Jag skriver för att leva...

... och inte stampa på stället.
Om jag skriver ner alla ord, nåja, de flesta, som kommer i mitt huvud, så kommer det väl nya fräschare ord och meningar dit i stället?

Det där med att publicera böcker tror jag inte är något för mig.
Men på nätet kan man ju slänga ut vad som helst.
Lite tråkigt förstås om ingen läser, eller när man inte vet om nån läser, och vad reaktionerna kan ha varit.
För det har ju blivit så sällsynt med kommentarer, överallt, om det inte råkar vara en sak man kan skälla ut, klandra, protestera starkt mot eller så. En vanlig kommentar blir det inte av att man skriver, vet jag själv, det kan ju ibland dessutom vara rätt svårt att "logga in" för att kommentera.
Man bara scrollar vidare.

Det blir ungefär som det där citatet av Winston Churchill som finns i min fickkalender för nästa vecka: Då och då snubblar människorna över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.
För många gånger när man "scrollar" på nätet så kommer det en idé eller en positiv tanke eller en liten hoppfull ton nånstansifrån, men ofta hinner man inte stanna upp just då, och "ta tillvara" det positiva, för då har man redan hunnit tre sidor framåt och för det mesta är det omöjligt att ta sig samma väg tillbaka för att se vad det var man nästan log åt...

Man behöver nog ta det lite lugnare kanske, så man hinner stanna trots halkan, och kolla in det fina man råkade få en glimt av i ögonvrån medan man körde. Vi behöver nog lite mer av de där positiva ögonblicken, låta dem lagras någon sekund längre, för annars tar alla de negativa bilderna, kommentarerna, reaktionerna och skriverierna överhanden och man får kanske en ständig oro i kroppen.

Jag minns en seriestripp i en dagstidning, som jag nog berättat om många gånger till höger och vänster, men den var så bra: En älg gick i skogen, första rutan: han gick, andra rutan: han gick, tredje rutan: han stannade och sa nåt i stil med: nånstans ett par rutor bakåt var jag visst lycklig...
Men det var för sent att gå tillbaka och fånga det ögonblicket då, ibland lyckas man, men för det mesta har man tappat bort tråden...

Nej, jag skriver nog ingen roman. Inte på en månad som i NaNoWriMo. Inte på längre tid heller.
Och inte tycks det bli nån flash fiction nu heller , fast det var det som det här stället var tänkt för.
Men om jag får bort de här orden ur huvudet, kanske det blir en flash fiction då i nästa inlägg?

Kan fem ord bli femtitusen?

Om vi tar matematiken till hjälp så går det, mumlade den gråsprängda. Jag behöver ingen integral eller derivata till det, inte ens sannolikhetslära. Eller jo, det kanske jag behöver. Hur sannolikt är det att jag ska lyckas med den ekvationen?

Om vi tar pragmatiken till hjälp - hjälp, vad är det egentligen? - så blir det problem, för hur många tröjor som jag börjat på med fem fina maskor har jag lyckats fullfölja till den sista, kanske femtiotusende, maskan? Inte så många kanske.

Eller ska jag vara ärlig? Vi börjar med den stora västen som lillebror fick när han gick i högstadiet, den blev klar. Fast där inkluderas min moders övervakande blick, och då kunde jag ju inte avbryta mitt i, den måste bli klar.

Sen var det en grå, supermönstrad tröja med knäppning fram. Den tog länge att sticka, tunt garn, strukturmönster över hela, en del felstickningar som syntes direkt och alltså måste göras om. Men den blev klar. Den finns nog kvar uppe på vinden och det är lite blandade känslor varje gång jag ser den...

Och så har vi den fantasifulla mosstickade röd-vit-svart mönstrade, det var visst nåt berg, nån fjällbäck och nåt liknande mönster ur fantasin. Den har jag också kvar där uppe. Garnet var härligt mjukt och behagligt, kanske jag tar fram den när jag får några fler gråa hår... för att sätta lite färg på tillvaron.

Det fanns också en helsvart cardigan som jag nog använde rätt mycket men den tappade formen rätt snabbt så jag tröttnade på den.

