... lät bekant på rösten, nån jag pratat med ofta, för länge sen. Men vem var hon? Kanske hon bara var en av de där tjejerna som springer förbi varje dag, kikar in och sen rusar vidare till någon större och finare häst.
Men vänta nu, hon kallar mig visst "gubben", "hallå, gubben" sa hon, och jag känner visst igen rösten. Det börjar plötsligt klia i pannan och jag ställer mig så nära boxgallret så hon når att klia mig om hon är intresserad. Ja, just där, lite högre upp, ja, jag känner igen dig! Men varför kommer du inte in hit och ger mig en ordentlig ryktning? Varför går du på kryckor? Sak samma, huvudsaken att du fortsätter klia mig just där, där pannremmen alltid irriterar och jag blir svettig.
Flickan på kryckor stod kvar en god stund utanför boxdörren och kliade den vita hästen i pannan och ovanför mulen, på de ställen där tränset kanske lämnar en svettig rand. "Min vita prins" mumlade hon så bara hästen hörde det, och fortsatte klia honom i pannan, men gallret var nog i vägen. Skulle hon trots kryckorna våga öppna boxdörren så hon kom åt ordentligt?
Hon visste ju att hon kunde lita på den här hästen, snällare fanns inte. Samtidigt hörde hon avlägset genom den öppna dörren slammer med matpytsor i det andra stallet bredvid, snart var det kvällsmat och då kunde det hända att hästarna glömde bort att uppföra sig och i stället försökte tränga sig ut ur boxen om någon hade varit slarvig nog att lämna dörren på glänt.
"Det här går inte längre" sade hon för sig själv och öppnade dörren tyst och försiktigt bara ungefär femton centimeter. Hon rymdes in med hela armen, lutade sig tungt mot dörrkarmen för att få en stadig position och väntade. Hästen förstod vinken och den utsträckta handen och tog ett steg närmare med sänkt huvud. Och visst kände han igen handen nu, och småpratet.
Flickan hade inte stått nära en häst på tre veckor nu. Var det faktiskt så länge sen hon föll av? Hon hade lyckats hitta annat roligt att sysselsätta sina tankar med så hon hade egentligen inte saknat hästarna direkt. Hon hade ju ändå inte kunnat gå ordentligt och allra minst tänka sig att sätta sig upp i en sadel. Men nu ramlade allt över henne, vad hon hade saknat det här!! Det börjar nog bli dags att träna upp musklerna igen så jag klarar av att gå in i boxen utan att vara rädd. Jag måste ju vara beredd på att hoppa undan, kunna behärska alla slags rörelser...
Ännu hade hon en vecka kvar av sin sjukledighet. Ja, hon var ju ingen liten hästtjej utan en vuxen sådan, så det var sjukledigt från förvärvsarbete som gällde. Men nu var det dags att ställa om sig igen till att börja röra sig ute bland folk, och framför allt bland hästar. Det här besöket i stallet var nog det bästa jag gjort på länge, jag saknar hästarna så! Jag vill jobba med dem, försöka förstå dem, lära mig mer om dem!
Men det där att sätta sig upp i en sadel är jag nog inte mogen för ännu, det kapitlet tar vi sen... "Ha det så bra, gubben, vi ses snart igen". Flickan kände sig en aning mera hel inombords när hon gick ut till den väntande bilskjutsen, även om kroppen protesterade lite mer än vanligt över all motion som den plötsligt utsatts för efter ett par veckors vila.
"Hästar är kloka djur. Och fina." hade den utländska läkaren på akutmottagningen sagt som kollade mina benfrakturer medan hon skrev ut värkmedicin och vårdföreskrifter åt mig. Jag hade berättat hur olyckan skedde, sett röntgenbilderna och väntade mig en utskällning över vårdslöst beteende. I stället fick jag bara en kort kommentar till svar, med mycket mera innehåll än jag kunde ana. Vad hade hon för förhållande till hästar?
"Nu ska du vila" sa hon "i fyra veckor, inte jobba", men sen...! "Hästar är kloka djur, och fina".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar