Jag skriver för att leva...

... och inte stampa på stället.
Om jag skriver ner alla ord, nåja, de flesta, som kommer i mitt huvud, så kommer det väl nya fräschare ord och meningar dit i stället?

Det där med att publicera böcker tror jag inte är något för mig.
Men på nätet kan man ju slänga ut vad som helst.
Lite tråkigt förstås om ingen läser, eller när man inte vet om nån läser, och vad reaktionerna kan ha varit.
För det har ju blivit så sällsynt med kommentarer, överallt, om det inte råkar vara en sak man kan skälla ut, klandra, protestera starkt mot eller så. En vanlig kommentar blir det inte av att man skriver, vet jag själv, det kan ju ibland dessutom vara rätt svårt att "logga in" för att kommentera.
Man bara scrollar vidare.

Det blir ungefär som det där citatet av Winston Churchill som finns i min fickkalender för nästa vecka: Då och då snubblar människorna över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.
För många gånger när man "scrollar" på nätet så kommer det en idé eller en positiv tanke eller en liten hoppfull ton nånstansifrån, men ofta hinner man inte stanna upp just då, och "ta tillvara" det positiva, för då har man redan hunnit tre sidor framåt och för det mesta är det omöjligt att ta sig samma väg tillbaka för att se vad det var man nästan log åt...

Man behöver nog ta det lite lugnare kanske, så man hinner stanna trots halkan, och kolla in det fina man råkade få en glimt av i ögonvrån medan man körde. Vi behöver nog lite mer av de där positiva ögonblicken, låta dem lagras någon sekund längre, för annars tar alla de negativa bilderna, kommentarerna, reaktionerna och skriverierna överhanden och man får kanske en ständig oro i kroppen.

Jag minns en seriestripp i en dagstidning, som jag nog berättat om många gånger till höger och vänster, men den var så bra: En älg gick i skogen, första rutan: han gick, andra rutan: han gick, tredje rutan: han stannade och sa nåt i stil med: nånstans ett par rutor bakåt var jag visst lycklig...
Men det var för sent att gå tillbaka och fånga det ögonblicket då, ibland lyckas man, men för det mesta har man tappat bort tråden...

Nej, jag skriver nog ingen roman. Inte på en månad som i NaNoWriMo. Inte på längre tid heller.
Och inte tycks det bli nån flash fiction nu heller , fast det var det som det här stället var tänkt för.
Men om jag får bort de här orden ur huvudet, kanske det blir en flash fiction då i nästa inlägg?