... syntes på bilden som upptog halva dataskärmen. För en utomstående åskådare var det två helt vanliga hästar modell mindre och en helt vanlig "hästtjej" i vuxen ålder som stod ganska nära varann liksom för att få ett bra porträtt, kanske en bild att dela med sig på "sociala medier", som det så vackert heter.
Sanna fick tårar i ögonen när hon tänkte på just den dagen när fotografiet togs. Det var för bra för att vara sant, allt det som hade hänt just då.
För en rutinerad ridskoleryttare som Sanna var hästskötsel och annan hästhantering inget nytt. Hon var van vid det mesta som en ridskoleryttare bör kunna, inklusive sköta om hästens ben efter hopplektioner om det behövdes, eller se till att hästarna kom ut i rasthagen tillbaka i rätt ordning så inget bråk skulle uppstå, och hon visste vilka hästar som skulle ha vilka sorts täcken på, vem som var mer frusen än andra, och vem som också behövde ha benskydd på i hagen. Ridskolerutiner var hon van med och hon tog hand om det mesta med glädje. Allt som har att göra med hästar är ju roligare än allt annat. Även om man är vuxen...
En lördag hade hon bokat in sig på en heldag i ett helt annat stall lite längre bort. Det skulle finnas en person på plats som skulle ge en introduktion i hästkommunikation. Sanna hade anmält sig mest för att få träffa lite andra hästar än det "egna" stallets och för att blanda bort sina tankar lite...
Till saken hör att Sanna redan länge hade varit irriterad över sitt eget sätt att hantera hästarna i stallet. Ofta var det lite tidspress, och hästarna blev också irriterade om hästskötaren visade stress. Hon var inte elak mot dem, men hon blev frustrerad då hon tyckte att hon inte kunde hantera sina egna känslor och inte förstod sig på hästarnas reaktioner. Ridskolehästar hamnar ju att stå ut med alla möjliga och omöjliga ryttare, som rycker och knycker och fräser och gnäller när sadlarna ska på och sadelgjorden inte går fast eftersom hästen spänner ut magen just då, och när tränset inte går att få på eftersom hästen protesterar med att höja huvudet eller slänga med det för att försöka komma undan. Nåja, alla hästar var ju inte såna, och alla ryttare är heller inte besvärliga, men hästen måste i alla fall stå ut med en hel del, inte konstigt om de blir lite irriterade. Då skulle Sanna vilja kunna hantera dem på rätt sätt, ge något positivt.
Sanna hade inga större förväntningar på lördagen, men hon packade ner lite smörgåsar och varm choklad i termos, varma kläder, och så körde hon iväg söderut. När hon en knapp timme senare svängde in på en liten mysig gårdsplan med en liten ridbana till höger och en gammaldags stallbyggnad rakt fram, så kände hon sig helt tom. "Jag kunde lika bra vända hemåt igen, här har jag nog inget att göra, fy vad jobbigt..." tänkte hon, men orkade inte heller vända bilen, utan parkerade snällt och steg ut långsamt som om hon hade svårt att röra sig.
När hon smällde igen bildörren hörde hon en gäll gnäggning inifrån stallbyggnaden och ut genom en presenningsdörr i byggnadens gavel kom en ljus fjording med nyfikna ögon, det var visst han som ropat just. Deras ögon möttes och hon sa automatiskt "Hej på dej du", för hon pratade alltid med de hästar som sökte kontakt. Fjordingen blev stående vid staketet som om han insisterade på att få hälsa bättre så Sanna gick långsamt fram och lät honom lukta på hennes hand. "Sötnos" mumlade Sanna och anade samtidigt att någon stod bakom henne.
"Välkommen hit! Jag ser att våran charmiga kille hann välkomna dig först, men det är säkert helt som det ska, ni ska säkert jobba tillsammans sen" sade en ung kvinna, troligen dagens värdinna, med trevligt leende och uppriktiga ögon som glittrade till av något liknande bus i blicken som fjordingen också hade. Sanna mumlade fram ett halvt otydligt "Tack" och blev besviken när fjordingen gick iväg till sina kompisar i hagen. Men hans välkomnande och värdinnans lågmäldhet gjorde att Sanna släppte sitt motstånd och tänkte: "Nu är jag bara här idag, närvarande, gör bara vad jag har lust med, ingen kan tvinga mig till nåt, jag orkar inte...".
Vad som sedan hände är som en dröm. För bra för att vara sant. Sanna hade under dagen fått lära sig lite om hur man läser av en hästs kroppsspråk och också hur hon själv kan kommunicera med sin kropp. Hon hade inte haft en aning om hur mycket fel signaler hon gav åt hästarna med sitt sätt att vara och röra sig. Det här skulle bli svårt att ändra på. Men hon visste i alla fall hur hon skulle börja nu.
En annan sak som var helt overklig och fantastisk var de där små hästarna som fanns där i stallet. De var lugna och lyssnande och även om ett par av de äldre nog tydligt kunde visa att de helst hade velat vara i fred med sitt hönät, så godkände de om man övertalade dem på ett mjukt sätt att komma med. Och sen visade de att de var verkligt samarbetsvilliga i alla fall. Sanna lärde sig ett helt annat språk än hon var van vid, eller, jo, hon kände igen nog en del från sina egna funderingar om hur man skulle kunna göra, men hon hade inte trott på sin egen intuition så hon hade inte vågat försöka med ridskolehästarna. Och nu fick hon också lära sig att det är svårare när en häst har flera "skötare", det tar ett tag innan hästarna lär sig vem de kan lita på, vem som är mjuk och vill kommunicera.
Bilden på dataskärmen visade Sanna, fjordingkillen och en av de äldre hästarna, alla i samspråk. Fjordingkillen visade tydligt att han var underdånig den äldre hästen, men han visste också att han nog får vara med i gänget i alla fall. Den äldre diskuterade med Sanna, tackade för den mjuka kontakten, de mjuka masserande rörelserna hon gjort på hästens man och bog. Hästen såg ut att tacka Sannas händer. Och Sanna fick igen tårar i ögonen, "jag som trott att jag bara är kall, hård och elak, den här dagen lärde jag mig att någon uppskattar mig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar