En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

söndag 15 maj 2016

Det är bara att börja...

... skriva så kommer storyn av sig själv.

Det lät så enkelt när den färska litteraturpristagaren förklarade för åhörarna i auditoriet hur hon gjorde när hon skrev sina nu så omtalade små noveller. Hon hade just tagit emot litteraturpriset inom nyskapande kortprosa. Hon var ung, för de allra flesta helt okänd, men orden bara forsade ur henne när hon talade. Och tydligen också när hon skrev. Orden bara rann ur tangentbordet och så vips hade hon ännu en historia, lättläst men inte desto mindre djuplodande. Bara hur man ville tolka det.

Det mesta hade hon publicerat på nätet tidigare, men nu hade ett förlag nappat på de korta berättelsernas spännande tråd och publicerat en novellsamling.

Fast noveller ville hon inte kalla dem. Flash fiction lät friare. Inte lika högtidligt som novell. Och inte lika bundet till längden heller.
Huvudsaken att storyn var kort. Att läsarna inte skulle behöva läsa femhundra sidor innan de fick ett slut på storyn.
Fast det var inte heller säkert nuförtiden att femhundra sidor räckte.
Många av de mest populära böckerna just nu var fler i serie, tre eller fem tjocka böcker. Och när man kört igenom de femhundra eller sjuhundra sidorna, så slutade det bara med en mening typ: "de trodde de skulle hinna ta en matpaus i den lilla grottan, andas ut lite, innan de skulle vidare på sin färd efter den försvunna..."
Och så måste man läsa ytterligare femhundrasjuttiosju sidor för att få reda på var de hittade den försvunna nånting...

Nej, det skulle vara kort och enkelt att läsa.
Och ha ett tydligt slut, som skulle ge åtminstone nån slags tillfredsställelse åt läsaren när storyns sista mening lästes.

Den unga författarinnan var inte van att stå och prata inför publik. För det mesta satt hon och knackade på tangentbordet. Och pratade hon så var det nog med skärmen, inte med nån människa, inte åtminstone om sitt skrivande och hur hon tänkte.
Men nu var hon så illa tvungen, eftersom hon på sätt och vis var skyldig att förklara sig, varför hon var värd att få priset.

Egentligen var hon inte skyldig någon något alls, och hon tystnade mitt i en mening, tog ett djupt andetag och sa ett tydligt "hmm..."
Åhörarna spetsade öronen, vad skulle hon nu säga, hur skulle hon avsluta den där meningen hon höll på att säga, som hade en så intressant början?

Hmm, jag tror jag slutar här, innan ni somnar. Författarinnan såg ut över publiken, log ett lite fundersamt men varmt leende, och sa sen: Roligt att ni uppskattar det jag gör, det jag älskar att göra, vi ses!

Åhörarna såg lite konfunderade på varann, men började röra på sig, stolarna skrapade mot golvet och ett svagt mummel började höras.

Hörni, förresten! Alla ryckte till när den unga pristagaren ropade till framme vid talarstolen.
Minns ni vad jag sa i början? Det är bara att börja. Och sitt inte mer än ett par minuter framför skärmen och vänta på att bokstäverna ska komma. Om de låter vänta på sig så är det kanske tänkt ni ska göra nåt annat just då. Ni vet, livet är till för att levas. Gå ut! Ta en fika med en kompis. Gå ut med granntantens hund. Ring nån som väntar på samtal. Skapa er egen flash fiction story in real life! Det behöver inte vara nån märkvärdig sak, bara några minuter, och ändå kan det överträffa era förväntningar på just den dagen. Livet ska levas nu. Det är bara att börja...

Och hade man hört det som mumlades sen när publiken sakta drog sig hemåt, ut på stan, vidare till nästa anhalt, så hörde man ord som "vi ses då på tisdag" eller "vi tar picknick i parken på fredag då" eller "ska vi käka nåt gott innan vi går hem?".

Den unga författarinnan drog en suck av lättnad.
Hon hade fått ett pris. Det var väldigt inspirerande.
Hon hade klarat av att prata inför publik. Det var roligt, faktiskt.
Hon hade lyckats sätta punkt i tid, så det inte blev en utdragen historia av hennes flash fiction.
Men hur fortsätter jag nu...?
En kopp kaffe och en enkel god smörgås hemma i köket? Ja, det blir bra. Det är bara att börja.