"När hästar används som leksaker..."

... läste hon på skärmen där hon i misstag hamnat på en känd häst-sida. Oj, jag hade visst klickat nånstans i misstag, att jag alltid ska vara så klumpig, borde inte ha en touchskärm alls...

Artikeln var säkert intressant i sig, och rubriken lockade förstås till att läsa hela historien. De är ju skrivna så, att man glömmer vad man egentligen hade tänkt göra på nätet och klickar in sig på nåt helt annat. Men nu var det den där bloggen jag skulle söka, vad hette den nu igen?

Leia var plötsligt helt koncentrerad och hittade snabbt det hon sökte och försjönk i bloggens utförliga beskrivningar och förslag på allt man kan göra om man vill umgås mer med sin häst.

Hon hade ingen egen häst, hade aldrig haft tanken på det ens, men hästintresset hade bara vuxit sig större och starkare med åren. Redan för tjugo år sen, eller var det mer, så hade en bekant lurat henne att testa ridning och fått henne med på en kurs vid ridskolan. Efter några veckor hade ridläraren lurat henne med på dressyrtävling, den allra enklaste varianten, men ändå! och efter ytterligare nån vecka susade hon över hinder på en hopptävling. Det gick snabbt och bra, för hästen var enormt rutinerad och lugn och skötte allt själv, det enda felet var en extra volt som gav lite felpoäng, och det var ju för att Leia helt glömt bort att tänka på hur banan gick.

Så det hade gått väldigt snabbt i början.
Men eftersom Leia inte var nån tävlingsmänniska fortsatte hon på de vanliga lektionerna.

Efter en paus på några år och flytt och andra omställningar så blev det mer terrängturer som gällde. Och mer naturlig hästkontakt utanför ridskolans inrutade mönster.

Hur tänker hästarna egentligen? Varför sparkar de ibland när man kratsar hovarna? Hur ska jag göra om de vänder baken till när jag ska hämta dem i hagen? När borde jag vara rädd för dem? Eller ska man inte det? Det sägs att man ska vara ledare, att man ska visa dem det, och de ska lyda, men hur gör man det om man själv är osäker?

Med åren blev frågorna bara fler och fler och ibland slog den verkliga hästrädslan och ridrädslan till. Hur skulle man tackla det, om man ändå bara längtade efter att få hantera de där stora djuren, förstå dem, göra deras bästa?

Ett helt nytt kapitel började när det plötsligt dök upp, i dataskärmens flöde, en kurs i hästkommunikation inte alls så lång ifrån hemtrakterna.

En av dem som höll i kursen, Teija, hade med sitt exempel visat hur hon lugnade ner en stressad häst genom att själv ställa sig bredvid och ta ett djupt andetag, lugna sig själv och bara andas lugnt och långsamt. När Leia iakttog Teija under hela kursens gång, hur hon var tillsammans med sina hästar, hur hon hanterade olika reaktioner hos hästarna, hur hon kommunicerade, så visste hon: Det här vill jag också lära mig för att klara av kontakten utan att tappa besinningen och springa bort av rädsla.

I och med kursen hade hon också börjat hitta liknande texter och funderingar på nätet, vissa förstod hon inte alls, några verkade extremt flummiga, de lämnade hon åt sitt öde. Men en del texter talade så direkt till hennes hjärta om hästen som kamrat, som medarbetare, som hjälp, nåt helt annat än en leksak... Ett helt annat tankeflöde gjorde att Leia förändrades. Hennes syn på hästen, och andra djur också, för den delen. Hennes önskan om vad hon ville få ut av kontakten med hästar. Och vad hon ville ge...

Där blev det att tänka om när det gällde ridskolehästarna.
Leia ägde dem inte, kunde inte bestämma över hur de skulle jobbas med, på ridlektionen gjorde man som läraren sa, helst. Men hon ville göra nåt mer!

Plötsligt blev det så klart för henne. Jag kan inte på några få minuter per vecka lära dem att lyda mig på ett visst sätt, jag kan inte få bort deras olater att nafsa, att knycka undan hoven när jag kratsar... Det är så många andra människor, alla olika, som hanterar de här hästarna, så mitt görande dränks i bruset av allt annat.

Men jag kan andas lugnt med dem, tillsammans med dem! Några få minuter när jag får chansen kan jag vara tillsammans med dem, helt kravlöst, utan att stressa med varken träns, sadel eller annat. Jag kan låta dem vila i en människas närhet, om de vill. Det vill jag göra! Det blir nåt som inte finns alltför mycket av på en ridskola med många nya människor som kommer och går och rutiner som följer strikta tider.

Ett par minuter av vara, av... evighet...  mitt i nu, just precis, då, och sen så... andas in... och ut...

Belöningen för varat fick Leia redan följande vecka i en hästbox på ridskolan när ett mörkbrunt sto lade sitt huvud under Leias arm och suckade djupt medan Leia sakta masserade halsen och manen. Så mycket större än det här kan det inte bli... hästar är inte leksaker...

" ´Kortromaner ska locka ovana läsare´...

... står det i dagens tidning.
Vadå "kort", frågar jag.
Det stod att en kortroman är ca 150 sidor. Kort?
Då är mina flash fictions snarare haikudikter om man jämför."

Föreläsaren var ingen flashig storstadsdam med högklack och glitter runt halsen.
Hon var en medellång mellanblond medelålders dam med bekväma promenadskor, stod framme i auditoriet och pratade om "skrivande för nybörjare". Hon berättade rakt på om sina egna tankar om skrivande och om att inte våga skriva, om att inte våga sätta sitt eget namn under berättelserna som ibland vällde fram när hon satt vid datorn.

Publiken var allt från tonåringar till pensionärer, inte så många som hon hade hoppats på, men betydligt fler än hon hade trott. Vad hade hon att ge dem? Vad behövde de få höra?

En svartklädd tonårstjej viftade med handen och i samma ögonblick föreläsaren mötte hennes ögon ställde hon sin fråga. "Hur gör du när du planerar vad du ska skriva? Hur vet du vad det ska handla om? I vilket skede bestämmer du innehållet och om det ska sluta lyckligt?"

"Hur många timmar har ni ork att lyssna? Det var flera väldigt omfattande frågor..." Föreläsaren skrattade till, men svarade i nästa andetag: "Det är väldigt enkelt. Antingen sätter jag mig ner och börjar skriva, eller så kommer det inga ord och då stänger jag snabbt datorn och gör något helt annat."

Efter föreläsningen - som gick så där måttligt bra, hon var inte alls nöjd, men sak samma - blev hon kvar och plockade ovanligt långsamt ihop sina papper, lite eftertänksamt, nästan lite olustig, tom och håglös. Det här slutar jag med, tänkte hon. Känns ju inte alls som jag. Ska inte låta mig övertalas att hålla föreläsning igen.

"Vet du hur många läsare du har?" Föreläsaren ryckte till och tappade nästan bunten med papper som hon just fått i ordning. "Va, vem, ursäkta?" Framför henne stod tjejen som var klädd i svart. Hennes ansikte avslöjade inte om hon menade frågan som ett hån.
"Nej, det vet jag inte, men jag tror inte att det är så många i alla fall. Och inga som vill kommentera heller... kanske lika bra... Hurså?"
"Tja, det är ju så bloggare mäter hur framgångsrika de är, antal klick, antal besökare, unika... "
"Jag vet, men som sagt, jag tror inte att de är så många, och jag bryr mig inte heller, det viktigaste är att jag får skriva av mig... på mitt sätt... Förresten: skriver du själv?"

Tjejen såg ut som om hon inte tänkte svara, knep ihop munnen, men ångrade sig och låtsades fukta läpparna i stället. Lite osäkert sökte hon efter nåt, och skramlade med en nyckelknippa, i jackfickan. "Jag har en blogg, men har lite svårt att hitta nåt att skriva om... Hur vet du vad du ska skriva?"
"Det som kommer ur tangentbordet. Men ibland raderar jag allt och börjar om, eller slutar, sparar som ett utkast till följande dag, och testar om det håller att läsa en gång till, och kanske fortsätta på. Jag skulle gärna läsa din blogg, om du ger mig adressen. Jag menar inte att jag ska ge kritik, det behövs inte, och jag lovar att inte kommentera och skrämma bort yngre läsare... men det skulle vara intressant att läsa hur du skriver, nu när vi pratats vid lite."

Tjejens ansikte var fortfarande osäkert, försökte vara neutralt, men lyckades inte, en liten ljusning syntes i ögonen, även om hon sänkte blicken, skramlade med nycklarna. Hon mumlade en otydlig bloggadress och ett hej och så försvann hon.

Föreläsaren hann uppfatta en del av ett ord, "måste googla och se om jag hittar bloggen", mumlade hon, tog telefonen och väskan och gick ut genom dörren.