... i det hemtrevliga stallet på Storskärsvägen 2. Att det var smått regnigt väder där utanför gjorde det ännu hemtrevligare. Och att fyra av dem visste att det snart var kaffepaus i den mysiga sadelkammaren gjorde inte saken sämre, en välbekant doft av kaffe ringlade sig fram till dem där de stod och koncentrerade sig på sin fyrbenta vän.
Fyra av pensionärerna var alltså tvåbenta, den femte var fyrbent - hänger ni med? Den fyrbente brydde sig inte så värst mycket om kaffedoften, men nog anade han höpåsen som väntade på honom utanför boxdörren så snart de tvåbenta tog sin paus i sadelkammaren.
Ella hade i sista minuten anmält sig till den här hästmassagekursen som hon nog länge känt till, men som hon alltid tänkt att inte alls angick henne. Hon tänkte att den nog bara var för riktigt hästfolk som sysslar med hästar på heltid. Fast vaddå, heltid, hon tänkte ju väldigt mycket på hästar, nästan hela tiden, det är väl heltid det? Så hon hade tryckt på knappen "sänd" mest i misstag sedan hon kortfattat berättat om sitt intresse att delta. Sen ångrade hon sig, men det finns inte alltid en "ångra"-knapp. Och nu var hon här med en rätt så brokig samling hästintresserade.
Ridrädslan hade dykt upp igen i Ellas huvud i små portioner då och då när hon varit med dottern på ridskolan och hamnat att hantera hästar i olika situationer. Och den hade blandats med hästrädsla. Och hur gör man då när man älskar hästar men är rädda för dem? Ella tänkte att en kurs skulle ge så där försiktigt lite mer kunskap, hur man kan röra dem på ett sätt som de själva uppskattar och som de mår bra av. Dessutom hade hon ett säkert "äss" i fickan om det blev för invecklat på kursen, då skulle hon säga, nej, jag kan nog inte, för jag är allergisk för hästar. Inte så att det skulle vara ljug, för allergin gav sig nog försiktigt till känna lite då och då, speciellt i trånga, varma utrymmen eller när det var dags att mocka flera boxar i ett varmt stall. Men inte var det ju något hinder för att röra vid en häst, så allergisk var hon inte, men hon kunde alltid säga det, om hon kände sig trängd och ville dra sig undan, kanske just på grund av rädslan.
Kursledaren hade gett dem grunderna i hästens anatomi, speciellt musklerna, som ju hästmassören framför allt jobbar med, och nu stod de där i boxen och skulle hitta de där samma musklerna i verkligheten på den här härliga gamla valacken som stod och halvsov. Det var inte alls lätt. Innan ens de största musklerna hittades blev det mycket bläddrat i kurspappren, skratt och frågor och funderingar hit och dit, och kursledaren kallades dit för att vägleda dem. Valacken sneglade lite förundrat på alla händer som skulle massera hans "triceps" och "biceps" och som sökte bogbladet och "rullade manen", men han stor snällt kvar. Snart hade alla fått känna på de största musklerna och det var just Ellas tur att "rulla manen" när det hördes "kaffet är klart" från sadelkammaren.
Alla plockad ihop sina papper och gick pratande och skrattande till kaffepausen, det var mycket att diskutera, många hade hästar hemma som hade olika krämpor som kanske kunde lindras med massage, eller vad trodde kursledaren? Ella stod ensam kvar en stund längre i boxen, gjorde mjuka masserande handrörelser längs mankammen, var förundrad över att hästen verkade njuta så helt av "massagen". Hans huvud sänktes sakta nedåt i halvsovande ställning, han tuggade då och då när spänningar släppte, gäspade lite och Ella kände hur vissa muskler darrade till under hennes hand. "Ella, kan du ge hö åt honom innan du kommer, jag glömde det!" ropade kursledaren från sadelkammaren. Ett stort inre leende spred sig med värme inom Ella när hon tog höpåsen och portionerade ut höet åt den halvsovande hästen. Han reagerade långsamt, som om han inte ville störa den behagliga känslan som infunnit sig i hans kropp, men så tog snålheten ändå överhand och han tog en rejäl tugga hö. Medan han malde sönder det i munnen svängde han sitt huvud mot Ella och i hans näsborrar kunde hon ana en minimal darrning, en utandning. "Jag gillar dig också", svarade hon och gick till sadelkammaren med de andra. Hon visste att hon genom kursen redan fått ett väldigt viktigt och användbart språk att kommunicera med sina älsklingsdjur med. Tur att det inte alltid finns en "ångra"knapp, det här ångrar jag inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar