En 50+-are som alltid trivts med pennan i handen. Kommentera gärna även om du bara tittar in "i misstag" så blir jag glad!

söndag 15 maj 2016

Det är bara att börja...

... skriva så kommer storyn av sig själv.

Det lät så enkelt när den färska litteraturpristagaren förklarade för åhörarna i auditoriet hur hon gjorde när hon skrev sina nu så omtalade små noveller. Hon hade just tagit emot litteraturpriset inom nyskapande kortprosa. Hon var ung, för de allra flesta helt okänd, men orden bara forsade ur henne när hon talade. Och tydligen också när hon skrev. Orden bara rann ur tangentbordet och så vips hade hon ännu en historia, lättläst men inte desto mindre djuplodande. Bara hur man ville tolka det.

Det mesta hade hon publicerat på nätet tidigare, men nu hade ett förlag nappat på de korta berättelsernas spännande tråd och publicerat en novellsamling.

Fast noveller ville hon inte kalla dem. Flash fiction lät friare. Inte lika högtidligt som novell. Och inte lika bundet till längden heller.
Huvudsaken att storyn var kort. Att läsarna inte skulle behöva läsa femhundra sidor innan de fick ett slut på storyn.
Fast det var inte heller säkert nuförtiden att femhundra sidor räckte.
Många av de mest populära böckerna just nu var fler i serie, tre eller fem tjocka böcker. Och när man kört igenom de femhundra eller sjuhundra sidorna, så slutade det bara med en mening typ: "de trodde de skulle hinna ta en matpaus i den lilla grottan, andas ut lite, innan de skulle vidare på sin färd efter den försvunna..."
Och så måste man läsa ytterligare femhundrasjuttiosju sidor för att få reda på var de hittade den försvunna nånting...

Nej, det skulle vara kort och enkelt att läsa.
Och ha ett tydligt slut, som skulle ge åtminstone nån slags tillfredsställelse åt läsaren när storyns sista mening lästes.

Den unga författarinnan var inte van att stå och prata inför publik. För det mesta satt hon och knackade på tangentbordet. Och pratade hon så var det nog med skärmen, inte med nån människa, inte åtminstone om sitt skrivande och hur hon tänkte.
Men nu var hon så illa tvungen, eftersom hon på sätt och vis var skyldig att förklara sig, varför hon var värd att få priset.

Egentligen var hon inte skyldig någon något alls, och hon tystnade mitt i en mening, tog ett djupt andetag och sa ett tydligt "hmm..."
Åhörarna spetsade öronen, vad skulle hon nu säga, hur skulle hon avsluta den där meningen hon höll på att säga, som hade en så intressant början?

Hmm, jag tror jag slutar här, innan ni somnar. Författarinnan såg ut över publiken, log ett lite fundersamt men varmt leende, och sa sen: Roligt att ni uppskattar det jag gör, det jag älskar att göra, vi ses!

Åhörarna såg lite konfunderade på varann, men började röra på sig, stolarna skrapade mot golvet och ett svagt mummel började höras.

Hörni, förresten! Alla ryckte till när den unga pristagaren ropade till framme vid talarstolen.
Minns ni vad jag sa i början? Det är bara att börja. Och sitt inte mer än ett par minuter framför skärmen och vänta på att bokstäverna ska komma. Om de låter vänta på sig så är det kanske tänkt ni ska göra nåt annat just då. Ni vet, livet är till för att levas. Gå ut! Ta en fika med en kompis. Gå ut med granntantens hund. Ring nån som väntar på samtal. Skapa er egen flash fiction story in real life! Det behöver inte vara nån märkvärdig sak, bara några minuter, och ändå kan det överträffa era förväntningar på just den dagen. Livet ska levas nu. Det är bara att börja...

Och hade man hört det som mumlades sen när publiken sakta drog sig hemåt, ut på stan, vidare till nästa anhalt, så hörde man ord som "vi ses då på tisdag" eller "vi tar picknick i parken på fredag då" eller "ska vi käka nåt gott innan vi går hem?".

Den unga författarinnan drog en suck av lättnad.
Hon hade fått ett pris. Det var väldigt inspirerande.
Hon hade klarat av att prata inför publik. Det var roligt, faktiskt.
Hon hade lyckats sätta punkt i tid, så det inte blev en utdragen historia av hennes flash fiction.
Men hur fortsätter jag nu...?
En kopp kaffe och en enkel god smörgås hemma i köket? Ja, det blir bra. Det är bara att börja.

torsdag 10 mars 2016

Vad har du i kappsäcken?...

... frågade nån bakom min rygg när jag stod och grubblade över vilken glass jag skulle välja.

Vilken kappsäck? frågade jag tillbaka, alltför upptagen med att läsa innehållsförteckningarna på de olika glassportionerna. Det var rätt viktigt att inte välja fel när man skulle ha en riktigt god och läskande glass. Inte för söt, inte för blandad, inte för... va, kappsäck?

Jag hade kommit med bussen från stan ut till en badstrand där det fanns både café och glasskiosk. Jag skulle inte simma, inte sola heller. Jag skulle bara vara.

Så vad hade jag i kappsäcken? Och hur mycket ville jag avslöja för en främling?

Tja, lite av varje som passar en semesterdag, svarade jag halvt avvisande och koncentrerade mig fortsättningsvis på glassarna.

Eftersom det inte kom nån mer fråga, eller kommentar, sneglade jag försiktigt åt sidan för att kolla vem det var som plötsligt varit så nyfiken. Det var ingen där. Jag stod ensam vid glasskiosken. Även om jag tittade runtomkring mig helt öppet och noggrant så kunde jag inte se nån människa som skulle ha kunnat stå bakom mig för ett par sekunder sedan.

Lite generat tittade jag på kioskbiträdet, men hon var upptagen med att inventera glasserna så hon kunde inte hjälpa mig. Kanske lika bra det. Nu visste jag vilken portion jag ville ha. Kan jag få min glassportion nu, jag har bestämt mig, frågade jag lite onödigt högt. Javisst, kom ett rappt svar nerifrån kyldisken, jag ska bara tvätta händerna.

Glassportionen blev överdådig, men som tur var hade de stora skålar så jag behövde inte vara rädd att något skulle hamna i sanden. Med kappsäcken i en hand, vilken tur att den var så lätt! och glassen i den andra stegade jag försiktigt mot det hörn av stranden som jag siktat in mig på redan när jag steg av bussen. Det var lite i skymundan, lite halvskuggigt under ett par små träd, eller var det kanske bara buskar, och därifrån hade jag perfekt utsikt över vattnet. Det var mest små klippor runtom. Inga klippor som lockade solbadare. Inga sandiga platser tillräckligt stora för en badhandduk ens av minsta sort. Och här och där lite småirriterande ris och växtlighet. Perfekt för att få vara ifred!

Jag satte ner min fina kappsäck, den var gammal och rejäl, hade säkert varit med om en del, köpt på loppis, men i fint skick. Det som gjorde den så bra för såna här utflykter var att den hade olika fack, så det var lättare att ha ordning på. Sen koncentrerade jag mig på att njuta fullt ut av glassen.

Måste jag vänta länge än innan jag får veta vad du har i kappsäcken?

Där bakom mig stod en liten dam med korg i handen, en kaffetermos stack upp och ändan av ett kexpaket. Hon såg halvt rädd ut, nästan som om hon väntade jag skulle smälla till henne. Och jag var ju nog på gränsen till arg, hur täcks hon? Det måste ha synts väldigt tydligt på mig...

Jag stängde kappsäcken, koncentrerat för att inte visa hur irriterad och förbryllad jag var. Jag låste den noggrant, putsade bort lite sand som fastnat i ett hörn, ställde den på andra sidan om mig, bort från den nyfikna inkräktaren.

Sammanbitet sade jag, mer än frågade fast det var en fråga, är det här din plats, hade du tänkt sitta här, kanske vi ryms båda, det är ju faktiskt lite skönt att sitta lite i skuggan, och så är det så bra utsikt här också. Jag knep ihop munnen. Vad löjlig jag är som babblar på så där! Jag vill vara ifred, ju...

När jag sneglade på damen eftersom hon inte svarade genast såg jag att hon hade satt en hand på termosen och fingrade på skruvlocket. Det var väl du som hittade stället först, sa hon försiktigt,  men jag skulle gärna sitta här om jag får, vi behöver inte alls prata, och du kan få en kopp kaffe om du vill ha, nån mjölk har jag inte, men... men jag undrar bara vad du har i kappsäcken?

Jag tog en stor sked av den ljuvliga glassen och njöt länge av den härliga smakkombinationen. Sen tittade jag damen i ögonen och sa, det som finns i kappsäcken är allt man kan behöva för en värdefull semesterdag på stranden. Just idag finns där visst en kopp kaffe och ett kex.

Damen tittade på mig en lång stund, sneglade på kappsäcken, och sa sen med eftertryck:
Det låter fint...

fredag 8 januari 2016

"Hans ögon såg på mig...

... och hela mitt jag stannade. Jag vågade knappt andas. Vad menade han? Vad ville han? Vad tänkte han på just nu? Allt var så tyst och stilla runtom oss. Inget som störde.

Ögonfransarna var långa och böjda, så fint ljusbruna. Den mörka blicken var på ett sätt så långt borta, såg något som jag inte såg, något inuti mig kanske. Samtidigt var hela han så väldigt närvarande, lyssnade på min andning, kände min närvaro, öronen spejade bortom väggarna, på sånt jag inte hade en aning om.

Det var en av höjdpunkterna den här veckan. Några minuter, men värdefulla som flera timmar. En närvaro som inte kunde mätas i pengar eller timmar, inte heller i erfarenhet eller nåt annat som går att mätas. Det var minuter så otroligt fyllda av närvaro, just nu, just här, vi två.

Det är just det här som gör hästarna så speciella. Närvaron. Just nu. För kan man inte vara just nu, så går man miste om en del av kontakten. Har man bråttom med allt materiellt, allt "skötande", så hinner man inte uppfatta ögonen, öronen, ansiktet, det som hästen vill förmedla. Och då blir det bara oro och slängande hit och dit med borstar och täcken och träns och grimma, inte så, stå still, lyfta hoven, inte nafsa...

Och han som hela tiden ville snusa på dig, lyssna på dina tankar, fråga om du var intresserad av att klia honom på favoritstället... han visade inte sina innersta tankar åt alla. Du kunde känna dig priviligierad om han pratade med dig, men då måste du också lyssna, vänta, tålamod, tålamod, stillhet...

Det här gör hästarna till ett ypperligt redskap i terapi på olika sätt. Men man ska också minnas att de är levande djur, har en egen vilja, kan inte tvingas, ska inte tvingas. Om man däremot ger dem chans så visar de gärna hur villiga de är att samarbeta. Om man hittar ett gemensamt språk.

Det här är min utmaning till er, bekanta er, lyssna, stilla er, våga möta era inre tankar så ska ni se att ni möter hästen där mitt i. Stå kvar där tills ni hittat en gemensam ton. Kom ihåg att en relation alltid är skör som tunnaste glas, lätt att krossa, lätt att förstöra. Men om den vårdas kan den bli en styrka som bär dig genom många tunga dagar."

Med de orden avslutade Leia sin föreläsning. Hon höll nästan andan, det var så tyst i auditoriet. Vad skulle de säga om hennes lektion? Skulle hon få en massa mothugg? Skulle de ifrågasätta hennes kunskap? Kunde de slå hål på hennes fina funderingar genom att ställa obehagliga frågor?

Hon hade länge tvekat om hon skulle avsluta föreläsningen så här känslosamt, genom att beskriva ett av sina egna möten med en ny häst vid ridskolan. Själva föreläsningen hade varit rätt saklig, byggd på all möjlig forskning och mycket fakta om terapiformer och undersökningsresultat som alla hade med djurkontakt att göra, och framför allt hästkontakt. Hon hade serverat en hel del siffror och paragrafer om vårdformer och statistik. Men hon hade märkt att det hela blev så torrt och livlöst så hon ville plocka in den fantastiska verklighet hon själv fått vara en del av, hästkontakt i olika former.

Vad skulle de säga?

Det var fortfarande rätt lugnt i salen. Några viskade med varann, diskuterade lugnt, bytte tankar.

"Okej, om ni inte har frågor så avslutar vi här. Men jag är öppen för diskussion. I kompendiet ni fick finns min mail-adress och också adressen till min blogg. Det går väldigt bra att skicka mail och fråga, eller om ni vill vara helt anonyma är det också möjligt genom att kommentera på bloggen, så kan jag antingen svara där direkt, eller ta upp saken i ett nytt inlägg på bloggen. Anonyma kan ni hur som helst vara. Jag får tacka för visat intresse och så kanske vi ses i nåt annat sammanhang. Tack!"

Puh, äntligen slut. Nu kunde hon andas ut. Hon plockade raskt ihop alla papper, men försökte ändå vara lugn och inte visa hur nervös hon varit. Nu släppte nervositeten äntligen. Hem till soffan och en god kopp kaffe...

Leia kom innanför dörren till sin lilla men trevliga lägenhet. Kaffe skulle hon förstås ha, hon hade stannat vid en kvartersbutik på hemvägen och köpt ett riktigt gott kaffebröd. Men medan kaffebryggaren puttrade kunde hon inte låta bli att knäppa på datorn och logga in på bloggen. Hon hade ju inte haft så många läsare från Finland än, eftersom hon skrev på svenska. Det var lite knepigt det där.

Hon blev stående med en oifylld kaffemugg i handen, "just nu: femton läsare från Finland"... Ojdå, nu hände det visst nåt här... Och så ett pling i mobilen: ett mail...

Leia log för sig själv... intressant det här med hästar och terapi...

torsdag 15 oktober 2015

Femton minuter tills bussen går...

... och jag skulle så gärna skriva en story ännu innan jag far!
Men hinner jag på femton minuter? Och vad ska jag skriva om? Inte nåt vanligt, det ska vara överraskande, roligt, finurligt...

Emmi satt vid sin lilla laptop som så ofta just vid den här tiden på morgonen. Hon var på väg till jobbet, som hon egentligen nog trivdes med. Men hon ville göra så mycket annat också!

En av de vanligare morgonrutinerna när skolbussen åkt iväg brukar vara att sitta vid laptopen, skriva nåt blogginlägg, läsa andras bloggar, kolla vad andra haft för sig på facebook. Men nu ville hon göra nåt annat än att bara slösurfa och känna sig tom efteråt. Jag vill göra nåt konkret... Är en flash fiction tillräckligt konkret? Eller borde jag städa nåt hörn i huset, sortera bort lite gamla tidningar, plocka i en tvättmaskin...?

Igår efter jobbet skulle Emmi lämna in en färdigläst bok till biblioteket och stannade som vanligt vid den lilla "aktualitets-hyllan" där bibliotekspersonalen brukar plocka in lite diverse nyheter eller gamla böcker med ny-aktuellt innehåll. Alltid hittade hon något som hon bara måste ögna igenom lite i förbifarten. Fler än en gång hade hon tagit med sig en bok därifrån, kanske inte läst hela, men för att bläddra, fantisera om eget skrivande, om att publicera egna böcker, nån dag...

Igår var det dags igen. En liten men rätt så tjock bok fastnade i hennes hand, en känd författare med ledigt och lite humoristiskt språk. Så skulle jag vilja skriva!

Boktitlarna kunde också trigga igång en otrolig längtan i Emmis innersta, en längtan just efter att skriva själv. Ändå var hon så rädd att publicera nåt, att ge sig till känna, att låta andra läsa och kommentera hennes texter. Till och med bloggandet skötte hon helt anonymt. För säkerhets skull.

Hur skulle det kännas att sitta där och skriva flera timmar om dagen? Att helt sjunka in i den egna berättelsens verklighet. Låta personerna leva ut sina drömmar, ge ut sina böcker, bli berömda för sina bloggar, bli intervjuad i olika tidskrifter, kanske lite småskrattas åt av några i den egna staden, såna som tycker det är lite småbarnsligt...

Emmi märkte att femton minuter just hade gått, hon borde åka till jobbet nu.
En annan sak hon märkte var hur styv hon redan var i axlar och armar av det intensiva skrivandet. Och ändå hade hon inte ens suttit en halvtimme! Hur skulle hon någonsin klara av att sitta en hel dag, försörja sig på att skriva?

Det behövdes lite axelrullningar och stretchningar av armar och fingrar innan Emmi kunde tänka sig att fara iväg till kontorsjobbet som väntade. Att man kan bli så stel i kroppen! Det har väl inget med åldern att göra? Jag är ju bara tjugo... inombords... och femtio plus i verkligheten... Hmmm.

Vilken tur att det blir en stallrunda ikväll! Där hittar jag alltid nåt konkret att göra, även om jag bara är chaufför. Någon gårdsplan som behöver putsas från hörester, en häst som kanske behöver lite extra rykt, eller kanske har nån besökare med hästtransport glömt att städa efter sig på parkeringen. Fram med handskar och skottkärra! Den sortens jobb mår både mitt yttre och mitt inre bra av, och så kan man ju få nån flash fiction -idé på köpet...!

torsdag 27 november 2014

"Facebook kan inte hjälpa mig...

... ur den här tomheten. Inget tycks hjälpa. Allt är noll." Natalie kände verkligen hur luften gick ur henne totalt nu. Hon hade känt sig tom hela dan men nu blev det ännu värre. "Jag tycks verkligen leva upp till mitt andra namn, " sa hon och sjönk ännu djupare ner i stolen. Om man nu kan sjunka djupt i en helt vanlig köksstol. Hon hade ätit ett mellanmål, och det brukar vanligtvis pigga upp henne eftersom hon älskade olika myslisorter och blandade friskt. Men idag tycktes inget hjälpa.

Natalie kallades Nada av de som kände henne. Inte så att de menade något negativt med det. Det var helt enkelt kortare att säga än Natalie. Och skulle någon fråga henne nu hur hon kände det så skulle det passa rätt bra att bara säga: Nada. Noll. Nej. Ingenting.

Ända sen hon kom hem hade hon suttit vid datorn, slösurfat hit och dit, kollat meilen, inget där förstås. Ingen skickar meil nuförtiden. Hon hade loggat in på facebook, inget där, förutom såna där vanliga "härligt höstväder idag, ute i parken med barnen" eller "fikapaus med världens godaste äppelpaj, receptet kan jag dela med mig om ni vill :)!" eller kanske "boka in dig på en härlig spa-semester, gilla oss och unna dig en härligt förnyande upplevelse!".

"Jag är så trött på allt det där tjafset" suckade Natalie "liksom det här med julen... Finns det inte något vettigt att göra?"

Natalie behövde liv att fylla sin vardag med. Nåt vettigt. Men vad? Hon hade testat att googla på det. Men allt hon fick var mer information om hur trevligt andra hade det, hur mycket de hann med, vilka härliga julklappar de redan hade köpt till sina nära och kära plus en massa puffar om härliga julkonserter, stämningsfulla julfester och understödande julbasarer.

Av erfarenhet visste Natalie att det hjälpte för en stund att gå in i en bra affär, köpa nåt trevligt, kanske hitta ett mysigt klädesplagg, fantisera om nåt man skulle tillverka själv av loppisfynd eller sånt. Till och med en promenad runt kvarteret kunde mitt i allt ge henne lite ny luft i lungorna så hon orkade fortsätta. Men det var bara tillfälligt. "Det måste finnas nåt mer hållbart! Annars slutar jag!" Natalie kände sig ibland riktigt desperat.

En julkortslista fanns framför henne på köksbordet. Julkorten skulle snart vara skrivna och skickade. Natalies ögon fastnade på ett namn på listan. "Tänk om jag skulle ringa min faster. Egentligen borde jag hälsa på henne, men då man aldrig vet om man stör mitt i middagstuppluren eller nån annan tupplur..." Natalie tog upp sin mobil och sökte fasterns nummer. Fem signaler gick fram och fortfarande hördes inget svar. "Kanske hon har fått skjuts till butiken. Äh, jag väntar inte längre..."

"Hallååå?" Fasterns välbekanta röst, kanske lite tröttare än förr, hördes i andra ändan just när Natalie skulle trycka bort samtalet. "Hej, det är Natalie." "Vem är det?" "Det är Natalie!" "... Hallå?" "Nå hej, hej, det är bara jag!" "Nämen är det Natalie! Vad roligt att du ringd! Jag tänkte just på dig, du borde komma hit och se vad jag har rollat med då jag fick så roligt garn av barnbarnen..."

Samtalet rullade på om garn, stickande, virkande, målfärger, gamla bilder, ännu äldre minnen och så blommor med knoppar och vad ska vintern bli till när hösten är så varm... Natalie blev varmare och varmare inombords, tårar kom nästan fram emellanåt när gamla minnen kom på tal, och hon njöt av att höra den gamla fasterns röst. Ibland skrattade de "i mun på varann" när de hittade på nåt riktigt tokigt.

När Natalie avslutade samtalet kände hon sig mycket lugnare inombords. Samtalet hade gett hennes inre ett stänk av nåt man kunde kalla liv, en touch av förtröstan på något större. På något sätt hade fasterns mer än nittio år gett henne en bråkdels sekund av ... evigheten...

"Det var ju det jag hittade på nätet: #användhjärtat..." mumlade Natalie för sig själv, och ett försiktigt leende spred sig i hennes ansikte men desto mer i hennes hjärta...

lördag 22 november 2014

Flickan på kryckor utanför boxdörren...

... lät bekant på rösten, nån jag pratat med ofta, för länge sen. Men vem var hon? Kanske hon bara var en av de där tjejerna som springer förbi varje dag, kikar in och sen rusar vidare till någon större och finare häst.

Men vänta nu, hon kallar mig visst "gubben", "hallå, gubben" sa hon, och jag känner visst igen rösten. Det börjar plötsligt klia i pannan och jag ställer mig så nära boxgallret så hon når att klia mig om hon är intresserad. Ja, just där, lite högre upp, ja, jag känner igen dig! Men varför kommer du inte in hit och ger mig en ordentlig ryktning? Varför går du på kryckor? Sak samma, huvudsaken att du fortsätter klia mig just där, där pannremmen alltid irriterar och jag blir svettig.

Flickan på kryckor stod kvar en god stund utanför boxdörren och kliade den vita hästen i pannan och ovanför mulen, på de ställen där tränset kanske lämnar en svettig rand. "Min vita prins" mumlade hon så bara hästen hörde det, och fortsatte klia honom i pannan, men gallret var nog i vägen. Skulle hon trots kryckorna våga öppna boxdörren så hon kom åt ordentligt?

Hon visste ju att hon kunde lita på den här hästen, snällare fanns inte. Samtidigt hörde hon avlägset genom den öppna dörren slammer med matpytsor i det andra stallet bredvid, snart var det kvällsmat och då kunde det hända att hästarna glömde bort att uppföra sig och i stället försökte tränga sig ut ur boxen om någon hade varit slarvig nog att lämna dörren på glänt.

"Det här går inte längre" sade hon för sig själv och öppnade dörren tyst och försiktigt bara ungefär femton centimeter. Hon rymdes in med hela armen, lutade sig tungt mot dörrkarmen för att få en stadig position och väntade. Hästen förstod vinken och den utsträckta handen och tog ett steg närmare med sänkt huvud. Och visst kände han igen handen nu, och småpratet.

Flickan hade inte stått nära en häst på tre veckor nu. Var det faktiskt så länge sen hon föll av? Hon hade lyckats hitta annat roligt att sysselsätta sina tankar med så hon hade egentligen inte saknat hästarna direkt. Hon hade ju ändå inte kunnat gå ordentligt och allra minst tänka sig att sätta sig upp i en sadel. Men nu ramlade allt över henne, vad hon hade saknat det här!! Det börjar nog bli dags att träna upp musklerna igen så jag klarar av att gå in i boxen utan att vara rädd. Jag måste ju vara beredd på att hoppa undan, kunna behärska alla slags rörelser...

Ännu hade hon en vecka kvar av sin sjukledighet. Ja, hon var ju ingen liten hästtjej utan en vuxen sådan, så det var sjukledigt från förvärvsarbete som gällde. Men nu var det dags att ställa om sig igen till att börja röra sig ute bland folk, och framför allt bland hästar. Det här besöket i stallet var nog det bästa jag gjort på länge, jag saknar hästarna så! Jag vill jobba med dem, försöka förstå dem, lära mig mer om dem!

Men det där att sätta sig upp i en sadel är jag nog inte mogen för ännu, det kapitlet tar vi sen... "Ha det så bra, gubben, vi ses snart igen". Flickan kände sig en aning mera hel inombords när hon gick ut till den väntande bilskjutsen, även om kroppen protesterade lite mer än vanligt över all motion som den plötsligt utsatts för efter ett par veckors vila.

"Hästar är kloka djur. Och fina." hade den utländska läkaren på akutmottagningen sagt som kollade mina benfrakturer medan hon skrev ut värkmedicin och vårdföreskrifter åt mig. Jag hade berättat hur olyckan skedde, sett röntgenbilderna och väntade mig en utskällning över vårdslöst beteende. I stället fick jag bara en kort kommentar till svar, med mycket mera innehåll än jag kunde ana. Vad hade hon för förhållande till hästar?

"Nu ska du vila" sa hon "i fyra veckor, inte jobba", men sen...! "Hästar är kloka djur, och fina".

torsdag 20 november 2014

"Din vänförfrågan har nu skickats..."

"... nej men hur då?? Vem har skickat vad? Jag känner henne ju inte! Jag gjorde ju inget!!"

Utbrottet kom från ett hörn av det stora köksbordet, där Lu satt vid sin dator. Hade man hunnit fotografera hennes uttryck just då, så hade det varit på pricken likt det som serietecknare ritar när en seriefigur just kommit på att de gjort världens dundertabbe. Hon rev sig i håret, ögonen hade ett desperat uttryck, munnen vidöppen och hela hennes kropp var spänd, i det här ögonblicket skulle hon kunna göra vad som helst.

"Jag slutar med det här! Det är sista gången jag har med datorer och göra! Jag skiter i allt vad sociala medier och touchskärmar heter! I GIVE UP!"

Lu var verkligen upprörd och arg och ledsen och allt annat också. Men hon lyckades hejda sig innan hon gjorde det hon redan hade lyft armen till... att demonstrativt svepa ner laptopen från bordet. Den var ju trots allt splitterny och hade kostat en del... och hon behövde den i studierna.

Hon hette inte egentligen Lu, men eftersom hon var väldigt förtjust i alla möjliga kex av ett visst märke, så hade hon av skolkompisarna börjat kallas Lu, och hon hade inget emot det. Det var ju ett smaskigt namn, så att säga.

Lu hade surfat runt lite på olika bloggar och till sist kollat lite på facebook. Hon var egentligen inte alls aktiv där, som vissa andra, hon hade bara ett konto, that´s it. Men den nya laptopen med touchskärm hade verkligen spelat henne flera otrevliga spratt redan. Inte bara i fejsboken.
Nu hade hon bara läst lite vad en avlägset bekant hade delat med sig av på sin sida och för att kunna läsa texten i inläggets bild lite bättre hade hon zoomat in den lite, och i samma stund märkte hon att en av dem som kommenterat bilden plötsligt hade fått hennes vänförfrågan... en fullkomligt främmande person, som dessutom verkade ha en rätt högt uppsatt position i storstaden söderöver... Shit också!

Lu gjorde det man ibland gör instinktivt, loggar ut, släcker datorn och drar ur sladden, om det nu fanns någon sådan. I det här fallet inte, eftersom laptopen just hade laddats till 100 %. Och sen skäms man, och så börjar man undra, om det går att "undo" på något sätt?

Okej, hon måste in på booken igen och kolla om där fanns nån ångraknapp. Nähä? Var fanns "help" då? Inte för att hon trodde att fb skulle vara så smart att de erbjuder hjälp på något vettigt språk eller på en så simpel fråga som hennes... Jo, där fanns ett "sök-hjälp"-fält, "ångra vänförfrågan" skrev Lu och tryckte på enter. Inget hände, rutan bara försvann. Skräp också, hur gör jag då? Har personen ifråga månne redan märkt min förfrågan och artigt besvarat den med ett ja?

Medan Lu´s tankar flög hit och dit märkte hon plötsligt en liten ny ruta som pockade på uppmärksamhet i skärmen. Det var en pratbubbla som hänvisade till vänförfrågan, jamen, där finns ju ett fantastiskt trevligt alternativ: "ångra vänförfrågan". JAAAA! Klick! Snabbt ut från booken och in på en helt vanlig tråkig blogg, bara för att låtsas som om det regnar.

Jag har inte gjort nåt, tänkte Lu, och undrade samtidigt om personen ifråga ändå skulle se att hon vänförfrågat henne men ångrat sig. Ungefär som om det syns att man först gillar en sak, och sen ogillar det. Syns det då?

Hur kan hon, den där tjejen som fick SoMe-priset i år, Smouka-nåt, klara sig mot alla såna tabbar? Hon som hela tiden sysslar med såna där medier? Fast å andra sidan, när man kollar hennes youtube-klipp så märker man nog ibland sånt som man själv troligen skulle radera om man var så känd som hon... Kanske andra gör såna missar hela tiden?

Det är väl som min mamma brukar säga: Det är bara en som inte gör några misstag, och det är den som inte gör något alls. "Men fb ska jag nog vara försiktig med", tänkte Lu, och fortsatte klicka in sig på tråkiga bloggar, "den där har en facebooksida också, vad har hon där?"...

"Din vänförfrågan har nu skickats..."
"NEEEJ! Inte nu igen!!"