Tvååringen kom emot mig som så många gånger förr. Och det var upp till mig att snabbt välja hur jag skulle bemöta den långbenta skönheten den här gången.
Jag höll på att mocka på plan så jag hade stallsgrepen i handen. Men den gjorde unghästen bara mer busig. Nu hade hon något att bita i och slita ur mina händer.
Det har blivit något av en rutin när jag rör mig i hästhagen, eller på ridplanen då grinden ut till hästhagen inte är stängd: Jag kollar in möjliga flyktvägar innan jag går "ut på öppet fält". Låter spännande, heh, men det är nog bara ett sätt att undvika att jag får panik.
Poängen är att jag ska kunna fortsätta mitt mockande i lugn och ro, oberoende hur många hästar som kommer rusande in i min närhet, eftersom jag har en säker flyktplan, så jag inte hamnar emellan två valacker som river i varandras grimma, eller alltför nära just tvååringen som verkligen är oberäknelig både i sina fysiska krumbukter och i sina tvära humörsvängningar. Även om det bara är ett staket som jag enkelt kan krypa under till andra sidan och också krypa tillbaka ifall tvååringen får för sig att följa efter. Ja, jag har ibland undrat om det är jag som har lärt henne att krypa under den icke-elektriska stängseltråden. För ibland böjer hon bara huvudet och tar sikte under tråden och springer snabbt. Men hon är i alla fall inte lika snabb att krypa under tråden som jag :). Och snart är hon faktiskt så stor att hon inte längre lockas testa. Jag börjar få svårt att se skillnad på henne och hennes mamma i skymningsljus.
En annan poäng, ännu viktigare än den jag nämnde tidigare, är att hon ska känna sig välkommen att komma och hälsa på. Det ska inte bli repressalier för att hon är nyfiken och social. Även om hon ofta är lite för burdus och närgången för min smak. Jag vill försöka kontrollera mina känslor så att hon ska få en positiv upplevelse av människokontakt, men jag ska ju inte heller behöva vara rädd.
I allt det här är andningen väldigt viktig, har jag märkt. För när man blir lite upp i varv, kanske lite rädd, så andas man snabbare och "högre upp", alltså ytligt. Men om jag lyckas sänka andningen och låter mig själv få en stadig grund, andas lågt ner, långsamt, lugnt, positivt, så har jag märkt att unghästen också kan lugna sig, börja gäspa, ställer sig att slumra i min närhet.
Tidigare var det väldigt vanligt att hon svängde baken till när hon kom i närheten. Inte för att kicka till. Utan för att hon ville att jag skulle klia henne på baken, runt svansroten, de där ställena som hon inte själv så lätt kommer åt att klia. Och jag har ju inget emot att "klappa" en häst, men hon tillåter inte lika lätt att man rör i huvudet eller på halsen.
Men nu har hon ibland haft en ny taktik. Hon kommer och hälsar, bråkar lite, biter i grepskaftet, i min jacka (om hon kommer åt), men sen svänger hon sidan till och går en halvmeter ifrån. Jag räcker ju instinktivt ut min hand för att klappa henne, klia henne, men då lägger hon öronen bakåt, riktigt surt.
När jag då har hejdat mig och bara stått stilla och koncentrerat mig på att andas lugnt och skicka positiva tankar till henne, så märker jag att hon sover. Hon vill vara nära, men inte röras. Och då får jag ju ta det som en komplimang, att hon vill ta en tupplur med mig som sällskap. Men oj, vad det är svårt att inte i alla fall klia lite, röra i den mjuka pälsen. Men då förstör jag den fina stunden.
Så intressant det här, och så är det så olika från dag till dag, som man själv är, olika humör på olika dagar.
