... på vägen och han hörde att jag vände in på gården.
Tur att ingen bil kom emot när jag svängde, för mina tankar var redan ute på plan och på den häst som jag så tydligt såg vände på huvudet och kollade in bilen, den blicken gjorde mig varm inombords. Redan då anade jag att jag skulle vara nöjd med den dagens stallbesök.
Jag började som vanligt med att ta grepen och planera i vilken ordning jag skulle mocka. Men samtidigt sneglade jag utåt mot hagen, vilka hästar var närmast, vem stod var, hur var atmosfären, hade nåt oroligt hänt, hade någon just busat och sprungit sig svettig, eller var det lugn och ro efter middagen.
Jag såg "min" häst genom stallöppningen. Han stod lite längre bort, lite fundersam. Han hade tydligen något gnabb på gång med sin svarte kompis. Ett par gånger måste han ännu upp på bakbenen och slänga med huvudet. "Min" stolte springare.
Eftersom det fanns andra hästar också i lösdriften mockade jag lite här och där och försökte störa dem så lite som möjligt. En del kanske inte fick så ofta stå ifred just i lösdriften, så jag ville inte skrämma bort dem. Samtidigt höll jag ett öga på "min" häst, som jag visste nog skulle med sin blotta närvaro schasa bort de andra. Åtminstone skulle han ta den "bästa" platsen.
Medan jag stod där och andades lugnt och emellan tog mikropauser i mockandet för att hästarna där inne skulle få vila, så kände jag plötsligt en blick, När jag tittade upp såg "min" häst rakt på mig och jag stannade upp och besvarade blicken. Jag skickade varma tankar till honom, beundrade hans stolta uppsyn, och plötsligt började han sakta komma mot stallöppningen.
Jag kollade in var de andra hästarna stod och funderade hur de kunde tänkas gå undan när han kom in. Eftersom det är hästarnas hem så backade jag undan lite för att ge dem mera svängrum. De skulle åtminstone inte behöva fundera på mig om de måste snabbt ta sig undan och ut.
"Min" häst blev stående i öppningen, kollade in läget, innan han kom in i den första delen av lösdriften. Jag gick inte fram till honom, jag var inte säker om han faktiskt ville det. Dessutom var det ännu ett par hästar som troligen skulle förflytta sig närmare öppningen om han kom längre in.
De andra gick ut, de ville inte bråka, och hade ju fått stå och vila en stund där inne. Jag gick sakta fram till "min" häst. Vill du bli borstad? Eller vilket humör är du på? Jag tolkade som att han inte ville bli borstad, jag anade en viss stress, att han bara ville stå och vila. (Det bekräftades sen när jag hörde vad som hade hänt just innan jag kom.) Så jag stod bara och andades och beundrade honom.
Efter en liten stund flyttade han sig längre in i lösdriften, vid en vägg, och jag följde efter. Jag motstod min tanke att röra i pälsen, klia, reda ut lite man, nåt, och i stället stod jag bara och... andades.
Det tog inte länge förrän hans huvud sänkte sig alltmer sömnigt, ögonen var på halvstång, och så höll han på att småtrampa i slowmotion tills han kommit några centimeter närmare mig. Precis som om han läste min oro (min hästrädsla kan jag inte dölja för honom hur jag än försöker). Jag vet ju hur snabbt han reagerar om nåt händer, och jag vill inte vara i vägen då. Och när jag tänker så, så vet han, att om han ska lyckas röra på sig utan att jag blir rädd och drar mig undan, så måste han göra det nästan utan att jag märker det.
Men jag märkte det när han plötsligt hade mulen precis vid min mage.
Där stod vi och halvsov en kvart kanske. Ingen störde, allt var lugnt. Kvalitetstid med hästen.
- - -
Idag när jag for till stallet visste jag ju att det kan vara nåt helt annat. Dessutom var de blåsigt värre. Visst var jag lite besviken när han inte verkade se att jag kom. Ingen reaktion. Han stod med baken mot stallet, vilade tydligen, i närheten av höbalen. Jag sände ett hej till honom på avstånd, ca 50 meter kanske, helt tyst, men med värme. Kommer du och hälsar idag också?
Jag började mocka som vanligt och fick koncentrera mig på halvåringen som var nyfiken och som är nog så oberäknelig i sina rörelser. Mitt i allt har man en bakdel vänt mot sig när hon får fnatt och vill busa. Jag lyckades hålla mig relativt lugn. Men jag har för mig att hon inte kan hantera min rädsla än. I vilket skede lär de sig hantera de känslor som människorna kommer med i deras närhet?
När jag tyckte jag ville ha egen tid, undan från hennes nyfikenhet, och hon hälsade på andra hästar i närheten, så gjorde jag mig ett ärende till området där "min" häst stod. Jag ställde mig på ca en meters avstånd och frågade hur han hade det. Jag uppfattade att han var sur. Vädret kanske. Eller kanske han annars bara ville vara i fred. Så jag försökte inte ens röra i honom. Men jag stod där en stund och försökte förmedla mina varma tankar till honom. Beundrade honom, undrade vad som gjorde honom i obalans.
Efter en stund tänkte jag att jag passar på att säga hejdå till honom medan det är lugnt runtomkring. Så jag gick närmare, sträckte ut handen, nuddade försiktigt vid mulen. Han hade ju i princip inte ändrat ansiktsuttryck just alls under den tid jag stod där, bara sett lite sur och kanske uttråkad ut. Men när jag nuddade vid mulen, snusade han försiktigt och tryckte sen mulen mot min hand och gnuggade den snabbt men mjukt mot handen. Och sen tillbaka till det sura och neutrala ansiktsuttrycket.
Jag viskade ett tack för hälsningen, varm inombords, och gick tillbaka till mockandet och sen hem.
Det var ingen översvallande känsla eller fantastisk kontakt, men ändå var jag så glad över att han brydde sig om att hälsa ordentligt. Och jag var glad att jag inte trampade över och började klia honom eller så, när han tydligt inte ville det.
Respekt och ärlighet...
Horses in mind always...
