Försöker unghästen utnyttja min rädsla...?

Det slår nästan aldrig fel, så fort unghästen får syn på mig så slutar hon med det hon håller på med och kommer släntrande så där som bara en tonåring kan. Och helt utan att ta hänsyn till min privata bubbla kommer hon väldigt nära.

Vet hon om att jag är rädd, ja det gör hon antagligen. Men utnyttjar hon det? Hon är ju lägst i rang i flocken och vill säkert gärna ha någon annan att racka ner på och chasa undan, eftersom det ofta är hon som får akta sig lite för att reta upp de andra. 

Och jag är ju rädd. För de snabba rörelserna, de tvära kasten, de snabbt svingande bakbenen om hon svänger om. Jag vet ju vad som händer om jag får hennes hov i mitt knä till exempel. Inte bra. Därför har jag åtminstone slutat gå in i hennes privata bubbla. Jag tänker att om jag respekterar henne lite mer så kanske hon förstår respektera mig också, även om det kanske är lite annat med en unghäst än med en vuxen häst, när det gäller att visa människan respekt.

Jag vill helst inte möta henne utan något att värja mig med. Oftast har jag stallsgrepen i handen, eller om jag har skottkärran mellan oss går det också bra. Fast senast hade jag det, jag hade just tömt kärran när hon kom fram till mig. Jag ställde mig så att kärran var mellan oss, men hon hade nog säkert klättrat opp i kärran om jag låtit henne göra det. Hon var så nyfiken och ville så gärna komma nära.

Men det ville inte jag. Inte så oberäknelig som hon är. Hon vet nog inte vad skada hon kan ställa till med.

Lite senare, när hon hade varit borta på en inspektionsrunda emellan, så kom hon igen och jag nappade åt mig ett grimskaft som jag sen hade hoprullat i handen. Tanken var att jag skulle kunna skaka det framför mig, mellan oss, om hon kom för nära.

Jag tänkte, jag kan ju inte fly undan henne hela tiden, så jag började koncentrera mig på att andas lugnt och tänkte lugnande och positiva tankar om henne. Hon verkade lite försiktigare när hon närmade sig så jag lät henne hållas. Men när hon lyfte upp huvudet och ville snusa på mitt ansikte, tyckte jag det räckte så jag såg ingen annan väg än att ta tag i hennes grimma med ena handen. På så sätt hade jag åtminstone en liten möjlighet att hålla min rädsla i schack.

Det gillade hon förstås inte, och började lyfta huvudet ännu mer och stå emot. Jag var noga med att inte svara med varken ryck eller skarpt motstånd. Men jag gjorde pyttesmå "halvhalter" i grimman för att få henne att backa ett par steg. Så fort jag kände ens ett minimalt svar på min begäran så gav jag efter på taget i grimman. Hela tiden undvek jag att pressa nåt, jag lät handen följa med vartefter hon rörde huvudet. Men närmare mig ville jag inte ha henne. 

Hon gick med på att backa ett par steg men så kände jag ett trots igen. Jag visste att min rädsla att förlora kontrollen låg på lur, så jag koncentrerade mig på att andas lugnt, tänka lugnt, och tänka positivt om henne, också berömma med rösten varje gång hon mjuknade. När hon gav en antydan om att vilja sänka huvudet tänkte jag att jag borde få släppa grimman lugnt så hon skulle bli fri. Men att våga det när hon ändå stod så nära och jag inte visste riktigt var jag hade henne... 

Jag koncentrerade mig ännu på lugn andning, det hördes riktigt när jag tog djupa andetag, och sen släppte jag grimman. Hon sänkte huvudet ännu mer, och gnuggade huvudet mot ett framben, och tuggade. Då sa jag till mig själv: "Nu kommer jag att backa försiktigt och hastigt ta mig ut härifrån så länge det är något positivt." Jag visste inte om jag skulle ha koncentrationsförmåga tillräckligt för att hantera ytterligare närgångna hälsningar från henne. Och hålla min rädsla under kontroll. 

Så jag avslutade snabbt, vände "på klacken" och gick snabbt in i lösdriften och kröp genom grinden. Där kände jag mig lugn igen och skulle ha kunnat möta henne. Med grinden emellan oss. Och mycket riktigt hörde jag att hon kom snabbt efter mig, men jag hann.

Det var ju helt klart en vinst för mig det här. Att våga möta henne, att inte behöva ta i hårt. Och framför allt var jag så glad att hon sänkte huvudet, började tugga, fick helt klart nåt att fundera på, tror jag. Återstår att se hur det är nästa gång. Klarar jag av att koncentrera mig då också?

Det är ju så mycket som spelar in såna här gånger. Var de andra hästarna är, vilket väder det är, vad som har hänt tidigare under dagen, om det varit nåt större orosmoment, och hur hon annars mådde.

Så intressant det här, men oj vad trött jag var efteråt!

Hästen såg min bil komma...

 ... på vägen och han hörde att jag vände in på gården. 

Tur att ingen bil kom emot när jag svängde, för mina tankar var redan ute på plan och på den häst som jag så tydligt såg vände på huvudet och kollade in bilen, den blicken gjorde mig varm inombords. Redan då anade jag att jag skulle vara nöjd med den dagens stallbesök.

Jag började som vanligt med att ta grepen och planera i vilken ordning jag skulle mocka. Men samtidigt sneglade jag utåt mot hagen, vilka hästar var närmast, vem stod var, hur var atmosfären, hade nåt oroligt hänt, hade någon just busat och sprungit sig svettig, eller var det lugn och ro efter middagen.

Jag såg "min" häst genom stallöppningen. Han stod lite längre bort, lite fundersam. Han hade tydligen något gnabb på gång med sin svarte kompis. Ett par gånger måste han ännu upp på bakbenen och slänga med huvudet. "Min" stolte springare.

Eftersom det fanns andra hästar också i lösdriften mockade jag lite här och där och försökte störa dem så lite som möjligt. En del kanske inte fick så ofta stå ifred just i lösdriften, så jag ville inte skrämma bort dem. Samtidigt höll jag ett öga på "min" häst, som jag visste nog skulle med sin blotta närvaro schasa bort de andra. Åtminstone skulle han ta den "bästa" platsen.

Medan jag stod där och andades lugnt och emellan tog mikropauser i mockandet för att hästarna där inne skulle få vila, så kände jag plötsligt en blick, När jag tittade upp såg "min" häst rakt på mig och jag stannade upp och besvarade blicken. Jag skickade varma tankar till honom, beundrade hans stolta uppsyn, och plötsligt började han sakta komma mot stallöppningen.

Jag kollade in var de andra hästarna stod och funderade hur de kunde tänkas gå undan när han kom in. Eftersom det är hästarnas hem så backade jag undan lite för att ge dem mera svängrum. De skulle åtminstone inte behöva fundera på mig om de måste snabbt ta sig undan och ut.

"Min" häst blev stående i öppningen, kollade in läget, innan han kom in i den första delen av lösdriften. Jag gick inte fram till honom, jag var inte säker om han faktiskt ville det. Dessutom var det ännu ett par hästar som troligen skulle förflytta sig närmare öppningen om han kom längre in.

De andra gick ut, de ville inte bråka, och hade ju fått stå och vila en stund där inne. Jag gick sakta fram till "min" häst. Vill du bli borstad? Eller vilket humör är du på? Jag tolkade som att han inte ville bli borstad, jag anade en viss stress, att han bara ville stå och vila. (Det bekräftades sen när jag hörde vad som hade hänt just innan jag kom.) Så jag stod bara och andades och beundrade honom.

Efter en liten stund flyttade han sig längre in i lösdriften, vid en vägg, och jag följde efter. Jag motstod min tanke att röra i pälsen, klia, reda ut lite man, nåt, och i stället stod jag bara och... andades.

Det tog inte länge förrän hans huvud sänkte sig alltmer sömnigt, ögonen var på halvstång, och så höll han på att småtrampa i slowmotion tills han kommit några centimeter närmare mig. Precis som om han läste min oro (min hästrädsla kan jag inte dölja för honom hur jag än försöker). Jag vet ju hur snabbt han reagerar om nåt händer, och jag vill inte vara i vägen då. Och när jag tänker så, så vet han, att om han ska lyckas röra på sig utan att jag blir rädd och drar mig undan, så måste han göra det nästan utan att jag märker det. 

Men jag märkte det när han plötsligt hade mulen precis vid min mage.

Där stod vi och halvsov en kvart kanske. Ingen störde, allt var lugnt. Kvalitetstid med hästen.

- - - 

Idag när jag for till stallet visste jag ju att det kan vara nåt helt annat. Dessutom var de blåsigt värre. Visst var jag lite besviken när han inte verkade se att jag kom. Ingen reaktion. Han stod med baken mot stallet, vilade tydligen, i närheten av höbalen. Jag sände ett hej till honom på avstånd, ca 50 meter kanske, helt tyst, men med värme. Kommer du och hälsar idag också?

Jag började mocka som vanligt och fick koncentrera mig på halvåringen som var nyfiken och som är nog så oberäknelig i sina rörelser. Mitt i allt har man en bakdel vänt mot sig när hon får fnatt och vill busa. Jag lyckades hålla mig relativt lugn. Men jag har för mig att hon inte kan hantera min rädsla än. I vilket skede lär de sig hantera de känslor som människorna kommer med i deras närhet?

När jag tyckte jag ville ha egen tid, undan från hennes nyfikenhet, och hon hälsade på andra hästar i närheten, så gjorde jag mig ett ärende till området där "min" häst stod. Jag ställde mig på ca en meters avstånd och frågade hur han hade det. Jag uppfattade att han var sur. Vädret kanske. Eller kanske han annars bara ville vara i fred. Så jag försökte inte ens röra i honom. Men jag stod där en stund och försökte förmedla mina varma tankar till honom. Beundrade honom, undrade vad som gjorde honom i obalans.

Efter en stund tänkte jag att jag passar på att säga hejdå till honom medan det är lugnt runtomkring. Så jag gick närmare, sträckte ut handen, nuddade försiktigt vid mulen. Han hade ju i princip inte ändrat ansiktsuttryck just alls under den tid jag stod där, bara sett lite sur och kanske uttråkad ut. Men när jag nuddade vid mulen, snusade han försiktigt och tryckte sen mulen mot min hand och gnuggade den snabbt men mjukt mot handen. Och sen tillbaka till det sura och neutrala ansiktsuttrycket.

Jag viskade ett tack för hälsningen, varm inombords, och gick tillbaka till mockandet och sen hem.

Det var ingen översvallande känsla eller fantastisk kontakt, men ändå var jag så glad över att han brydde sig om att hälsa ordentligt. Och jag var glad att jag inte trampade över och började klia honom eller så, när han tydligt inte ville det. 

Respekt och ärlighet... 

Horses in mind always...