... och hela mitt jag stannade. Jag vågade knappt andas. Vad menade han? Vad ville han? Vad tänkte han på just nu? Allt var så tyst och stilla runtom oss. Inget som störde.
Ögonfransarna var långa och böjda, så fint ljusbruna. Den mörka blicken var på ett sätt så långt borta, såg något som jag inte såg, något inuti mig kanske. Samtidigt var hela han så väldigt närvarande, lyssnade på min andning, kände min närvaro, öronen spejade bortom väggarna, på sånt jag inte hade en aning om.
Det var en av höjdpunkterna den här veckan. Några minuter, men värdefulla som flera timmar. En närvaro som inte kunde mätas i pengar eller timmar, inte heller i erfarenhet eller nåt annat som går att mätas. Det var minuter så otroligt fyllda av närvaro, just nu, just här, vi två.
Det är just det här som gör hästarna så speciella. Närvaron. Just nu. För kan man inte vara just nu, så går man miste om en del av kontakten. Har man bråttom med allt materiellt, allt "skötande", så hinner man inte uppfatta ögonen, öronen, ansiktet, det som hästen vill förmedla. Och då blir det bara oro och slängande hit och dit med borstar och täcken och träns och grimma, inte så, stå still, lyfta hoven, inte nafsa...
Och han som hela tiden ville snusa på dig, lyssna på dina tankar, fråga om du var intresserad av att klia honom på favoritstället... han visade inte sina innersta tankar åt alla. Du kunde känna dig priviligierad om han pratade med dig, men då måste du också lyssna, vänta, tålamod, tålamod, stillhet...
Det här gör hästarna till ett ypperligt redskap i terapi på olika sätt. Men man ska också minnas att de är levande djur, har en egen vilja, kan inte tvingas, ska inte tvingas. Om man däremot ger dem chans så visar de gärna hur villiga de är att samarbeta. Om man hittar ett gemensamt språk.
Det här är min utmaning till er, bekanta er, lyssna, stilla er, våga möta era inre tankar så ska ni se att ni möter hästen där mitt i. Stå kvar där tills ni hittat en gemensam ton. Kom ihåg att en relation alltid är skör som tunnaste glas, lätt att krossa, lätt att förstöra. Men om den vårdas kan den bli en styrka som bär dig genom många tunga dagar."
Med de orden avslutade Leia sin föreläsning. Hon höll nästan andan, det var så tyst i auditoriet. Vad skulle de säga om hennes lektion? Skulle hon få en massa mothugg? Skulle de ifrågasätta hennes kunskap? Kunde de slå hål på hennes fina funderingar genom att ställa obehagliga frågor?
Hon hade länge tvekat om hon skulle avsluta föreläsningen så här känslosamt, genom att beskriva ett av sina egna möten med en ny häst vid ridskolan. Själva föreläsningen hade varit rätt saklig, byggd på all möjlig forskning och mycket fakta om terapiformer och undersökningsresultat som alla hade med djurkontakt att göra, och framför allt hästkontakt. Hon hade serverat en hel del siffror och paragrafer om vårdformer och statistik. Men hon hade märkt att det hela blev så torrt och livlöst så hon ville plocka in den fantastiska verklighet hon själv fått vara en del av, hästkontakt i olika former.
Vad skulle de säga?
Det var fortfarande rätt lugnt i salen. Några viskade med varann, diskuterade lugnt, bytte tankar.
"Okej, om ni inte har frågor så avslutar vi här. Men jag är öppen för diskussion. I kompendiet ni fick finns min mail-adress och också adressen till min blogg. Det går väldigt bra att skicka mail och fråga, eller om ni vill vara helt anonyma är det också möjligt genom att kommentera på bloggen, så kan jag antingen svara där direkt, eller ta upp saken i ett nytt inlägg på bloggen. Anonyma kan ni hur som helst vara. Jag får tacka för visat intresse och så kanske vi ses i nåt annat sammanhang. Tack!"
Puh, äntligen slut. Nu kunde hon andas ut. Hon plockade raskt ihop alla papper, men försökte ändå vara lugn och inte visa hur nervös hon varit. Nu släppte nervositeten äntligen. Hem till soffan och en god kopp kaffe...
Leia kom innanför dörren till sin lilla men trevliga lägenhet. Kaffe skulle hon förstås ha, hon hade stannat vid en kvartersbutik på hemvägen och köpt ett riktigt gott kaffebröd. Men medan kaffebryggaren puttrade kunde hon inte låta bli att knäppa på datorn och logga in på bloggen. Hon hade ju inte haft så många läsare från Finland än, eftersom hon skrev på svenska. Det var lite knepigt det där.
Hon blev stående med en oifylld kaffemugg i handen, "just nu: femton läsare från Finland"... Ojdå, nu hände det visst nåt här... Och så ett pling i mobilen: ett mail...
Leia log för sig själv... intressant det här med hästar och terapi...
