En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

söndag 20 november 2016

"När hästar används som leksaker..."

... läste hon på skärmen där hon i misstag hamnat på en känd häst-sida. Oj, jag hade visst klickat nånstans i misstag, att jag alltid ska vara så klumpig, borde inte ha en touchskärm alls...

Artikeln var säkert intressant i sig, och rubriken lockade förstås till att läsa hela historien. De är ju skrivna så, att man glömmer vad man egentligen hade tänkt göra på nätet och klickar in sig på nåt helt annat. Men nu var det den där bloggen jag skulle söka, vad hette den nu igen?

Leia var plötsligt helt koncentrerad och hittade snabbt det hon sökte och försjönk i bloggens utförliga beskrivningar och förslag på allt man kan göra om man vill umgås mer med sin häst.

Hon hade ingen egen häst, hade aldrig haft tanken på det ens, men hästintresset hade bara vuxit sig större och starkare med åren. Redan för tjugo år sen, eller var det mer, så hade en bekant lurat henne att testa ridning och fått henne med på en kurs vid ridskolan. Efter några veckor hade ridläraren lurat henne med på dressyrtävling, den allra enklaste varianten, men ändå! och efter ytterligare nån vecka susade hon över hinder på en hopptävling. Det gick snabbt och bra, för hästen var enormt rutinerad och lugn och skötte allt själv, det enda felet var en extra volt som gav lite felpoäng, och det var ju för att Leia helt glömt bort att tänka på hur banan gick.

Så det hade gått väldigt snabbt i början.
Men eftersom Leia inte var nån tävlingsmänniska fortsatte hon på de vanliga lektionerna.

Efter en paus på några år och flytt och andra omställningar så blev det mer terrängturer som gällde. Och mer naturlig hästkontakt utanför ridskolans inrutade mönster.

Hur tänker hästarna egentligen? Varför sparkar de ibland när man kratsar hovarna? Hur ska jag göra om de vänder baken till när jag ska hämta dem i hagen? När borde jag vara rädd för dem? Eller ska man inte det? Det sägs att man ska vara ledare, att man ska visa dem det, och de ska lyda, men hur gör man det om man själv är osäker?

Med åren blev frågorna bara fler och fler och ibland slog den verkliga hästrädslan och ridrädslan till. Hur skulle man tackla det, om man ändå bara längtade efter att få hantera de där stora djuren, förstå dem, göra deras bästa?

Ett helt nytt kapitel började när det plötsligt dök upp, i dataskärmens flöde, en kurs i hästkommunikation inte alls så lång ifrån hemtrakterna.

En av dem som höll i kursen, Teija, hade med sitt exempel visat hur hon lugnade ner en stressad häst genom att själv ställa sig bredvid och ta ett djupt andetag, lugna sig själv och bara andas lugnt och långsamt. När Leia iakttog Teija under hela kursens gång, hur hon var tillsammans med sina hästar, hur hon hanterade olika reaktioner hos hästarna, hur hon kommunicerade, så visste hon: Det här vill jag också lära mig för att klara av kontakten utan att tappa besinningen och springa bort av rädsla.

I och med kursen hade hon också börjat hitta liknande texter och funderingar på nätet, vissa förstod hon inte alls, några verkade extremt flummiga, de lämnade hon åt sitt öde. Men en del texter talade så direkt till hennes hjärta om hästen som kamrat, som medarbetare, som hjälp, nåt helt annat än en leksak... Ett helt annat tankeflöde gjorde att Leia förändrades. Hennes syn på hästen, och andra djur också, för den delen. Hennes önskan om vad hon ville få ut av kontakten med hästar. Och vad hon ville ge...

Där blev det att tänka om när det gällde ridskolehästarna.
Leia ägde dem inte, kunde inte bestämma över hur de skulle jobbas med, på ridlektionen gjorde man som läraren sa, helst. Men hon ville göra nåt mer!

Plötsligt blev det så klart för henne. Jag kan inte på några få minuter per vecka lära dem att lyda mig på ett visst sätt, jag kan inte få bort deras olater att nafsa, att knycka undan hoven när jag kratsar... Det är så många andra människor, alla olika, som hanterar de här hästarna, så mitt görande dränks i bruset av allt annat.

Men jag kan andas lugnt med dem, tillsammans med dem! Några få minuter när jag får chansen kan jag vara tillsammans med dem, helt kravlöst, utan att stressa med varken träns, sadel eller annat. Jag kan låta dem vila i en människas närhet, om de vill. Det vill jag göra! Det blir nåt som inte finns alltför mycket av på en ridskola med många nya människor som kommer och går och rutiner som följer strikta tider.

Ett par minuter av vara, av... evighet...  mitt i nu, just precis, då, och sen så... andas in... och ut...

Belöningen för varat fick Leia redan följande vecka i en hästbox på ridskolan när ett mörkbrunt sto lade sitt huvud under Leias arm och suckade djupt medan Leia sakta masserade halsen och manen. Så mycket större än det här kan det inte bli... hästar är inte leksaker...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar