En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

söndag 30 oktober 2016

"Som bäddat för en skräckhistoria...

... så här mitt i höstrusket. Och ändå har det ingenting att göra med varken höstmörkret eller halloween.

Det var fel på rubriken i förra inlägget. Som en mardröm förföljde den mig dag efter dag.

´Det är bara att börja...´ stämmer inte alls. För det är just det som är det svåraste. Att börja. Inte så bara.
Måste ju vara en författares värsta scenario. Som det är för en bagare när degen jäser alldeles för mycket och rinner ut på bordet innan man hinner ta tag i den.
Storyn finns där, bakom hörnet, men man hinner inte få tag i den innan den har slunkit iväg, kanske ner genom en golvbrunn. Borta för alltid, den som var så bra, som lät så bra i huvudet. Nu är det bara att börja om från början. Bara...

Det är de stunder som jag på allvar funderar på att skaffa twitter, snapchat eller instagram. För att snabbt, nästan var som helst, nästan när som helst, få nedplitat tanken jag hade om en bra story.

Samtidigt skulle det vara att ta död på själva berättandet. För det ryms ju aldrig med på dessa ´kortfattade´ kanaler. Berättandet ska få ta tid, beskrivandet ska hitta sina ord, känslan ska hinna ta form.

Så då är det bara att börja.
´Det var en gång...´ bäddar för en lagom lång och oftast trevlig historia. Så var det åtminstone förr. Men inget är som förr...

´... det kan bara bli bättre, och bättre´ sjunger en känd svensk sångerska i en av sina senaste hitlåtar. Men jag vet inte, i mina öron klingar det konstigt. Är det månne realisten eller pessimisten i mig som protesterar? Ibland tar den ena överhand, ibland är det den andra som bestämmer."

Hon kände sig ibland så gammal, lite kris i det ordet, orkade inte riktigt försöka nåt nytt, eller jo, skulle orka om hon vågade tro att hon klarade av det, att det inte blev sämre av det, sämre av att försöka. Har man kört huvudet i väggen några gånger, blivit besviken på sig själv, på sin förmåga, tvivlat ännu mer på att någonsin klara av att... så vågar man kanske inte ens försöka.

... fingrarna fungerade åtminstone. Tangentbordet hann knappt med när tankarna rusade fram. Text gick nog att skapa, tankar tog form, sprang fram och ut på skärmen. Ibland såg de löjligare ut där än i huvudet, men ibland, bara ibland, såg de till och med bättre ut när de lystes upp av den lilla tiotums-skärmen.

Att sen våga visa texten för nån annan och höra kommentarer, kritik, var hon ännu inte beredd på. Varför är det så svårt att ta kritik? Antingen blir man helt nertyngd i skorna och lägger av med allt, eller så blir man glad och överentusiastisk och går för långt, eller så tror man inte att de är ärliga de som kritiserar, så vad är det då att lita på... Man kan bli arg också. Vad har de för rätt att klanka ner på det som jag gör? Det är väl min ensak? Jag försöker ju mitt bästa!

"... alla känslorna på en och samma gång..." återigen en känd fras ur en känd svensk poplåt från ett antal år tillbaka. Jag börjar nog bli gammal. Och jag gillar inte ens låtarna, varför skulle jag ens hänvisa till dem.

Vad lyssnade jag på för ett antal (läs trettiofem) år sen? "To he.. with the dev.." med metal-stuk. Oj, så var det visst. Det här tål att tänkas på. Är det sånt jag saknar nu också? Dags att ta sig en funderare på vem man är innan man fortsätter hacka på tangenterna. Hörs senare. Med vänlig hälsning, flashfiction in my mind.