För ett år sen skrev jag (men publicerade inte):...

Tvååringen kom emot mig som så många gånger förr. Och det var upp till mig att snabbt välja hur jag skulle bemöta den långbenta skönheten den här gången.

Jag höll på att mocka på plan så jag hade stallsgrepen i handen. Men den gjorde unghästen bara mer busig. Nu hade hon något att bita i och slita ur mina händer. 

Det har blivit något av en rutin när jag rör mig i hästhagen, eller på ridplanen då grinden ut till hästhagen inte är stängd: Jag kollar in möjliga flyktvägar innan jag går "ut på öppet fält". Låter spännande, heh, men det är nog bara ett sätt att undvika att jag får panik.

Poängen är att jag ska kunna fortsätta mitt mockande i lugn och ro, oberoende hur många hästar som kommer rusande in i min närhet, eftersom jag har en säker flyktplan, så jag inte hamnar emellan två valacker som river i varandras grimma, eller alltför nära just tvååringen som verkligen är oberäknelig både i sina fysiska krumbukter och i sina tvära humörsvängningar. Även om det bara är ett staket som jag enkelt kan krypa under till andra sidan och också krypa tillbaka ifall tvååringen får för sig att följa efter. Ja, jag har ibland undrat om det är jag som har lärt henne att krypa under den icke-elektriska stängseltråden. För ibland böjer hon bara huvudet och tar sikte under tråden och springer snabbt. Men hon är i alla fall inte lika snabb att krypa under tråden som jag :). Och snart är hon faktiskt så stor att hon inte längre lockas testa. Jag börjar få svårt att se skillnad på henne och hennes mamma i skymningsljus.

En annan poäng, ännu viktigare än den jag nämnde tidigare, är att hon ska känna sig välkommen att komma och hälsa på. Det ska inte bli repressalier för att hon är nyfiken och social. Även om hon ofta är lite för burdus och närgången för min smak. Jag vill försöka kontrollera mina känslor så att hon ska få en positiv upplevelse av människokontakt, men jag ska ju inte heller behöva vara rädd.

I allt det här är andningen väldigt viktig, har jag märkt. För när man blir lite upp i varv, kanske lite rädd, så andas man snabbare och "högre upp", alltså ytligt. Men om jag lyckas sänka andningen och låter mig själv få en stadig grund, andas lågt ner, långsamt, lugnt, positivt, så har jag märkt att unghästen också kan lugna sig, börja gäspa, ställer sig att slumra i min närhet. 

Tidigare var det väldigt vanligt att hon svängde baken till när hon kom i närheten. Inte för att kicka till. Utan för att hon ville att jag skulle klia henne på baken, runt svansroten, de där ställena som hon inte själv så lätt kommer åt att klia. Och jag har ju inget emot att "klappa" en häst, men hon tillåter inte lika lätt att man rör i huvudet eller på halsen.

Men nu har hon ibland haft en ny taktik. Hon kommer och hälsar, bråkar lite, biter i grepskaftet, i min jacka (om hon kommer åt), men sen svänger hon sidan till och går en halvmeter ifrån. Jag räcker ju instinktivt ut min hand för att klappa henne, klia henne, men då lägger hon öronen bakåt, riktigt surt.

När jag då har hejdat mig och bara stått stilla och koncentrerat mig på att andas lugnt och skicka positiva tankar till henne, så märker jag att hon sover. Hon vill vara nära, men inte röras. Och då får jag ju ta det som en komplimang, att hon vill ta en tupplur med mig som sällskap. Men oj, vad det är svårt att inte i alla fall klia lite, röra i den mjuka pälsen. Men då förstör jag den fina stunden.

Så intressant det här, och så är det så olika från dag till dag, som man själv är, olika humör på olika dagar. 

Försöker unghästen utnyttja min rädsla...?

Det slår nästan aldrig fel, så fort unghästen får syn på mig så slutar hon med det hon håller på med och kommer släntrande så där som bara en tonåring kan. Och helt utan att ta hänsyn till min privata bubbla kommer hon väldigt nära.

Vet hon om att jag är rädd, ja det gör hon antagligen. Men utnyttjar hon det? Hon är ju lägst i rang i flocken och vill säkert gärna ha någon annan att racka ner på och chasa undan, eftersom det ofta är hon som får akta sig lite för att reta upp de andra. 

Och jag är ju rädd. För de snabba rörelserna, de tvära kasten, de snabbt svingande bakbenen om hon svänger om. Jag vet ju vad som händer om jag får hennes hov i mitt knä till exempel. Inte bra. Därför har jag åtminstone slutat gå in i hennes privata bubbla. Jag tänker att om jag respekterar henne lite mer så kanske hon förstår respektera mig också, även om det kanske är lite annat med en unghäst än med en vuxen häst, när det gäller att visa människan respekt.

Jag vill helst inte möta henne utan något att värja mig med. Oftast har jag stallsgrepen i handen, eller om jag har skottkärran mellan oss går det också bra. Fast senast hade jag det, jag hade just tömt kärran när hon kom fram till mig. Jag ställde mig så att kärran var mellan oss, men hon hade nog säkert klättrat opp i kärran om jag låtit henne göra det. Hon var så nyfiken och ville så gärna komma nära.

Men det ville inte jag. Inte så oberäknelig som hon är. Hon vet nog inte vad skada hon kan ställa till med.

Lite senare, när hon hade varit borta på en inspektionsrunda emellan, så kom hon igen och jag nappade åt mig ett grimskaft som jag sen hade hoprullat i handen. Tanken var att jag skulle kunna skaka det framför mig, mellan oss, om hon kom för nära.

Jag tänkte, jag kan ju inte fly undan henne hela tiden, så jag började koncentrera mig på att andas lugnt och tänkte lugnande och positiva tankar om henne. Hon verkade lite försiktigare när hon närmade sig så jag lät henne hållas. Men när hon lyfte upp huvudet och ville snusa på mitt ansikte, tyckte jag det räckte så jag såg ingen annan väg än att ta tag i hennes grimma med ena handen. På så sätt hade jag åtminstone en liten möjlighet att hålla min rädsla i schack.

Det gillade hon förstås inte, och började lyfta huvudet ännu mer och stå emot. Jag var noga med att inte svara med varken ryck eller skarpt motstånd. Men jag gjorde pyttesmå "halvhalter" i grimman för att få henne att backa ett par steg. Så fort jag kände ens ett minimalt svar på min begäran så gav jag efter på taget i grimman. Hela tiden undvek jag att pressa nåt, jag lät handen följa med vartefter hon rörde huvudet. Men närmare mig ville jag inte ha henne. 

Hon gick med på att backa ett par steg men så kände jag ett trots igen. Jag visste att min rädsla att förlora kontrollen låg på lur, så jag koncentrerade mig på att andas lugnt, tänka lugnt, och tänka positivt om henne, också berömma med rösten varje gång hon mjuknade. När hon gav en antydan om att vilja sänka huvudet tänkte jag att jag borde få släppa grimman lugnt så hon skulle bli fri. Men att våga det när hon ändå stod så nära och jag inte visste riktigt var jag hade henne... 

Jag koncentrerade mig ännu på lugn andning, det hördes riktigt när jag tog djupa andetag, och sen släppte jag grimman. Hon sänkte huvudet ännu mer, och gnuggade huvudet mot ett framben, och tuggade. Då sa jag till mig själv: "Nu kommer jag att backa försiktigt och hastigt ta mig ut härifrån så länge det är något positivt." Jag visste inte om jag skulle ha koncentrationsförmåga tillräckligt för att hantera ytterligare närgångna hälsningar från henne. Och hålla min rädsla under kontroll. 

Så jag avslutade snabbt, vände "på klacken" och gick snabbt in i lösdriften och kröp genom grinden. Där kände jag mig lugn igen och skulle ha kunnat möta henne. Med grinden emellan oss. Och mycket riktigt hörde jag att hon kom snabbt efter mig, men jag hann.

Det var ju helt klart en vinst för mig det här. Att våga möta henne, att inte behöva ta i hårt. Och framför allt var jag så glad att hon sänkte huvudet, började tugga, fick helt klart nåt att fundera på, tror jag. Återstår att se hur det är nästa gång. Klarar jag av att koncentrera mig då också?

Det är ju så mycket som spelar in såna här gånger. Var de andra hästarna är, vilket väder det är, vad som har hänt tidigare under dagen, om det varit nåt större orosmoment, och hur hon annars mådde.

Så intressant det här, men oj vad trött jag var efteråt!

Hästen såg min bil komma...

 ... på vägen och han hörde att jag vände in på gården. 

Tur att ingen bil kom emot när jag svängde, för mina tankar var redan ute på plan och på den häst som jag så tydligt såg vände på huvudet och kollade in bilen, den blicken gjorde mig varm inombords. Redan då anade jag att jag skulle vara nöjd med den dagens stallbesök.

Jag började som vanligt med att ta grepen och planera i vilken ordning jag skulle mocka. Men samtidigt sneglade jag utåt mot hagen, vilka hästar var närmast, vem stod var, hur var atmosfären, hade nåt oroligt hänt, hade någon just busat och sprungit sig svettig, eller var det lugn och ro efter middagen.

Jag såg "min" häst genom stallöppningen. Han stod lite längre bort, lite fundersam. Han hade tydligen något gnabb på gång med sin svarte kompis. Ett par gånger måste han ännu upp på bakbenen och slänga med huvudet. "Min" stolte springare.

Eftersom det fanns andra hästar också i lösdriften mockade jag lite här och där och försökte störa dem så lite som möjligt. En del kanske inte fick så ofta stå ifred just i lösdriften, så jag ville inte skrämma bort dem. Samtidigt höll jag ett öga på "min" häst, som jag visste nog skulle med sin blotta närvaro schasa bort de andra. Åtminstone skulle han ta den "bästa" platsen.

Medan jag stod där och andades lugnt och emellan tog mikropauser i mockandet för att hästarna där inne skulle få vila, så kände jag plötsligt en blick, När jag tittade upp såg "min" häst rakt på mig och jag stannade upp och besvarade blicken. Jag skickade varma tankar till honom, beundrade hans stolta uppsyn, och plötsligt började han sakta komma mot stallöppningen.

Jag kollade in var de andra hästarna stod och funderade hur de kunde tänkas gå undan när han kom in. Eftersom det är hästarnas hem så backade jag undan lite för att ge dem mera svängrum. De skulle åtminstone inte behöva fundera på mig om de måste snabbt ta sig undan och ut.

"Min" häst blev stående i öppningen, kollade in läget, innan han kom in i den första delen av lösdriften. Jag gick inte fram till honom, jag var inte säker om han faktiskt ville det. Dessutom var det ännu ett par hästar som troligen skulle förflytta sig närmare öppningen om han kom längre in.

De andra gick ut, de ville inte bråka, och hade ju fått stå och vila en stund där inne. Jag gick sakta fram till "min" häst. Vill du bli borstad? Eller vilket humör är du på? Jag tolkade som att han inte ville bli borstad, jag anade en viss stress, att han bara ville stå och vila. (Det bekräftades sen när jag hörde vad som hade hänt just innan jag kom.) Så jag stod bara och andades och beundrade honom.

Efter en liten stund flyttade han sig längre in i lösdriften, vid en vägg, och jag följde efter. Jag motstod min tanke att röra i pälsen, klia, reda ut lite man, nåt, och i stället stod jag bara och... andades.

