... tänkte hon högt för sig själv, fast hon visste ju att det var en liten överdrift. Visst fanns det mycket, men inte var det fullt inte. Det var bara de utväxta stjälkarna som pressade upp den skyddande presenningen minst en halv meter över lådkanten. Det såg hemskt ut egentligen.Och ännu hemskare var det att i den skumma belysningen sträcka ut handen mot stjälkarna och greppa tag i potatis för ett helt plastämbar. Man såg ju inte vad som fanns där... "Som bäddat för en skräckhistoria" tänkte hon, och märkte att det också var fem ord som kunde vara inledningen till en förunderlig liten story. Kanske en annan gång skriver jag den, nu var det potatis som gällde.
Ekologiskt ska det vara. Och inget slöseri. Och så naturligt och modernt. Och samtidigt enligt nån ny trend. Det var egentligen väldigt jobbigt om man skulle skriva en blogg som gick hem bland nutidens unga vuxna. Inte så att hon måste skriva det som de ville läsa, men ändå drogs man så lätt med i ekorrhjulet där också. Och ändå var det ju just ekorrhjulet som hon ville ut ur.
Hon ville snurra det själv, inte dras med i något som andra styrde och ställde med. Och hon ville kunna stanna det när som helst, bara för ett ögonblick och andas, carpe diem, eller kanske för nån vecka eller så, så man hann skriva några nya historier, fynda nåt helt onödigt på nåt nytt loppis, eller kanske testa ett nytt café i grannstaden... Det fanns så mycket man kunde använda sin tid till...
Men nu hade hon en blogg som hon ville skriva inlägg till. Och hon hade den där potatiskällaren. Med fjolårspotatis. Och så ville hon göra något nytt, men inte nödvändigtvis enligt någon ny trend utan bara för att hon råkade få en tokig tanke.
Hon ville känna sig fri. Frilansande hobby-ist.
"Jag har nog fått värmeslag" tänkte hon (åter fem ord som kunde påbörja en ny historia...) fast om det var allvarligt så skulle jag nog inte känna mig så väl till mods. Så då är jag bara frilansande. Frilansande googlare som hittar knep för hur man ska kunna leva mer på mindre. Och må bra på köpet.
Det var en ekologiserande tjej som drev en blogg och som skrev om idén att sätta gammalpotatis i omgångar för att få nypotatis hela hösten. Den där första precis-lagom-saltad-nypotatis-med-smör-att-äta-efter-avkylande-simtur-efter-svettig-höbärgning. Den smaken är ju så svår att få tag på. Bäst går det i minnet från barndomens sommarkvällar. Så egentligen är det ingen vits att försöka. Men...
Det är varmt ute. För varmt. Så då kan jag lika gärna tömma potatiskällaren, där är det svalt och skönt. Och eftersom man bör ta tillvara solens d-vitamin så går jag i maklig takt när jag bär ut potatisämbaren två och två. På vägen till komposten solar jag ryggen, på tillbakavägen solar jag framsidan och om jag tänker efter så kan jag träna en hel del olika muskler medan jag går och bär på ett ämbar i var hand. Axlarna ner, lugnt, avslappnat, stretcha, böja lugnt, gå jämnt och energiskt men ändå ledigt. Hela kroppen får motion på köpet.
Och till sist: några av de utväxta potatisarna får komma ner i varm fuktig mylla i bortre änden av det nya potatislandet så får man se i slutet av september om man lyckas locka fram nåt gammalt välsaltat smörigt nypotatisminne ur barndomskamrarna!
Det här tokeriet kan jag gott fira med en enkel kopp kaffe ute i halvskuggan. Potatiskällaren är tömd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar