Mindfulness bland skit och hörester...

Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag for till stallet.

Solen sken, vinden var mild, och fast det var massor med snö kvar så kändes det verkligen som om det var vår. Perfekt väder för en ridtur. Varför skulle min häst ha sjuk hov just idag? Varför måste han gå och tappa skon så det blev osäkert att rida?

Vad gör jag nu då för att hålla humöret uppe?

Det fanns ju alltid lite städjobb i hagen så jag tog med mig en spade och gick långsamt ditåt medan jag kollade in hästarna, var de stod, vem som stod med vem. 

Solen var verkligen varm och jag blev stående en bit från hästarna bara för att se på dem och njuta.

Så intressant det där med rangordning. Och det där att försöka förstå hästarnas språk. Hur de signalerade till varandra att de vill vara ifred eller att de vill bli kliade på ett visst ställe. 

Jag mindes plötsligt förra gången jag gick till hagen, i samma ärende, och ville hälsa på en viss häst som stod så ensam för sig själv. 

Jag gick fram till henne, rätt så långsamt så hon inte skulle uppleva mig som burdus, och så började jag klia henne där jag trodde hon ville bli kliad. 

Först var det helt ok, men plötsligt anade jag något med hennes öron, och en sekund senare kände jag hennes tänder runt min handled. Vad? Vad har jag gjort?

Vilken chock! Hon bet inte, jag kände bara av tänderna, efteråt kände jag ingen smärta alls, men hon visade helt klart tydligt, att hon vill vara ifred nu. Jag hade missat de föregående tecknen som hon visade. Hon menade inget illa. Så tolkade jag det.

Det har jag ju hört att man inte egentligen ska störa en häst som äter. Den stunden är deras egen. Om de har tillgång till mat hela tiden är det förstås lite svårare att veta hur man ska göra...

Jag borde hitta en kurs där man skulle lära sig det där. Visst såg jag något sådant i fb-flödet häromveckan? Det var på ett stall i närheten... Måste kolla när jag kommer hem. Jag skulle egentligen vilja lära mig mer...

Nu stod jag alltså i den varma solen, gjorde lite som hästarna, vände ”bredsidan” till solstrålarna för att få så mycket som möjligt av värmen. I ögonvrån såg jag att en av hästarna började röra på sig. Jag märkte att hon tog sikte på mig.

Nämen, det är ju hon, densamma som smakade på min handled förra gången!

Instinktivt ställde jag mig lite stadigare där jag stod, men försökte vara avslappnad. Jag tog stöd av spaden, beredd att ”göra mig större” ifall hon verkade irriterad på mig. Hon behövde ju inte heller få för sig att hon kan flytta på mig hur som helst. 

Sen försökte jag bara vara lugn, andas lugnt och långt nere i magen, och så mumlade jag ett lågt hej, hur är läget?

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av mötet, och hade aldrig varit med om att en häst kommit fram till mig så där, inte nyfiket utan med ett annat ärende.

Å andra sidan hade jag väl aldrig stått och ”hängt på en spade” i hagen tidigare heller. Jag hade alltid haft något för mig, jobbat med något, eller gått fram till en häst själv, till exempel för att hämta den för ryktning och ridtur.

Hästen kom långsamt men tydligt fram och ställde sig bredvid mig, först en halv meter ifrån, men när jag inte rörde mig desto mera så kom hon ännu närmare och stod sen med sitt huvud så nära att jag inte just behövde flytta händerna från spadskaftet för att kunna klia henne på halsen. Sen såg jag att hon slickade sig runt munnen och tuggade lite. Hon lät ögonen bli på halvstång som om hon tänkte sova där på stället.

Jag blev alldeles varm inombords. Och det var inte bara på grund av solen. 

Precis som om hästen ville be om ursäkt för senast, när hon förhastade sig och nafsade efter min hand. 

Jag rörde mig inte desto mera, men pratade lite med henne och koncentrerade mig ännu mera på andningen. 

Kom hon till mig för att få ”hänga med någon i hagen”? För att få sällskap, för att få lugn och ro tillsammans med en människa?

Var hade jag sett en kurs som handlade om det här? Något om mindfulness och andning... Den måste jag hitta mer info om!

Att förbli närvarande just nu var det viktigaste jag koncentrerade mig på, med hästen några centimeter ifrån mig. 

Hennes huvud sjönk lägre och lägre ner mot marken. Sov hon? Jag ville inte förstöra den speciella stämningen. Tänk att hon kom fram till mig, ville stå där bredvid, och bara njuta av tillvaron. Det om något är väl mindfulness! Och jag märkte hur jag själv blev avslappnad och rofylld medan jag lyssnade på hästens andning. 

Det här behövde jag idag...