... och kunde inte alls få ordning på det hon såg framför sig. En massa sängar, stolar, skåp, ett lagerutrymme? Drömde hon? Marre knep sig hårt i armen och dämpade ett skrik som trängde fram ur hennes mun, det där var bevis nog att hon var vaken. Men var hade hon hamnat?
Hon vågade först inte röra sig alls, hon försökte registrera alla ljud hon hörde, avlägsna ljud av några personer som samtalade, men hon hörde inte om vad. Det var halvmörkt i det jättestora utrymmet, när hon såg upp i taket var mer än hälften av lamporna släckta. Vad var klockan? Och kunde hon se nåt fönster någonstans för att se om det var ljust ute?
Marre kände sig bunden till händer och fötter, men när hon tittade ner på sin kropp låg hon bara helt fri utslängd på en jättestor säng, och hon började försiktigt röra på fötter och fingrar. Allt verkade ok. Hon avbröts i sitt långsamma uppvaknande av att steg närmade sig och hon stelnade till. Var det fiender eller vad skulle hända?
"Det är väl bara att stoppa in den i sopsäcken, vi har väl ingen nytta av den här" ropade en mansröst strax bakom ett skåp intill Marre. Hon vågade inte andas, och väntade spänt på svaret. Menade de henne? "Okej, jag hämtar en tillräckligt stor säck så inte sophämtarna misstänker nåt skumt, hahha" svarade den andre mannen långt borta och började prassla med något stort plastaktigt.
Marre blev ännu mer skräckslagen, försökte förtvivlat minnas vad som hände innan, hur hade hon hamnat här, hade hon blivit kidnappad, vad hade hon gjort tidigare i eftermiddag? Något om kaffe och citronmuffins på ett café dök plötsligt upp i hennes minne, sen hade hon gått in i en klädaffär och förstrött kollat in det senaste som kommit in. Men sen?
"Okej, vi eliminerar det här problemet nu så fort som möjligt, sopbilen kommer ju i morgon, den här sopsäcken skall väl räcka." Marre satte sig käpprakt upp, rusade bort från ljudet av prassel som hon hört och slog i farten omkull ett cd-torn i körsbärsfärgat trä. Samtidigt som hon snubblade vidare med tårar i ögonen och sökte efter en ytterdörr sprang hon rakt in i en trevlig ung kille med långt ljust hår i hästsvans. "Vad i hela friden gör du här? Har du tänkt råna oss på dagens kassa? I så fall har du otur, för vi har inga pengar alls i kassan!" Killen lät inte alls farlig, tvärtom minst lika förvånad och undrande som Marre, så hon hejdade sin flykt och tänkte kolla in männen lite närmare. De såg verkligen fåniga ut, hakorna långt nere på magen, händerna hade stannat i luften och...
Plötsligt brast Marre ut i ett hysteriskt skratt, som blev hjärtligare och normalare ju mer hon mindes av vad som hänt innan. "Jag är hemskt ledsen, men jag somnade visst i er dyraste säng" sa hon mellan skrattanfallen. "Jag skulle in och se på en mysfåtölj men så när jag såg den svindyra sängen tänkte jag att nu eller aldrig, nu måste jag få prova nåt som jag aldrig kommer att få råd med, och jag är rädd att jag somnade direkt... Jag är hemskt ledsen..." Marre såg generat ner på sina händer. "Jag skall nog gå hem nu."
"Kommer inte på fråga!" sa den ljusa killen. "Först måste du lova att återkomma för att göra reklam för sängen, den är lite svårsåld just på grund av priset, men den verkar ju fungera väldigt bra som säng." Marre blev alldeles röd i ansiktet, och det berodde inte enbart på att hon hade varmt i sin tjocka vinterjacka. "Ja, om jag kan hjälpa er med nåt så... Men kan jag få gå nu? Jag antar ni har låst ytterdörren."
Marre fick sällskap av båda killarna till ytterdörren. Men först hade hon hjälpt dem med att baxa in några transportskadade mattor i en jättestor sopsäck, som skulle med morgondagens sopbil. Hon vågade inte berätta vad hon hade trott när hon hört om sopsäcken första gången. Det var generande nog att somna i en möbelaffär och hon rös vid tanken att hon inte skulle ha vaknat förrän de hade släckt alla lampor och gått hem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar