att ni möter hästen där mitt i. Stå kvar där tills ni hittat en gemensam ton. Kom ihåg att en relation alltid är skör som tunnaste glas, lätt att krossa, lätt att förstöra. Men om den vårdas kan den bli en styrka som bär dig genom många tunga dagar."

Med de orden avslutade Leia sin föreläsning. Hon höll nästan andan, det var så tyst i auditoriet. Vad skulle de säga om hennes lektion? Skulle hon få en massa mothugg? Skulle de ifrågasätta hennes kunskap? Kunde de slå hål på hennes fina funderingar genom att ställa obehagliga frågor?

Hon hade länge tvekat om hon skulle avsluta föreläsningen så här känslosamt, genom att beskriva ett av sina egna möten med en ny häst vid ridskolan. Själva föreläsningen hade varit rätt saklig, byggd på all möjlig forskning och mycket fakta om terapiformer och undersökningsresultat som alla hade med djurkontakt att göra, och framför allt hästkontakt. Hon hade serverat en hel del siffror och paragrafer om vårdformer och statistik. Men hon hade märkt att det hela blev så torrt och livlöst så hon ville plocka in den fantastiska verklighet hon själv fått vara en del av, hästkontakt i olika former.

Vad skulle de säga?

Det var fortfarande rätt lugnt i salen. Några viskade med varann, diskuterade lugnt, bytte tankar.

"Okej, om ni inte har frågor så avslutar vi här. Men jag är öppen för diskussion. I kompendiet ni fick finns min mail-adress och också adressen till min blogg. Det går väldigt bra att skicka mail och fråga, eller om ni vill vara helt anonyma är det också möjligt genom att kommentera på bloggen, så kan jag antingen svara där direkt, eller ta upp saken i ett nytt inlägg på bloggen. Anonyma kan ni hur som helst vara. Jag får tacka för visat intresse och så kanske vi ses i nåt annat sammanhang. Tack!"

Puh, äntligen slut. Nu kunde hon andas ut. Hon plockade raskt ihop alla papper, men försökte ändå vara lugn och inte visa hur nervös hon varit. Nu släppte nervositeten äntligen. Hem till soffan och en god kopp kaffe...

Leia kom innanför dörren till sin lilla men trevliga lägenhet. Kaffe skulle hon förstås ha, hon hade stannat vid en kvartersbutik på hemvägen och köpt ett riktigt gott kaffebröd. Men medan kaffebryggaren puttrade kunde hon inte låta bli att knäppa på datorn och logga in på bloggen. Hon hade ju inte haft så många läsare från Finland än, eftersom hon skrev på svenska. Det var lite knepigt det där.

Hon blev stående med en oifylld kaffemugg i handen, "just nu: femton läsare från Finland"... Ojdå, nu hände det visst nåt här... Och så ett pling i mobilen: ett mail...

Leia log för sig själv... intressant det här med hästar och terapi...