Hit kunde jag räkna också några par strumpor under alla dessa år, inte så många men några. Till det här kan jag ju räkna ett antal benvärmare och handledsvärmare också. Alla de här små fem-blir-femtiotusen- projekt har nog varit i användning och stoppats-lagats ett antal gånger.

Många inledande fem maskor har det ju nog blivit under åren, men bara några få avslutade femtiotusen maskor att hänga i garderoben i väntan på kallare väder. Så vad är det för garanti att fem ord kan bli femtiotusen? Å andra sidan har jag de senaste tio-tjugo åren tänkt att varje fem-maskor är värdefulla i sig eftersom de nästan till hundra procent görs med ett leende på läpparna och en glad tanke i huvudet, sånt man mår bra av alltså.

Kan man klara av multiplikation så att fem ord blir femtiotusen utan att man blir stressad över strulande kalkylator eller "error" i skärmen?

Så här kan man dividera i det oändliga.
Men nu måste jag nog pallra mig iväg till jobbet, om bilen startar i kölden, vill säga, mumlade den gråsprängda och suckade över att åter en gång bli tvungen att avsluta mitt i det roliga. Å andra sidan så kan det ju hända att jag kan hitta ett trevligt projekt på jobbet också att multiplicera och dividera med, helt utan procenträkning klarar jag mig åtminstone inte.

Men om fem ord kan bli femtiotusen? Och det skulle börja redan på torsdag?

Jag ska delta i NaNoWriMo!

(Eller: Det här är en spontan diskussion med mig själv om hur man ska eller kan använda sin tid bäst, speciellt om man tycker att man inte har tid.)

Ja, jag har tänkt på skrivande så mycket i så många år så nu är det dags att göra något. Det bestämde jag igår. Jag såg ett blogginlägg som var så inspirerande och jag tänkte "nu eller aldrig".

Men hur hinner jag skriva minst 50 000 ord på en månad? Och om vad?
Alltså om jag ska berätta: National Novel Writing Month (NaNoWriMo) firas varje år i november, från första till sista i den månad som anses den tråkigaste, mörkaste och därför också den längsta månaden i året. Jag antar att om man ska skriva minst 50 000 ord så är det definitivt den kortaste månaden, alltför få dagar, alltför få timmar.

Men absolut den mest perfekta månaden att koncentrera sig på nåt helt annat än julhysterin som bubblar upp överallt! När alla andra planerar julklappar, städar köksskåp, putsar bort spindelväv i alla hörn, då sitter jag och blir insnöad, nerdammad, invävd i en lång novell med spännande händelser och intressanta karaktärer...

Pyttsan heller! Som om jag skulle klara av att skriva nåt sammanhängande på så många ord och i en sån tidspress!
Men det var ju en sak i blogginlägget som verkligen tilltalar mig.
Ett tips om hur man ska få en början och hur man ska klara av det: Skriv, skriv, skriv! Börja inte finslipa texten! Redigera inte i första hand! Skriv, låt orden komma, hitta flowet!

Ja, ja, det där tror jag på, eller inte.
Om varken axlar, nacke, ögon eller huvud riktigt hänger med i det vanliga jobb-datorstirrandet och annat skärmskådande, hur ska de då klara av 50000 ord?
Men ändå...

Tanken att bara skriva, låta orden flöda, inte redigera... kanske det kan rensa bort något där inne i huvudet, i hjärtat, i den sorgsnaste kammaren, något som behöver låsas upp och blåsas ur och... vädras...

Nä, jag hinner inte.
Jag måste till jobbet.
Men NaNoWriMo... tänk om det räddar min vinter!?
Ett sätt att överleva...
Eller ett sätt att hitta de rätta tankegångarna...

Kan man delta i NaNoWriMo anonymt, undrar jag?
Utan att nån behöver veta vem man egentligen är?

Varför kan man inte göra det för sig själv då? Skriva på sin egen dator här hemma, 50 000 ord, och bara skryta för sig själv?
Men den där statistiken och det där peppet man kan få av andra om man är med i gruppen?

Nä, tillbaka till jobbet nu, mars!
Men... Äh, vi får se...