Bättre en mule i handen...

... än, ja än vadå? ... än tio fina springare i stallet? ... än tio dressyrchampions i hagen?

Jag tycker jag har försökt med så mycket.
Centrerat, akademiskt, snällt, bestämt, envist, mjukt, väntande, fordrande, upproriskt, frågande. Och inget har fungerat. Jovisst, en kort stund ibland, men inte ett helt träningspass. Det har inte fungerat, helt enkelt. Jag har försökt med ordentlig sadel, med bomsadel, med mjukt träns, med skarpare träns, med hackamore, med spö i handen, utan spö, med skänklar, utan skänklar, med sits, som en hösäck utan just nån inverkan alls.
Och oj, vad jag har försökt ta reda på varför och hur. I  böcker förstås, men mest på nätet, i olika diskussionsforum och träningsprogram och instruktionsvideor. Men inget har fungerat.

Frustrerande, minst sagt, att inte kunna något alls. Inte få något till stånd. Annat än osäkerhet och oenighet och oklarhet. Det kändes så skönt att ta några vanliga lektioner på en ridskola emellan och konstatera att jag visst kan rida, jag kan göra rätt fina volter, jag kan minska och öka volterna rätt så bra. Också i traven. Jag vet ungefär hur jag ska få fina hörn och hur öppnan ska lyckas och vad det är som gör att skänkelvikningen blir någorlunda. Så usligt är det inte. Skönt att konstatera.

Sen är man tillbaka med en fyrfoting som man inte lyckas något alls med. Som om han inte kan något alls. Men helt plötsligt, utan att man gör något så kan han göra de där fina hörnen och den där precis lagom böjningen på volten. Utan att jag gör nåt. Men om jag försöker så går ingenting. Tvärstopp. Eller snurr på stället. Nej. Vill inte.

Markarbete då. Nej. Går på. Tvärstannar. Kommer för nära. Trampar nästan på. Lyssnar på hästen i hagen bredvid. Vill inte. Gäspar "fy vad det här är tråkigt".

Och så kommer man en dag och ska hämta honom ur hagen och han lämnar höet och kommer emot. Stannar nästan bredvid, går bara ett halvt steg förbi, och väntar att man knäppar fast grimskaftet. Sen viftar han med huvudet, irriterade flygfän! och svänger huvudet så jag ska se att han har en besvärlig en som biter honom strax under örat. Jag lyckas mosa den.

Jag försöker med markarbete igen. Nej, det fungerar inget vidare, men jag låter mig inte provoceras den här gången. Jag gläds åt små små saker som fungerar, mosar fler flygfän vartefter hästen visar mig på dem. Avslutar enkelt. Håller så mycket handkontakt som möjligt.

När han gått tillbaka i hagen ser jag att den gamle har fått av sig grimman. Igen. Han lyckas ofta med det, speciellt när det kliar vid öronen tack vare insekterna. Den gamle går in under taket vid stallet, jag går efter med grimman, men tror ju inte att han ska låta mig sätta på grimman igen. Det har lyckats kanske en gång av tio tidigare. Resten av gångerna har han gått undan, vill inte, låter sig inte luras.

Jag går närmare den gamle, han står stilla men det lurar mig inte, han är snabb som få att dra sig undan. Och jag har bestämt mig för att inte tvinga mig på nån idag. Grimma eller inte.
Jag går långsamt närmare. Stannar emellan, så han har möjlighet att reagera. Men han står stilla.

Med hjärtat bultande går jag till sist långsamt ända fram till honom, sätter långsamt på honom grimman och låter honom snusa på händerna. Han rycker inte till som han brukar, han står helt stilla, blåser lite i händerna och står stilla. Jag ser hur han blir irriterad på de bitande insekterna och jag lyfter försiktigt handen för att mosa åtminstone en av dem. Han visar på fler. Jag får stå med hans huvud nästan i famnen och schasa flygfän. Det här har aldrig hänt med den gamle förr. Jag är helt förstummad, "lycklig hästtjej" skulle det kanske stå i en hästbok, och vågar knappt röra mig för att inte skrämma.

Jag inser att stunden snart är förbi. Dels för att insekterna är allt mer irriterande, dels för att det finns fyra andra hästar under samma tak som också är irriterade och som alla viftar på svansar och huvuden för att slippa krypen.
För att ha möjlighet att visa den gamle att jag respekterar hans hem, så avslutar jag mitt i, drar mig ett steg tillbaka för att han ska få ha kvar sitt rum och jag säger tack och hej, hoppas vi ses igen...

Sen hoppas jag ju att det ska gå att fortsätta från det här nästa gång. Men det beror helt på omständigheterna. Vilka hästar som är i närheten, vilket humör de är på, om nån av stona har en "sån" dag så allt är irriterande, eller om vädret bråkar.

En mule i handen är bättre än mycket annat. Och så otroligt viktigt för välmåendet!

Mindfulness bland skit och hörester...

Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag for till stallet.

Solen sken, vinden var mild, och fast det var massor med snö kvar så kändes det verkligen som om det var vår. Perfekt väder för en ridtur. Varför skulle min häst ha sjuk hov just idag? Varför måste han gå och tappa skon så det blev osäkert att rida?

Vad gör jag nu då för att hålla humöret uppe?

Det fanns ju alltid lite städjobb i hagen så jag tog med mig en spade och gick långsamt ditåt medan jag kollade in hästarna, var de stod, vem som stod med vem. 

Solen var verkligen varm och jag blev stående en bit från hästarna bara för att se på dem och njuta.

Så intressant det där med rangordning. Och det där att försöka förstå hästarnas språk. Hur de signalerade till varandra att de vill vara ifred eller att de vill bli kliade på ett visst ställe. 

Jag mindes plötsligt förra gången jag gick till hagen, i samma ärende, och ville hälsa på en viss häst som stod så ensam för sig själv. 

Jag gick fram till henne, rätt så långsamt så hon inte skulle uppleva mig som burdus, och så började jag klia henne där jag trodde hon ville bli kliad. 

Först var det helt ok, men plötsligt anade jag något med hennes öron, och en sekund senare kände jag hennes tänder runt min handled. Vad? Vad har jag gjort?

Vilken chock! Hon bet inte, jag kände bara av tänderna, efteråt kände jag ingen smärta alls, men hon visade helt klart tydligt, att hon vill vara ifred nu. Jag hade missat de föregående tecknen som hon visade. Hon menade inget illa. Så tolkade jag det.

Det har jag ju hört att man inte egentligen ska störa en häst som äter. Den stunden är deras egen. Om de har tillgång till mat hela tiden är det förstås lite svårare att veta hur man ska göra...

Jag borde hitta en kurs där man skulle lära sig det där. Visst såg jag något sådant i fb-flödet häromveckan? Det var på ett stall i närheten... Måste kolla när jag kommer hem. Jag skulle egentligen vilja lära mig mer...

Nu stod jag alltså i den varma solen, gjorde lite som hästarna, vände ”bredsidan” till solstrålarna för att få så mycket som möjligt av värmen. I ögonvrån såg jag att en av hästarna började röra på sig. Jag märkte att hon tog sikte på mig.

Nämen, det är ju hon, densamma som smakade på min handled förra gången!

Instinktivt ställde jag mig lite stadigare där jag stod, men försökte vara avslappnad. Jag tog stöd av spaden, beredd att ”göra mig större” ifall hon verkade irriterad på mig. Hon behövde ju inte heller få för sig att hon kan flytta på mig hur som helst. 

Sen försökte jag bara vara lugn, andas lugnt och långt nere i magen, och så mumlade jag ett lågt hej, hur är läget?

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av mötet, och hade aldrig varit med om att en häst kommit fram till mig så där, inte nyfiket utan med ett annat ärende.

Å andra sidan hade jag väl aldrig stått och ”hängt på en spade” i hagen tidigare heller. Jag hade alltid haft något för mig, jobbat med något, eller gått fram till en häst själv, till exempel för att hämta den för ryktning och ridtur.

Hästen kom långsamt men tydligt fram och ställde sig bredvid mig, först en halv meter ifrån, men när jag inte rörde mig desto mera så kom hon ännu närmare och stod sen med sitt huvud så nära att jag inte just behövde flytta händerna från spadskaftet för att kunna klia henne på halsen. Sen såg jag att hon slickade sig runt munnen och tuggade lite. Hon lät ögonen bli på halvstång som om hon tänkte sova där på stället.

Jag blev alldeles varm inombords. Och det var inte bara på grund av solen. 

Precis som om hästen ville be om ursäkt för senast, när hon förhastade sig och nafsade efter min hand. 

Jag rörde mig inte desto mera, men pratade lite med henne och koncentrerade mig ännu mera på andningen. 

Kom hon till mig för att få ”hänga med någon i hagen”? För att få sällskap, för att få lugn och ro tillsammans med en människa?

Var hade jag sett en kurs som handlade om det här? Något om mindfulness och andning... Den måste jag hitta mer info om!

Att förbli närvarande just nu var det viktigaste jag koncentrerade mig på, med hästen några centimeter ifrån mig. 

Hennes huvud sjönk lägre och lägre ner mot marken. Sov hon? Jag ville inte förstöra den speciella stämningen. Tänk att hon kom fram till mig, ville stå där bredvid, och bara njuta av tillvaron. Det om något är väl mindfulness! Och jag märkte hur jag själv blev avslappnad och rofylld medan jag lyssnade på hästens andning. 

Det här behövde jag idag...