Vilken häst som helst...

... duger för att lindra min hästbrist, sa tjejen bestämt. Bara jag får prata med den, röra vid den och se dess reaktioner. Jag måste få se en häst!

Hon sa det inte högt, bara tyst för sig själv. För hon var ju inte en vanlig tjej, en sån som springer i stallet och hälsar på alla fyrbenta och som tycker varje häst ser ut som hennes drömhäst. Eller jo, hon var ju lite av en sån, längst inne, men det kunde hon ju inte visa utåt.
Det gör man kanske inte om man redan uppnått medelåldern och lite till.
En äldre hästtjej. En pensionärhästtjej med lite krämpor här och där.

När hon var i stallet, vilket som helst, hade hon siktet inställt på allt i hästväg. Fanns det nån häst att prata med? Fanns det nån skit att mocka? Fanns det en stallgång att sopa? Behövde rykthinken och alla ryktgrejorna putsas? Borde man borsta av nåt täcke, nån vojlock, eller kanske kunde man putsa upp framför stallet? Bara det hade ens lite att göra med hästar och stall så var det helt klart en rolig grej, inte ett jobb.

Och om det fanns hästtjejer i närheten som kanske var osäkra, behövde hjälp med nån trilskande sadelgjord, behövde hjälp med att komma upp i sadeln, behövde nån som höll hästen lugn medan de fixade hovarna? Då fanns pensionärsstallflickan där och assisterade.

Nåja, nu lät allt det där som skryt. Men egentligen berättade hon sällan för nån om allt det här. Hon bara försökte finnas i närheten av hästar så ofta som möjligt för att må bra.

Och nu hade hon hästbrist, igen.

Hon satte sig ner vid datorn och lät fingrarna leka över tangentbordet. Dagbok hade hon inte skrivit på trettiofem år, minst. Bara små korta anteckningar i fickkalendern. Dagbok var inte riktigt hennes grej heller. Bloggandet var inte heller riktigt den rätta formen. Det krävde för mycket datortid. Och den tiden ville hon allra helst lägga ner på nåt mer konkret än en virtuell värld. I värsta fall handarbete. I bästa fall stallsarbete.

Medan fingrarna jobbade med tangenterna, försökte hästtjejen förbereda sig för nästa hästkontakt. För sanningen var att hon också var lite rädd. Hon hade stor respekt för hästarna. Hon visste hur snabbt det kunde ske en olycka. Hon försökte förutse, vara försiktig och planera noga så inget otrevligt skulle ske. Men rädslan låg alltid på lur. Även när hon satt på hästryggen.

Är man dryga femtio år får man tänka efter innan man rusar runt i en manege på hästryggen. Den gamla hästtjejen log när hon tänkte på dagen innan. Då hade hon vågat sig på en lättare hopplektion. Och då hade hon faktiskt våga "rusa runt" på hästryggen i manegen och till och med vågat susa över några mindre hinder. Nu hade hon faktiskt svårt att tro att det var sant. Men hon hade vittnen på vad hon gjort :)!

Allt var den fantastiskt snälla och trygga hästens förtjänst. Han var en äldre tävlingsponny, i dryga tjugo år hade han förtjusat hästtjejer med sin silkeslena vita päls och sina snälla ögon. Nu hamnade han att släpa omkring på en "gammal tant" som var lite osäker med skänklarna och vinglig på ryggen. Men hon hade varit rätt så snäll med tyglarna och verkligen bemödat sig att inte rycka honom i munnen, så han hade kört på för fullt, inte visat minsta lilla trötthet. Ivrigt hade han galopperat iväg så fort han såg att det fanns hinder på plats, och hoppen hade han avvägt alldeles perfekt själv, det var bara för ryttaren att hålla sig fast. Och hon hade lyckats!

Hästbristen hade ju inte precis blivit mindre av den lyckade hopplektionen. Mycket vill ha mer, heter det. Och mer skulle det väl bli. Småningom.

Vilken häst som helst, suckade hästtjejen, och avslutade skrivpasset...