En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

onsdag 2 november 2016

" ´Kortromaner ska locka ovana läsare´...

... står det i dagens tidning.
Vadå "kort", frågar jag.
Det stod att en kortroman är ca 150 sidor. Kort?
Då är mina flash fictions snarare haikudikter om man jämför."

Föreläsaren var ingen flashig storstadsdam med högklack och glitter runt halsen.
Hon var en medellång mellanblond medelålders dam med bekväma promenadskor, stod framme i auditoriet och pratade om "skrivande för nybörjare". Hon berättade rakt på om sina egna tankar om skrivande och om att inte våga skriva, om att inte våga sätta sitt eget namn under berättelserna som ibland vällde fram när hon satt vid datorn.

Publiken var allt från tonåringar till pensionärer, inte så många som hon hade hoppats på, men betydligt fler än hon hade trott. Vad hade hon att ge dem? Vad behövde de få höra?

En svartklädd tonårstjej viftade med handen och i samma ögonblick föreläsaren mötte hennes ögon ställde hon sin fråga. "Hur gör du när du planerar vad du ska skriva? Hur vet du vad det ska handla om? I vilket skede bestämmer du innehållet och om det ska sluta lyckligt?"

"Hur många timmar har ni ork att lyssna? Det var flera väldigt omfattande frågor..." Föreläsaren skrattade till, men svarade i nästa andetag: "Det är väldigt enkelt. Antingen sätter jag mig ner och börjar skriva, eller så kommer det inga ord och då stänger jag snabbt datorn och gör något helt annat."

Efter föreläsningen - som gick så där måttligt bra, hon var inte alls nöjd, men sak samma - blev hon kvar och plockade ovanligt långsamt ihop sina papper, lite eftertänksamt, nästan lite olustig, tom och håglös. Det här slutar jag med, tänkte hon. Känns ju inte alls som jag. Ska inte låta mig övertalas att hålla föreläsning igen.

"Vet du hur många läsare du har?" Föreläsaren ryckte till och tappade nästan bunten med papper som hon just fått i ordning. "Va, vem, ursäkta?" Framför henne stod tjejen som var klädd i svart. Hennes ansikte avslöjade inte om hon menade frågan som ett hån.
"Nej, det vet jag inte, men jag tror inte att det är så många i alla fall. Och inga som vill kommentera heller... kanske lika bra... Hurså?"
"Tja, det är ju så bloggare mäter hur framgångsrika de är, antal klick, antal besökare, unika... "
"Jag vet, men som sagt, jag tror inte att de är så många, och jag bryr mig inte heller, det viktigaste är att jag får skriva av mig... på mitt sätt... Förresten: skriver du själv?"

Tjejen såg ut som om hon inte tänkte svara, knep ihop munnen, men ångrade sig och låtsades fukta läpparna i stället. Lite osäkert sökte hon efter nåt, och skramlade med en nyckelknippa, i jackfickan. "Jag har en blogg, men har lite svårt att hitta nåt att skriva om... Hur vet du vad du ska skriva?"
"Det som kommer ur tangentbordet. Men ibland raderar jag allt och börjar om, eller slutar, sparar som ett utkast till följande dag, och testar om det håller att läsa en gång till, och kanske fortsätta på. Jag skulle gärna läsa din blogg, om du ger mig adressen. Jag menar inte att jag ska ge kritik, det behövs inte, och jag lovar att inte kommentera och skrämma bort yngre läsare... men det skulle vara intressant att läsa hur du skriver, nu när vi pratats vid lite."

Tjejens ansikte var fortfarande osäkert, försökte vara neutralt, men lyckades inte, en liten ljusning syntes i ögonen, även om hon sänkte blicken, skramlade med nycklarna. Hon mumlade en otydlig bloggadress och ett hej och så försvann hon.

Föreläsaren hann uppfatta en del av ett ord, "måste googla och se om jag hittar bloggen", mumlade hon, tog telefonen och väskan och gick ut genom dörren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar