... när de hörde fasta fotsteg från övervåningen. Mmm... vad är klockan? mumlade den ena. Den andra plirade med ögonen men hittade ingen klocka. Hmm... det känns i fötterna som om det kunde vara dags att stiga upp, men kanske jag drömmer, svarade den andra.
Plötsligt blev rummet ljust och en spindelväv fladdrade till i taket. Hela världen kändes som om den gungade. Sen gick allt väldigt snabbt. Det blev blött om fötterna, de fick nåt stadigt att stå på, och så kändes omgivningen så mycket varmare. De hann se skymten av en helt underbar strålande varelse som på ett sätt kändes som lite släkt, men ändå så helt annorlunda, och så stor! Sen blev allt mörkt igen. Jaha, bara att fortsätta sova då, tänkte båda halvt omtöcknade av luftfärden och gungandet och bländade av den ljusa varelsen.
Men nej, det gick inte att sova. Nånstans i deras minne hade en bild vaknat, av en strålande... julgran, det var en julgran vi såg!! Det är dags nu! Minns du, kompis, hur vi strålade i kapp med julgranen ifjol? Jag hade visst tre eller fyra klockor, eldröda, och du hade också så fina klockor!
I rummet stod den ståtliga julgranen i all sin prakt och skrockade: Jag tänkte väl det, nu är det nog hög tid att ni plockar fram era klockor! Hur mår ni i år? Orkar ni? Julen är visserligen förbi, men än har jag hopp om att få finnas kvar tills ni visar er prakt! Kanske ni får ta över lysandet när min tid är över... Välkommen in i stugvärmen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar