... medan hästen halvsov i den första trevande vårvärmen. Hans chokladbruna lurviga vinterpäls var nästan het på vissa ställen, trots nästan 10 minusgrader.
Det var inte mer än kanske en halv meter mellan oss, jag ville ta in så mycket som möjligt av det chokladbruna fluffet. Just idag behövde jag det verkligen.
Medan jag såg på hans slumrande ögon, som ibland blev fullständigt vakna när han ville ta en koll på ett av stona som vänslades med en annan häst en bit ifrån, flög mina tankar till och från. Jag var trött. Och det märktes inte minst på att jag plötsligt började gråta. Från ingenstans blev det bara för mycket gråt så det rann över. Jag skyllde på att solen var så stark. Det stämde också. Men det var nog mycket mer än så.
Den halvsovande hästen knyckte ibland på nacken, gäspade, lyssnade bakåt vad de andra hästarna gjorde vid höbalarna, "bytte fot", kliade på frambenet.
Jag håller på att lära mig att respektera även hästens utrymme och vilja. Jag kan fråga om jag får klappa honom, men ofta knycker han till med huvudet och säger nej. Det tar ont i mig att han så ofta gör så. Hur många gånger har jag inte förr bara tänkt på att "jag vill" och så har jag gjort det och så har jag sagt fy åt hästen om han dragit sig undan, lagt öronen bakåt eller visat tänderna.
Det är fortfarande svårt att respektera hästen när någon annan tittar på. Jag känner mig löjlig. Och faktiskt förödmjukad. Konstigt.
Medan jag stod där nära hästen idag i den värmande solen, så pratade jag en hel del, frågade hur han hade det, varför han inte vill komma när jag sätter fast grimskaftet, frågade om han har ont nånstans. Jag vet inte om jag fick svar. Men jag respekterade hans utrymme.
Tills det kom en annan mänska i närheten. Då blev jag plötsligt generad, tyckte jag inte "bara kunde stå där och titta på hästen", så jag försökte klappa honom, fast han sa nej. Och det kändes så fel, så fel, att avsluta vår trevliga meditation så negativt. För jag ville inte stå där längre, eftersom jag inte kunde "bara vara" med gråten så nära ytan. Så jag for hem.
Varför skulle jag inte ha kunnat fortsätta "bara vara" en stund till? Skulle jag ha fortsatt, men kanske pratat tyst då med hästen, eftersom en annan lyssnade, så kanske det skulle ha blivit ett riktigt positivt slut i alla fall. Jag måste våga ta plats. Lika mycket som jag vill ge hästen plats.
En händelse som jag måste minnas och ofta ta fram, speciellt när jag känner mig misslyckad i samband med hästar, är det som hände för nån vecka sen.
Det var sent en kväll när jag for till stallet. Just den här hästen, "min" häst, stod tillsammans med en kompis och mötte mig när jag gick in i hagen. Kompisen kom först emot mig, rakt emot mig, hälsade och vill ha lite kli i pannan med sin mule mot min mage. Jag vågade inte testa om jag fick röra i "min häst", så jag började mocka lite där de stod. Då kom "min" häst och började äta snö precis bredvid min fot. Som om det var den godaste snön där. Jag ville inte störa så jag bar bort mitt lass med hästskit till stacken. När jag vänder mig om ser jag att hästen följer efter. Kommer rakt emot. Jag försöker andas lugnt fast jag är alldeles till mig av glädje. Han sätter också sitt huvud i mina händer och gnuggar ögonen mot dem, jag hade ju tagit av mig handskarna trots kylan, för jag ville ju känna vinterpälsen ordentligt.
Han ställer sig sen en liten bit ifrån och jag blir stående och småpratar och småtänker med honom. Om ingenting. Efter en liten stund tar han ett litet försiktigt steg åt sidan med båda frambenen, mot mig, så han igen står riktigt nära med huvudet. Men det är som om han förstår att jag är lite osäker på om han vill schasa bort mig eller hur det ligger till, för han gör det i slow motion. Och fortsätter sen halvsova med huvudet intill mig.
Vi står så en god stund. Sen "säger han" att han börjar bli hungrig. Jag säger tack för pratstunden. Och medan jag står kvar går han förbi mig väldigt nära, men inte alls burdust som jag vet att han också kan göra, och som har gjort att jag flera gånger blivit rädd och gått undan, för att rädda mina tår. Den här gången går han långsamt så jag hinner dra ett tag över hela pälsen från huvud, nacke, rygg och till svansen, medan han tar sikte på maten.
Varför känns det så löjligt att skriva om det här? Ändå är det så betydelsefullt, så äkta, så verkligt och så rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar