Det slår nästan aldrig fel, så fort unghästen får syn på mig så slutar hon med det hon håller på med och kommer släntrande så där som bara en tonåring kan. Och helt utan att ta hänsyn till min privata bubbla kommer hon väldigt nära.
Vet hon om att jag är rädd, ja det gör hon antagligen. Men utnyttjar hon det? Hon är ju lägst i rang i flocken och vill säkert gärna ha någon annan att racka ner på och chasa undan, eftersom det ofta är hon som får akta sig lite för att reta upp de andra.
Och jag är ju rädd. För de snabba rörelserna, de tvära kasten, de snabbt svingande bakbenen om hon svänger om. Jag vet ju vad som händer om jag får hennes hov i mitt knä till exempel. Inte bra. Därför har jag åtminstone slutat gå in i hennes privata bubbla. Jag tänker att om jag respekterar henne lite mer så kanske hon förstår respektera mig också, även om det kanske är lite annat med en unghäst än med en vuxen häst, när det gäller att visa människan respekt.
Jag vill helst inte möta henne utan något att värja mig med. Oftast har jag stallsgrepen i handen, eller om jag har skottkärran mellan oss går det också bra. Fast senast hade jag det, jag hade just tömt kärran när hon kom fram till mig. Jag ställde mig så att kärran var mellan oss, men hon hade nog säkert klättrat opp i kärran om jag låtit henne göra det. Hon var så nyfiken och ville så gärna komma nära.
Men det ville inte jag. Inte så oberäknelig som hon är. Hon vet nog inte vad skada hon kan ställa till med.
Lite senare, när hon hade varit borta på en inspektionsrunda emellan, så kom hon igen och jag nappade åt mig ett grimskaft som jag sen hade hoprullat i handen. Tanken var att jag skulle kunna skaka det framför mig, mellan oss, om hon kom för nära.
Jag tänkte, jag kan ju inte fly undan henne hela tiden, så jag började koncentrera mig på att andas lugnt och tänkte lugnande och positiva tankar om henne. Hon verkade lite försiktigare när hon närmade sig så jag lät henne hållas. Men när hon lyfte upp huvudet och ville snusa på mitt ansikte, tyckte jag det räckte så jag såg ingen annan väg än att ta tag i hennes grimma med ena handen. På så sätt hade jag åtminstone en liten möjlighet att hålla min rädsla i schack.
Det gillade hon förstås inte, och började lyfta huvudet ännu mer och stå emot. Jag var noga med att inte svara med varken ryck eller skarpt motstånd. Men jag gjorde pyttesmå "halvhalter" i grimman för att få henne att backa ett par steg. Så fort jag kände ens ett minimalt svar på min begäran så gav jag efter på taget i grimman. Hela tiden undvek jag att pressa nåt, jag lät handen följa med vartefter hon rörde huvudet. Men närmare mig ville jag inte ha henne.
Hon gick med på att backa ett par steg men så kände jag ett trots igen. Jag visste att min rädsla att förlora kontrollen låg på lur, så jag koncentrerade mig på att andas lugnt, tänka lugnt, och tänka positivt om henne, också berömma med rösten varje gång hon mjuknade. När hon gav en antydan om att vilja sänka huvudet tänkte jag att jag borde få släppa grimman lugnt så hon skulle bli fri. Men att våga det när hon ändå stod så nära och jag inte visste riktigt var jag hade henne...
Jag koncentrerade mig ännu på lugn andning, det hördes riktigt när jag tog djupa andetag, och sen släppte jag grimman. Hon sänkte huvudet ännu mer, och gnuggade huvudet mot ett framben, och tuggade. Då sa jag till mig själv: "Nu kommer jag att backa försiktigt och hastigt ta mig ut härifrån så länge det är något positivt." Jag visste inte om jag skulle ha koncentrationsförmåga tillräckligt för att hantera ytterligare närgångna hälsningar från henne. Och hålla min rädsla under kontroll.
Så jag avslutade snabbt, vände "på klacken" och gick snabbt in i lösdriften och kröp genom grinden. Där kände jag mig lugn igen och skulle ha kunnat möta henne. Med grinden emellan oss. Och mycket riktigt hörde jag att hon kom snabbt efter mig, men jag hann.
Det var ju helt klart en vinst för mig det här. Att våga möta henne, att inte behöva ta i hårt. Och framför allt var jag så glad att hon sänkte huvudet, började tugga, fick helt klart nåt att fundera på, tror jag. Återstår att se hur det är nästa gång. Klarar jag av att koncentrera mig då också?
Det är ju så mycket som spelar in såna här gånger. Var de andra hästarna är, vilket väder det är, vad som har hänt tidigare under dagen, om det varit nåt större orosmoment, och hur hon annars mådde.
Så intressant det här, men oj vad trött jag var efteråt!