Det tog inte länge förrän hans huvud sänkte sig alltmer sömnigt, ögonen var på halvstång, och så höll han på att småtrampa i slowmotion tills han kommit några centimeter närmare mig. Precis som om han läste min oro (min hästrädsla kan jag inte dölja för honom hur jag än försöker). Jag vet ju hur snabbt han reagerar om nåt händer, och jag vill inte vara i vägen då. Och när jag tänker så, så vet han, att om han ska lyckas röra på sig utan att jag blir rädd och drar mig undan, så måste han göra det nästan utan att jag märker det. 

Men jag märkte det när han plötsligt hade mulen precis vid min mage.

Där stod vi och halvsov en kvart kanske. Ingen störde, allt var lugnt. Kvalitetstid med hästen.

- - - 

Idag när jag for till stallet visste jag ju att det kan vara nåt helt annat. Dessutom var de blåsigt värre. Visst var jag lite besviken när han inte verkade se att jag kom. Ingen reaktion. Han stod med baken mot stallet, vilade tydligen, i närheten av höbalen. Jag sände ett hej till honom på avstånd, ca 50 meter kanske, helt tyst, men med värme. Kommer du och hälsar idag också?

Jag började mocka som vanligt och fick koncentrera mig på halvåringen som var nyfiken och som är nog så oberäknelig i sina rörelser. Mitt i allt har man en bakdel vänt mot sig när hon får fnatt och vill busa. Jag lyckades hålla mig relativt lugn. Men jag har för mig att hon inte kan hantera min rädsla än. I vilket skede lär de sig hantera de känslor som människorna kommer med i deras närhet?

När jag tyckte jag ville ha egen tid, undan från hennes nyfikenhet, och hon hälsade på andra hästar i närheten, så gjorde jag mig ett ärende till området där "min" häst stod. Jag ställde mig på ca en meters avstånd och frågade hur han hade det. Jag uppfattade att han var sur. Vädret kanske. Eller kanske han annars bara ville vara i fred. Så jag försökte inte ens röra i honom. Men jag stod där en stund och försökte förmedla mina varma tankar till honom. Beundrade honom, undrade vad som gjorde honom i obalans.

Efter en stund tänkte jag att jag passar på att säga hejdå till honom medan det är lugnt runtomkring. Så jag gick närmare, sträckte ut handen, nuddade försiktigt vid mulen. Han hade ju i princip inte ändrat ansiktsuttryck just alls under den tid jag stod där, bara sett lite sur och kanske uttråkad ut. Men när jag nuddade vid mulen, snusade han försiktigt och tryckte sen mulen mot min hand och gnuggade den snabbt men mjukt mot handen. Och sen tillbaka till det sura och neutrala ansiktsuttrycket.

Jag viskade ett tack för hälsningen, varm inombords, och gick tillbaka till mockandet och sen hem.

Det var ingen översvallande känsla eller fantastisk kontakt, men ändå var jag så glad över att han brydde sig om att hälsa ordentligt. Och jag var glad att jag inte trampade över och började klia honom eller så, när han tydligt inte ville det. 

Respekt och ärlighet... 

Horses in mind always...

Jag stod och gjorde ingenting...

 ... medan hästen halvsov i den första trevande vårvärmen. Hans chokladbruna lurviga vinterpäls var nästan het på vissa ställen, trots nästan 10 minusgrader.

Det var inte mer än kanske en halv meter mellan oss, jag ville ta in så mycket som möjligt av det chokladbruna fluffet. Just idag behövde jag det verkligen.

Medan jag såg på hans slumrande ögon, som ibland blev fullständigt vakna när han ville ta en koll på ett av stona som vänslades med en annan häst en bit ifrån, flög mina tankar till och från. Jag var trött. Och det märktes inte minst på att jag plötsligt började gråta. Från ingenstans blev det bara för mycket gråt så det rann över. Jag skyllde på att solen var så stark. Det stämde också. Men det var nog mycket mer än så.

Den halvsovande hästen knyckte ibland på nacken, gäspade, lyssnade bakåt vad de andra hästarna gjorde vid höbalarna, "bytte fot", kliade på frambenet.

Jag håller på att lära mig att respektera även hästens utrymme och vilja. Jag kan fråga om jag får klappa honom, men ofta knycker han till med huvudet och säger nej. Det tar ont i mig att han så ofta gör så. Hur många gånger har jag inte förr bara tänkt på att "jag vill" och så har jag gjort det och så har jag sagt fy åt hästen om han dragit sig undan, lagt öronen bakåt eller visat tänderna.

Det är fortfarande svårt att respektera hästen när någon annan tittar på. Jag känner mig löjlig. Och faktiskt förödmjukad. Konstigt.

Medan jag stod där nära hästen idag i den värmande solen, så pratade jag en hel del, frågade hur han hade det, varför han inte vill komma när jag sätter fast grimskaftet, frågade om han har ont nånstans. Jag vet inte om jag fick svar. Men jag respekterade hans utrymme.

Tills det kom en annan mänska i närheten. Då blev jag plötsligt generad, tyckte jag inte "bara kunde stå där och titta på hästen", så jag försökte klappa honom, fast han sa nej. Och det kändes så fel, så fel, att avsluta vår trevliga meditation så negativt. För jag ville inte stå där längre, eftersom jag inte kunde "bara vara" med gråten så nära ytan. Så jag for hem.

Varför skulle jag inte ha kunnat fortsätta "bara vara" en stund till? Skulle jag ha fortsatt, men kanske pratat tyst då med hästen, eftersom en annan lyssnade, så kanske det skulle ha blivit ett riktigt positivt slut i alla fall. Jag måste våga ta plats. Lika mycket som jag vill ge hästen plats.

En händelse som jag måste minnas och ofta ta fram, speciellt när jag känner mig misslyckad i samband med hästar, är det som hände för nån vecka sen.

Det var sent en kväll när jag for till stallet. Just den här hästen, "min" häst, stod tillsammans med en kompis och mötte mig när jag gick in i hagen. Kompisen kom först emot mig, rakt emot mig, hälsade och vill ha lite kli i pannan med sin mule mot min mage. Jag vågade inte testa om jag fick röra i "min häst", så jag började mocka lite där de stod. Då kom "min" häst och började äta snö precis bredvid min fot. Som om det var den godaste snön där. Jag ville inte störa så jag bar bort mitt lass med hästskit till stacken. När jag vänder mig om ser jag att hästen följer efter. Kommer rakt emot. Jag försöker andas lugnt fast jag är alldeles till mig av glädje. Han sätter också sitt huvud i mina händer och gnuggar ögonen mot dem, jag hade ju tagit av mig handskarna trots kylan, för jag ville ju känna vinterpälsen ordentligt. 

Han ställer sig sen en liten bit ifrån och jag blir stående och småpratar och småtänker med honom. Om ingenting. Efter en liten stund tar han ett litet försiktigt steg åt sidan med båda frambenen, mot mig, så han igen står riktigt nära med huvudet. Men det är som om han förstår att jag är lite osäker på om han vill schasa bort mig eller hur det ligger till, för han gör det i slow motion. Och fortsätter sen halvsova med huvudet intill mig.

Vi står så en god stund. Sen "säger han" att han börjar bli hungrig. Jag säger tack för pratstunden. Och medan jag står kvar går han förbi mig väldigt nära, men inte alls burdust som jag vet att han också kan göra, och som har gjort att jag flera gånger blivit rädd och gått undan, för att rädda mina tår. Den här gången går han långsamt så jag hinner dra ett tag över hela pälsen från huvud, nacke, rygg och till svansen, medan han tar sikte på maten.

Varför känns det så löjligt att skriva om det här? Ändå är det så betydelsefullt, så äkta, så verkligt och så rätt.

Bättre en mule i handen...

... än, ja än vadå? ... än tio fina springare i stallet? ... än tio dressyrchampions i hagen?

Jag tycker jag har försökt med så mycket.
Centrerat, akademiskt, snällt, bestämt, envist, mjukt, väntande, fordrande, upproriskt, frågande. Och inget har fungerat. Jovisst, en kort stund ibland, men inte ett helt träningspass. Det har inte fungerat, helt enkelt. Jag har försökt med ordentlig sadel, med bomsadel, med mjukt träns, med skarpare träns, med hackamore, med spö i handen, utan spö, med skänklar, utan skänklar, med sits, som en hösäck utan just nån inverkan alls.
Och oj, vad jag har försökt ta reda på varför och hur. I  böcker förstås, men mest på nätet, i olika diskussionsforum och träningsprogram och instruktionsvideor. Men inget har fungerat.

Frustrerande, minst sagt, att inte kunna något alls. Inte få något till stånd. Annat än osäkerhet och oenighet och oklarhet. Det kändes så skönt att ta några vanliga lektioner på en ridskola emellan och konstatera att jag visst kan rida, jag kan göra rätt fina volter, jag kan minska och öka volterna rätt så bra. Också i traven. Jag vet ungefär hur jag ska få fina hörn och hur öppnan ska lyckas och vad det är som gör att skänkelvikningen blir någorlunda. Så usligt är det inte. Skönt att konstatera.

Sen är man tillbaka med en fyrfoting som man inte lyckas något alls med. Som om han inte kan något alls. Men helt plötsligt, utan att man gör något så kan han göra de där fina hörnen och den där precis lagom böjningen på volten. Utan att jag gör nåt. Men om jag försöker så går ingenting. Tvärstopp. Eller snurr på stället. Nej. Vill inte.

Markarbete då. Nej. Går på. Tvärstannar. Kommer för nära. Trampar nästan på. Lyssnar på hästen i hagen bredvid. Vill inte. Gäspar "fy vad det här är tråkigt".

Och så kommer man en dag och ska hämta honom ur hagen och han lämnar höet och kommer emot. Stannar nästan bredvid, går bara ett halvt steg förbi, och väntar att man knäppar fast grimskaftet. Sen viftar han med huvudet, irriterade flygfän! och svänger huvudet så jag ska se att han har en besvärlig en som biter honom strax under örat. Jag lyckas mosa den.

Jag försöker med markarbete igen. Nej, det fungerar inget vidare, men jag låter mig inte provoceras den här gången. Jag gläds åt små små saker som fungerar, mosar fler flygfän vartefter hästen visar mig på dem. Avslutar enkelt. Håller så mycket handkontakt som möjligt.

När han gått tillbaka i hagen ser jag att den gamle har fått av sig grimman. Igen. Han lyckas ofta med det, speciellt när det kliar vid öronen tack vare insekterna. Den gamle går in under taket vid stallet, jag går efter med grimman, men tror ju inte att han ska låta mig sätta på grimman igen. Det har lyckats kanske en gång av tio tidigare. Resten av gångerna har han gått undan, vill inte, låter sig inte luras.

Jag går närmare den gamle, han står stilla men det lurar mig inte, han är snabb som få att dra sig undan. Och jag har bestämt mig för att inte tvinga mig på nån idag. Grimma eller inte.
Jag går långsamt närmare. Stannar emellan, så han har möjlighet att reagera. Men han står stilla.

Med hjärtat bultande går jag till sist långsamt ända fram till honom, sätter långsamt på honom grimman och låter honom snusa på händerna. Han rycker inte till som han brukar, han står helt stilla, blåser lite i händerna och står stilla. Jag ser hur han blir irriterad på de bitande insekterna och jag lyfter försiktigt handen för att mosa åtminstone en av dem. Han visar på fler. Jag får stå med hans huvud nästan i famnen och schasa flygfän. Det här har aldrig hänt med den gamle förr. Jag är helt förstummad, "lycklig hästtjej" skulle det kanske stå i en hästbok, och vågar knappt röra mig för att inte skrämma.

Jag inser att stunden snart är förbi. Dels för att insekterna är allt mer irriterande, dels för att det finns fyra andra hästar under samma tak som också är irriterade och som alla viftar på svansar och huvuden för att slippa krypen.
För att ha möjlighet att visa den gamle att jag respekterar hans hem, så avslutar jag mitt i, drar mig ett steg tillbaka för att han ska få ha kvar sitt rum och jag säger tack och hej, hoppas vi ses igen...

Sen hoppas jag ju att det ska gå att fortsätta från det här nästa gång. Men det beror helt på omständigheterna. Vilka hästar som är i närheten, vilket humör de är på, om nån av stona har en "sån" dag så allt är irriterande, eller om vädret bråkar.

En mule i handen är bättre än mycket annat. Och så otroligt viktigt för välmåendet!

Mindfulness bland skit och hörester...

Det var inte det här jag hade tänkt mig när jag for till stallet.

Solen sken, vinden var mild, och fast det var massor med snö kvar så kändes det verkligen som om det var vår. Perfekt väder för en ridtur. Varför skulle min häst ha sjuk hov just idag? Varför måste han gå och tappa skon så det blev osäkert att rida?

Vad gör jag nu då för att hålla humöret uppe?

Det fanns ju alltid lite städjobb i hagen så jag tog med mig en spade och gick långsamt ditåt medan jag kollade in hästarna, var de stod, vem som stod med vem. 

Solen var verkligen varm och jag blev stående en bit från hästarna bara för att se på dem och njuta.

Så intressant det där med rangordning. Och det där att försöka förstå hästarnas språk. Hur de signalerade till varandra att de vill vara ifred eller att de vill bli kliade på ett visst ställe. 

Jag mindes plötsligt förra gången jag gick till hagen, i samma ärende, och ville hälsa på en viss häst som stod så ensam för sig själv. 

Jag gick fram till henne, rätt så långsamt så hon inte skulle uppleva mig som burdus, och så började jag klia henne där jag trodde hon ville bli kliad. 

Först var det helt ok, men plötsligt anade jag något med hennes öron, och en sekund senare kände jag hennes tänder runt min handled. Vad? Vad har jag gjort?

Vilken chock! Hon bet inte, jag kände bara av tänderna, efteråt kände jag ingen smärta alls, men hon visade helt klart tydligt, att hon vill vara ifred nu. Jag hade missat de föregående tecknen som hon visade. Hon menade inget illa. Så tolkade jag det.

Det har jag ju hört att man inte egentligen ska störa en häst som äter. Den stunden är deras egen. Om de har tillgång till mat hela tiden är det förstås lite svårare att veta hur man ska göra...

Jag borde hitta en kurs där man skulle lära sig det där. Visst såg jag något sådant i fb-flödet häromveckan? Det var på ett stall i närheten... Måste kolla när jag kommer hem. Jag skulle egentligen vilja lära mig mer...

Nu stod jag alltså i den varma solen, gjorde lite som hästarna, vände ”bredsidan” till solstrålarna för att få så mycket som möjligt av värmen. I ögonvrån såg jag att en av hästarna började röra på sig. Jag märkte att hon tog sikte på mig.

Nämen, det är ju hon, densamma som smakade på min handled förra gången!

Instinktivt ställde jag mig lite stadigare där jag stod, men försökte vara avslappnad. Jag tog stöd av spaden, beredd att ”göra mig större” ifall hon verkade irriterad på mig. Hon behövde ju inte heller få för sig att hon kan flytta på mig hur som helst. 

Sen försökte jag bara vara lugn, andas lugnt och långt nere i magen, och så mumlade jag ett lågt hej, hur är läget?

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig av mötet, och hade aldrig varit med om att en häst kommit fram till mig så där, inte nyfiket utan med ett annat ärende.

Å andra sidan hade jag väl aldrig stått och ”hängt på en spade” i hagen tidigare heller. Jag hade alltid haft något för mig, jobbat med något, eller gått fram till en häst själv, till exempel för att hämta den för ryktning och ridtur.

Hästen kom långsamt men tydligt fram och ställde sig bredvid mig, först en halv meter ifrån, men när jag inte rörde mig desto mera så kom hon ännu närmare och stod sen med sitt huvud så nära att jag inte just behövde flytta händerna från spadskaftet för att kunna klia henne på halsen. Sen såg jag att hon slickade sig runt munnen och tuggade lite. Hon lät ögonen bli på halvstång som om hon tänkte sova där på stället.

Jag blev alldeles varm inombords. Och det var inte bara på grund av solen. 

Precis som om hästen ville be om ursäkt för senast, när hon förhastade sig och nafsade efter min hand. 

Jag rörde mig inte desto mera, men pratade lite med henne och koncentrerade mig ännu mera på andningen. 

Kom hon till mig för att få ”hänga med någon i hagen”? För att få sällskap, för att få lugn och ro tillsammans med en människa?

Var hade jag sett en kurs som handlade om det här? Något om mindfulness och andning... Den måste jag hitta mer info om!

Att förbli närvarande just nu var det viktigaste jag koncentrerade mig på, med hästen några centimeter ifrån mig. 

Hennes huvud sjönk lägre och lägre ner mot marken. Sov hon? Jag ville inte förstöra den speciella stämningen. Tänk att hon kom fram till mig, ville stå där bredvid, och bara njuta av tillvaron. Det om något är väl mindfulness! Och jag märkte hur jag själv blev avslappnad och rofylld medan jag lyssnade på hästens andning. 

Det här behövde jag idag...

Jag skriver för att leva...

... och inte stampa på stället.
Om jag skriver ner alla ord, nåja, de flesta, som kommer i mitt huvud, så kommer det väl nya fräschare ord och meningar dit i stället?

Det där med att publicera böcker tror jag inte är något för mig.
Men på nätet kan man ju slänga ut vad som helst.
Lite tråkigt förstås om ingen läser, eller när man inte vet om nån läser, och vad reaktionerna kan ha varit.
För det har ju blivit så sällsynt med kommentarer, överallt, om det inte råkar vara en sak man kan skälla ut, klandra, protestera starkt mot eller så. En vanlig kommentar blir det inte av att man skriver, vet jag själv, det kan ju ibland dessutom vara rätt svårt att "logga in" för att kommentera.
Man bara scrollar vidare.

Det blir ungefär som det där citatet av Winston Churchill som finns i min fickkalender för nästa vecka: Då och då snubblar människorna över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.
För många gånger när man "scrollar" på nätet så kommer det en idé eller en positiv tanke eller en liten hoppfull ton nånstansifrån, men ofta hinner man inte stanna upp just då, och "ta tillvara" det positiva, för då har man redan hunnit tre sidor framåt och för det mesta är det omöjligt att ta sig samma väg tillbaka för att se vad det var man nästan log åt...

Man behöver nog ta det lite lugnare kanske, så man hinner stanna trots halkan, och kolla in det fina man råkade få en glimt av i ögonvrån medan man körde. Vi behöver nog lite mer av de där positiva ögonblicken, låta dem lagras någon sekund längre, för annars tar alla de negativa bilderna, kommentarerna, reaktionerna och skriverierna överhanden och man får kanske en ständig oro i kroppen.

Jag minns en seriestripp i en dagstidning, som jag nog berättat om många gånger till höger och vänster, men den var så bra: En älg gick i skogen, första rutan: han gick, andra rutan: han gick, tredje rutan: han stannade och sa nåt i stil med: nånstans ett par rutor bakåt var jag visst lycklig...
Men det var för sent att gå tillbaka och fånga det ögonblicket då, ibland lyckas man, men för det mesta har man tappat bort tråden...

Nej, jag skriver nog ingen roman. Inte på en månad som i NaNoWriMo. Inte på längre tid heller.
Och inte tycks det bli nån flash fiction nu heller , fast det var det som det här stället var tänkt för.
Men om jag får bort de här orden ur huvudet, kanske det blir en flash fiction då i nästa inlägg?