Bättre en mule i handen...

... än, ja än vadå? ... än tio fina springare i stallet? ... än tio dressyrchampions i hagen?

Jag tycker jag har försökt med så mycket.
Centrerat, akademiskt, snällt, bestämt, envist, mjukt, väntande, fordrande, upproriskt, frågande. Och inget har fungerat. Jovisst, en kort stund ibland, men inte ett helt träningspass. Det har inte fungerat, helt enkelt. Jag har försökt med ordentlig sadel, med bomsadel, med mjukt träns, med skarpare träns, med hackamore, med spö i handen, utan spö, med skänklar, utan skänklar, med sits, som en hösäck utan just nån inverkan alls.
Och oj, vad jag har försökt ta reda på varför och hur. I  böcker förstås, men mest på nätet, i olika diskussionsforum och träningsprogram och instruktionsvideor. Men inget har fungerat.

Frustrerande, minst sagt, att inte kunna något alls. Inte få något till stånd. Annat än osäkerhet och oenighet och oklarhet. Det kändes så skönt att ta några vanliga lektioner på en ridskola emellan och konstatera att jag visst kan rida, jag kan göra rätt fina volter, jag kan minska och öka volterna rätt så bra. Också i traven. Jag vet ungefär hur jag ska få fina hörn och hur öppnan ska lyckas och vad det är som gör att skänkelvikningen blir någorlunda. Så usligt är det inte. Skönt att konstatera.

Sen är man tillbaka med en fyrfoting som man inte lyckas något alls med. Som om han inte kan något alls. Men helt plötsligt, utan att man gör något så kan han göra de där fina hörnen och den där precis lagom böjningen på volten. Utan att jag gör nåt. Men om jag försöker så går ingenting. Tvärstopp. Eller snurr på stället. Nej. Vill inte.

Markarbete då. Nej. Går på. Tvärstannar. Kommer för nära. Trampar nästan på. Lyssnar på hästen i hagen bredvid. Vill inte. Gäspar "fy vad det här är tråkigt".

Och så kommer man en dag och ska hämta honom ur hagen och han lämnar höet och kommer emot. Stannar nästan bredvid, går bara ett halvt steg förbi, och väntar att man knäppar fast grimskaftet. Sen viftar han med huvudet, irriterade flygfän! och svänger huvudet så jag ska se att han har en besvärlig en som biter honom strax under örat. Jag lyckas mosa den.

Jag försöker med markarbete igen. Nej, det fungerar inget vidare, men jag låter mig inte provoceras den här gången. Jag gläds åt små små saker som fungerar, mosar fler flygfän vartefter hästen visar mig på dem. Avslutar enkelt. Håller så mycket handkontakt som möjligt.

När han gått tillbaka i hagen ser jag att den gamle har fått av sig grimman. Igen. Han lyckas ofta med det, speciellt när det kliar vid öronen tack vare insekterna. Den gamle går in under taket vid stallet, jag går efter med grimman, men tror ju inte att han ska låta mig sätta på grimman igen. Det har lyckats kanske en gång av tio tidigare. Resten av gångerna har han gått undan, vill inte, låter sig inte luras.

Jag går närmare den gamle, han står stilla men det lurar mig inte, han är snabb som få att dra sig undan. Och jag har bestämt mig för att inte tvinga mig på nån idag. Grimma eller inte.
Jag går långsamt närmare. Stannar emellan, så han har möjlighet att reagera. Men han står stilla.

Med hjärtat bultande går jag till sist långsamt ända fram till honom, sätter långsamt på honom grimman och låter honom snusa på händerna. Han rycker inte till som han brukar, han står helt stilla, blåser lite i händerna och står stilla. Jag ser hur han blir irriterad på de bitande insekterna och jag lyfter försiktigt handen för att mosa åtminstone en av dem. Han visar på fler. Jag får stå med hans huvud nästan i famnen och schasa flygfän. Det här har aldrig hänt med den gamle förr. Jag är helt förstummad, "lycklig hästtjej" skulle det kanske stå i en hästbok, och vågar knappt röra mig för att inte skrämma.

Jag inser att stunden snart är förbi. Dels för att insekterna är allt mer irriterande, dels för att det finns fyra andra hästar under samma tak som också är irriterade och som alla viftar på svansar och huvuden för att slippa krypen.
För att ha möjlighet att visa den gamle att jag respekterar hans hem, så avslutar jag mitt i, drar mig ett steg tillbaka för att han ska få ha kvar sitt rum och jag säger tack och hej, hoppas vi ses igen...

Sen hoppas jag ju att det ska gå att fortsätta från det här nästa gång. Men det beror helt på omständigheterna. Vilka hästar som är i närheten, vilket humör de är på, om nån av stona har en "sån" dag så allt är irriterande, eller om vädret bråkar.

En mule i handen är bättre än mycket annat. Och så otroligt viktigt för välmåendet!