Regnet smattrade på rutan medan en julchoklad smälte i munnen och jag undrade hur jag skulle göra för att få snöflingor att singla ner i stället.
När dottern gick i de lägre klasserna i skolan sjöng de intensivt en visa om snöflingor som virvlar, först en, sen fler och fler. Och den vintern blev nog vit, fast den började rätt slaskig och grå.
Men ska jag sjunga eller inte?
Åtminstone inte med chokladen i munnen, bestämde jag mig, och började fundera på vilken choklad jag skulle ta som nästa? Månne en svensk Julbräck-bit eller en rejäl finsk Fazerina? Sen fanns det en härlig i-skolans-syslöjd-virkad korg full med diverse chokladsorter att välja och vraka mellan.
Men så var det ju morgondagens annorlunda gympa-pass att tänka på. Där behövde jag vara smidig, i skick, inte tung och klumpig. Jag hade redan tänkt ut att jag fram till i morgonkväll måste vara lite medveten om hur jag rör mig, använda musklerna, väcka upp det smidiga som redan börjat slumra i mig av allt julgott. Annars skulle passet blir så jobbigt och jag bara skulle bli ledsen.
Bäst att låta det räcka med ett par små chokladbitar, och i stället ta en frukt och lite gott kallt vatten, och sen kanske trappa upp och ner till källaren och kanske en låtsas-ha-ärende-tur upp till vinden också. En trappa är bättre än ingen alls. Ett par steg extra är bättre än att sjunka ihop i soffan.
I morgon vill jag hitta mina muskler, de ska vara vakna och alerta när jag ger dem order :).
Inte sömniga som mina amaryllisar som ännu inte fått komma upp i värmen och ljuset. Jag tror visst jag går ner i källaren och hämtar upp dem nu, så får jag röra på mig lite.
Inte för att jag motionsfixerad. Långt ifrån. Men morgondagens ridpass vill jag klara av utan att helt bli nertryckt i jodhpursen.
Såja, fötter, rör på er nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar