... tänkte kvinnan i den grå bilen och funderade om det ännu var långt till nästa busshållplats eller skogsbilväg, där hon kunde svänga in och tänka igenom saken. Hur blev det så här?
Fem timmar tidigare hade Meta suttit hemma vid köksbordet, druckit sin andra kopp kaffe och ögnat igenom dagstidningen. Det var bara de gamla vanliga rubrikerna om strider och terrorattacker i utlandet och kommunala reformer och indragningshotade skolor hemmavid. Men så just innan hon skulle lägga undan tidningen såg hon skymten av en annorlunda annons. Den var annorlunda till färg, form och... innehållet i synnerhet.
"Vill du skriva vår bok? Kom till oss så berättar vi vad du ska skriva om! Vänliga hälsningar Karin och Evert Sundin i Östermåra, telefon... "
Meta hoppade genast i bilen, med en väska med hoprafsad rekvisita, som häfte, pennor, minilaptop, laddare och näsdukar... näsdukar? På köksbordet hade hon tejpat fast en lapp: "Är ute på äventyr, ring mig när du kommer hem. Puss!" Medan hon körde den spikraka skogsvägen som inledde äventyret ringde hon telefonnumret i annonsen och avtalade en träff med paret.
När Meta anlände till parets lilla stuga i skogsbrynet kom de genast ut för att hälsa henne välkommen. De var gamla människor som sett mycket i sina dagar, men skrattrynkorna var djupa och glada över hela ansiktet. "Kaffet är klart!" sade Karin, och Evert hälsade välkommen med ett fast handslag som kunde ha knäckt fingrarna om inte Meta gett ett lika fast handslag tillbaka. Ett sånt handslag bådar gott, tänkte hon, och låste bildörrarna. Nu ska här drickas kaffe!
Med en katt i famnen, en annan på en stol bredvid sig, Karin pysslandes i köket och Evert i gungstolen ett par meter bort, satt Meta och knackade febrilt på sin minilaptop. Det var rå text, utan korrigeringar, nästan som stenografi, men hon hade inte tid att fundera på små saker, det gällde att få ner det i samma takt som historierna ramlade ut på bordet eller golvet i det hemtrevliga köket. "Vilka härliga människor!" tänkte hon, "var är deras släktingar, då de begär en vilt främmande att skriva deras underbara historier?" Tangentbordet gick varmt och Karin skrattade plötsligt till, "du verkar nog kunna det där skrivandet, går det att läsa vad du skriver också?" Meta läste upp de senaste tre meningarna hon skrivit och Evert brummade: "Klart hon kan, hon är väl proffs! Jag sa ju att vi skulle få napp på den färggranna annonsen! Oj, vad det ska bli spännande att läsa sen!"
Efter ett par timmars skrivande var Meta trött i fingrarna och sa att hon nog måste ta paus nu, med datorer kan man få riktigt besvärliga problem med värk i små muskler om man inte aktar sig. Karin och Evert hade förstått så väl, men de undrade hur snart hon kunde komma igen. Och efter lite funderande på läkartider och barnbarn på besök och Metas jobb så kom de överens om när hon skulle dyka upp nästa gång med dator och laddare.
"Visst går det att fixa en bok av den där texten sen? Och så säger du inte till någon, för vi vill ju överraska barnen med en riktigt speciell julpresent!" Meta hade lovat dyrt och heligt att inte berätta för någon. Så övertygande att hon nu, i bilen på busshållplatsen, inte ens riktigt trodde att det var sant, det hon varit med om.
Plötsligt ringde mobiltelefonen: "Mamma, var är du? Vad då för äventyr?" "Jo, jag är hemma om tio minuter, jag tog bara en biltur för att fundera lite och se lite annan skog än vår egen. Syns snart! Puss på dig!"
De här fem timmarna hade varit otroligt värdefulla. Fulla av värde. Fulla av liv. Annorlunda än hennes eget. Påminnande om hennes egna föräldrar. Bara jag lyckas redigera historierna nu så varsamt som möjligt så inte de finurliga tankegångarna försvinner... måste googla på boktryckerier i morgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar